Ingen såg mina rop på hjälp

Jag föddes in i en dysfunktionell familj och blev sexuellt utnyttjad från fem års ålder. Min PTSD har gett mig kunskap som jag nu använder för att förändra attityder kring psykisk ohälsa.

Mitt namn är Nina Larsson. Jag växte upp med en pappa som var missbrukare och en mamma som jobbade hela tiden, för att täcka upp för pappa. Det var ofta bråk hemma och pappa hotade mamma till livet flera gånger om dagen. Bredvid stod jag och min syster som fick rå om varandra.

Vi behövde ofta fly från pappa. Än idag kan jag packa en väska för flykt på några sekunder. En gång glömde jag min älskade nalle och det gjorde jag aldrig om.

Vad jag inte fick lära mig var att hantera stora känslor – glädje, sorg eller ilska. Istället fann jag egna knep för att möta världen. Utåt sett var jag en glad och korrekt tös, men i själva verket var mitt beteende ett rop på hjälp. Jag törstade efter närhet och uppmärksamhet.

Jag ville inte dö – bara aldrig ha funnits

Jag var fem år när pappa utnyttjade mig sexuellt för första gången. Detta fortsatte tills jag var femton, och han sålde mig även till andra män. Jag minns i högstadiet när tjejerna i klassen pratade om att bli av med oskulden, om myten att man kunde spricka mödomshinnan själv och att det skulle blöda. När jag och en kompis bestämde oss för att göra det tillsammans hittade jag på att jag hade spräckt den. Nu började mitt livs kamp om att passa in.

I tonåren började mitt självskadebeteende och jag svälte mig själv, för att jag kände mig äcklig. Jag ville inte dö utan helst aldrig ha funnits på den här planeten. Ingen märkte hur dåligt jag mådde eftersom jag blivit expert på att dölja det. Uppväxten med pappa hade lärt mig att saker alltid blev värre om man visade känslor.

På gymnasiet gick jag inriktning teater, fann likasinnade vänner och tyckte att livet var bra för en stund. Jag gick på en fest där jag blev gruppvåldtagen. Den enda jag vågade berätta för var min pojkvän. Efter det blev livet och skolarbetet svårt.

Mardrömmar

Efter studenten började jag och min pojkvän på en folkhögskola i en annan stad. Där träffade jag världens bästa lärare som såg och hjälpte mig med min dyslexi. Med lugn och ro omkring mig – på avstånd från pappa – fanns plötsligt tid för bearbetning. Jag fick sömnproblem med mardrömmar. Drömmarna handlade inte om gruppvåldtäkten som min pojkvän trodde, utan om pappa och de andra männen som förgrep sig på mig. Jag gick till en kurator men kom ingen vart eftersom jag höll allt inom mig.

Följande år mådde jag riktigt dåligt och gjorde ett självmordsförsök. Jag gjorde slut med pojkvännen och gick i behandling hos psykiatrin. Det första som hjälpte mig var när jag och min nya pojkvän fick en dotter. Jag var 24 och hade för första gången något att leva för på riktigt. Vi levde ett riktigt svenssonliv och så småningom gifte vi oss.

Nästa svåra tid började när jag blev feldiagnostiserad och fick mediciner som jag mådde väldigt dåligt av. Jag tappade kontrollen totalt och kunde vakna skrikandes i panik. Samma läkare övertalade mig att sterilisera mig, med argumenten att medicinerna skulle göra barnet sjukt och att jag dessutom var för sjuk för att ta hand om ett barn.

Dialektisk beteendeterapi

Tre år senare träffar jag en läkare som räddar mitt liv. Han satte ut mina mediciner och ledde mig till dialektisk beteendeterapi (DBT). Jag brukar säga att terapin var som att bli uppfostrad på nytt, jag började finna mig själv och lärde mig att visa känslor. Under samma period skiljde jag och min man oss, och sedan dog min pappa. Det kom som en enorm smäll och blev en tuff sak att ta tag i – när alla känslor som jag någonsin borde ha haft kring honom sköljde över mig.

Mitt liv är en storm och jag har verkligen fått lära mig att dansa i blåsten. En dag som alla andra kom jag hem till min lägenhet efter att ha lämnat min dotter i skolan. Men det blev ingen vanlig dag. Fem män bröt sig in i min lägenhet och förgrep sig på mig med verktyg. Det var blod överallt. Tack vare min terapeut vågade jag åka till en kvinnoklinik och sedan göra en polisanmälan. Tyvärr uppträdde polisen ifråga oförskämt och trodde inte på min historia.

Det visade sig att männen arbetade på ett bygge i närheten och att ytterligare en kvinna blivit utsatt för exakt samma sak. Männen gick fria.

Om någon hade tittat under ytan

Man måste nå botten för att jobba sig därifrån – och här var min botten. Jag beslutade mig för att ta emot all hjälp jag kunde få och började bearbeta mitt posttraumatiska stressyndrom (PTSD) som jag lidit av sedan pappas övergrepp. Det var intensiva år som långsamt gjorde mig starkare och starkare.

Om någon bara hade upptäckt vad som pågick under ytan i vår familj, och sträckt ut en hjälpande hand, hade mitt liv kunnat se annorlunda ut. Mamma hade ingen aning om övergreppen och det är en stor sorg för henne.

Det har varit en fruktansvärd resa, men ibland får man bara inte ge upp. Jag är tacksam för min historia eftersom den har gett mig kunskap och inblick som gör att jag nu kan hjälp andra. Jag föreläser om mina erfarenheter för att spräcka hål på fördomar och myter om psykisk ohälsa. För att få personal inom psykiatrin att förstå vikten av rätt bemötande, eftersom ingen människa är sin diagnos. Jag vill även lära vuxna att ställa de rätta frågorna och barn att sätta gränser.

I dag kan jag skratta och gråta, sätta ned foten och säga nej. Och jag är inte rädd. Som elvaåring förälskade jag mig i en DJ på fritidsgården. Plötsligt en dag dök han upp på en nätdejting-sida och efter stor tvekan skickade jag iväg ett meddelande. Nu är vi ett par.

Nina Larsson är ambassadör hos riksförbundet Hjärnkoll. Boka gärna henne eller en annan föreläsare här.