Jag är inte mina diagnoser

Mitt namn är Ylva Larsson, en balanserad ensamstående småbarnsmor och sjukpensionär som ägnar all tid åt att hjälpa människor med psykisk ohälsa, och även att förmedla kunskap och hopp.

Jag mötte ångesten tidigt, innan tonåren, men kunde aldrig berätta om det för någon. Jag var rädd och visste inte vad det var men det kändes fel och jag skämdes. Jag sa ingenting men mitt dåliga mående eskalerade i tonåren och blev ohållbart. Att jag fortfarande inte kunde prata om det gjorde tyvärr att det blev många missförstånd.

Min uppmaning är att våga fråga och prata psykisk ohälsa, det hjälper. Jag är öppen med min historia i hopp om att ändra synen på psykisk ohälsa och öka kunskapen. Jag berättar om min privata utveckling för att om möjligt kunna bidra till en större utveckling inom området. Ingenting är omöjligt, det möjliga tar ibland bara lite längre tid.

Vändpunkten

Från att jag var 17 år tills jag fyllde 27 vistades jag i princip alltid inom heldygnsvården på sjukhus och fem olika behandlingshem. Jag föll periodvis in i grovt missbruk och mycket destruktiva förhållanden. Min vändning i livet kom med en oplanerad graviditet (mitt barn är i dag 12 år.) Efter dryga tio år på olika institutioner gjorde jag min form av ”comeback” i livet och samhället. Att gå med barnet till öppen förskola blev mitt första möte med de ”normala” sedan alla år på institutioner.

Jag kände sådan ångest och rädsla för att delta bland andra men det var också en lättnad att uppleva att jag var precis som vem som helst i tillvaron. Jag övervann en hel del social fobi där utan att någon la märke till hur jag kämpade för att vinna en stor seger för min utveckling. Jag hade fått en andra chans. Nej, jag tog mig en chans till att få leva.

Dagboksvärlden ger tid för reflektion­

Tre år senare fick jag ett till barn. Humöret var inte alltid på topp och som ensamstående är det nog tufft för alla, kanske ännu mer slitsamt för mig som har en ökad sårbarhet och ett tungt bagage att bära runt på i tillvaron. Men man måste bara lära sig att packa om i sin ryggsäck om den skaver och våga be om hjälp när man behöver den. Det är ingen svaghet. Det är en styrka att våga lita på någon annan och våga hjälpas åt med måendet.

Jag vill kunna bidra till förbättring och förändring men främst av allt finnas som medmänniska. Därför är jag frivilligt engagerad i en stor Facebook-grupp som ger stöttande samtal tillsammans med den medlem som efterfrågar sällskap. Om jag ur min kamp med mina erfarenheter kan hjälpa någon i liknande situation så har min resa varit mödan värd.

Jag ser inte tillbaka med bitter blick. Jag ser framåt med hopp och upplever livet. Skriver dikter, noveller och arbetar på en biografi med egna illustrationer när tiden finns. Har även haft konstutställningar via olika brukarföreningar, då konst och dikt är ett stort intresse och sällskap genom ensamma perioder under alla år på sjukhus och behandlingshem. Jag kallar det för ”dagboksvärlden”, en värld jag än i dag flyr in i för att få tid att reflektera och uppdatera.

Samsjuklighet och tillhörighet

Min bipolära sjukdom och blandmissbruksproblematik är en samsjuklighet. Tyvärr upplever jag och många fler med samsjuklighet att vi ofta möts av nedlåtande attityd och okunskap. I dag har jag ett stort socialt nätverk med familj och vänner omkring mig, och god kontakt med vården. Genom alla brukarföreningar och forum har jag funnit en plats i ett sammanhang som är jätteviktigt för självkänslan. Att tillhöra och bidra.

Jag är attitydambassadör för riksförbundet Hjärnkoll och även brukarrevisor samt volontär i olika sammanhang inom psykisk ohälsa. Som ni ser är jag en mycket aktiv pensionär med ambitionen att komma ut i arbetslivet. För jag har aldrig haft en fast anställning och avbröt gymnasieutbildningen på grund av psykisk ohälsa.

Det var även genom min utbildning hos Hjärnkoll som jag började engagera mig, även om intresset alltid funnits att hjälpa andra på olika vis utifrån min förmåga. Det var även då jag först accepterade min psykiska sårbarhet, blev vän med den och gick med den i stället för emot den. Jag lägger inte vikt vid diagnoser för jag är ingen expert på det området, däremot är jag expert på mig själv. Genom att lägga mer krut på det självupplevda ökar förhoppningsvis förståelse och insikt – jag är ju inte mina diagnoser.

Vill du boka Ylva eller någon annan Hjärnkollsambassadör? Läs mer