Från krossad självbild till ny vetenskap

Jag är en kattälskande makeupstrateg. Mitt liv har färgats mycket av sjukdomen bipolär typ 1.

Foto: Kicki Nilsson

Jag är Sondra ”Glitterblicken” Karlsson Osmanivic, 40 år och bosatt i Örebro tillsammans med min man och tre egensinniga katter. Till vardags arbetar jag som makeupstrateg. Låt mig återkomma till vad det innebär.

Jag lever med bipolär sjukdom typ 1 som gör att jag antingen är manisk eller deprimerad, utan medicin. Min första depression fick jag i nio års ålder. Jag har rötter i Bosnien där jag tidvis bodde innan kriget bröt ut, och pappa valde att bosätta sig i Sverige.

Det jag inte förstod var varför inte våra släktingar kunde följa med och bo med oss. Det var svårt att se på när städerna vi hade varit i sprängdes i bitar och jag kände enormt dåligt samvete. Varför får just jag vara trygg i Sverige? frågade jag. Svaret var att jag hade en svensk mamma.

Obstinat i andras ögon

Hade det inte blivit krig hade kanske allt kanske blivit annorlunda, men vid femton års ålder hade jag nu en fullt utblommad bipolaritet. En kronisk psykisk sjukdom, som båda mina föräldrar också har, men som pappa aldrig har velat erkänna utan istället sagt att det ligger i nära släktskap. Han är muslim och har en hög skyddsbarriär.

Jag förstod aldrig vad sjukdomen innebar eftersom ingen förklarade ordentligt. Jag vägrade ta mediciner och ville inte träffa samtalskontakten som jag blev erbjuden.

Så småningom utvecklade jag ätstörningen anorexi och blev inlagd hos psykiatrin när jag var 18. Det året började jag få mer insikt om min bipolaritet. Jag insåg att om jag kunde få bukt med den kunde jag även få bukt med anorexin. Men det var en tuff rehabilitering, mamma satte hårt mot hårt när hon sa att hon inte tänkte prata med mig förrän jag genomfört rehab-planen. Först kände jag mig sviken men i efterhand tror jag det hjälpte att de satte press på mig och tvingade mig att ta ansvar.

Flera trauman

Jag gjorde ett självmordsförsök under den här tiden, men gick även med på att prova medicin. Efter ett år på sjukhus gick jag, som ett sätt att försöka hitta mig själv, med i den religiösa rörelsen Hare Krishna. När jag efter åtta månader fick frågan om jag ville gifta mig där vaknade jag till liv och lämnade.

Följande år studerade jag konst och florist och arbetade som Blackjack-dealer. Jag mådde bra och hade börjar hitta mig själv. En natt bröt sig en spelande stamkund in i min lägenhet, han tog stryptag på mig och jag försvarade mig genom att slå ned honom (jag är gammal träningsboxare och kan slåss).

I rätten blev jag totalt överkörd och allt fokus lades på min bipolära sjukdom. Till slut fick jag skadestånd och något som kände som en varning. Där och då förstod jag hur allvarliga fördomar det finns om psykiska sjukdomar. Hos myndigheter som borde ta hand om oss.

Svår sjukdom och maktlöshet

Jag flyttade till hemlig adress med hemligt telefonnummer. Stress och tvångstankar gjorde att jag inte kunde fokusera på mitt jobb som säljare, och blev sjukskriven. En vän till mig, som också hade bipolär sjukdom, tog livet av sig kort efter att jag inte svarat honom i telefon. Jag drabbades av en psykos och var fast övertygad om att jag förde otur med mig och förstörde människors liv. Att det vore bättre för alla om jag försvann.

Tre dagar senare vaknade jag upp tack vare att min ex-pojkvän hittade mig den där dagen. Efter psykosen bestämde jag mig för att prova medicinen litium, som jag länge varit skeptisk mot.

Litium hjälpte lite men samtidigt började jag få magsmärtor. När jag sökte hjälp fick jag svaret att det kunde vara en biverkan. När jag började spy blod sa de att jag inbillade mig.

En krossad självbild

Det var inte inbillning. Jag hade gallsten – stora och infekterade stenar som hade gjort hål på gallan och tarmen. De fick flyga in en specialistkirurg för att akutoperera mina söndertrasade inre organ. I dag är det femton år sedan som jag vaknade upp efter operationen utan känsel från bålen och nedåt. Kirurgen gjorde en Lex Maria-anmälan och det tog fem år av stenhård rehab innan jag kunde röra mig smärtfritt på egen hand igen.

Jag funderade mycket över hur det kunde gå såhär fel. Varför min psykiska sjukdom gjorde att jag inte blev tagen på allvar och hur jag, som alltid varit en ledare, hade blivit totalt överkörd och förlorat hela min självbild. I grunden är jag affektiv strateg i neurovetenskap, och för att sysselsätta mig som sängliggande började jag läsa mer om hjärnan.

Förutom affektiv strateg är jag utbildad makeupartist, och genom att sammanföra dessa kompetenser skapade jag ett nytt yrke. Som makeupstrateg reser jag runt och hjälper kvinnor med psykisk ohälsa, sjukdom och skada att få en ny start i livet genom att bygga upp en starkare självbild.

Smink på recept

I mitt sociala företag Glitterblicken arbetar jag med målet att ge människor kontroll över känslorna och livet igen. Jag har även utvecklat en ny vetenskaplig teori – smink på recept – som i år evidensbaseras med hjälp av forskare. En vetenskap som fokuserar på hur hjärnan och känslor samarbetar och hur vi kan förbättra det samarbetet.

Människor undrar om jag skulle vilja ha mina upplevelser ogjorda. Efter operationen har jag fortfarande smärtor, svårt att äta och jag kan inte få barn. Samtidigt har livet gett mig erfarenheter som andra nu kan få nytta av. Jag har hört att livet börjar vid 40 och jag känner att jag hittat mig själv.

Läs mer om mig på min hemsida. Jag är även ambassadör och föreläsare hos Hjärnkoll