Från bokstavsbarn till bokstavsvuxen

Jag är Calle Svensson, 55 år och bor i Ludvika. Till vardags arbetar jag halvtid som attitydsambassadör genom Sensus i Borlänge, där jag bland annat håller föreläsningar om psykisk ohälsa. Ett ämne jag vill avdramatisera och visa att det går att vända till något positivt.

Min historia av psykisk ohälsa började i årskurs två när skolan slog larm om att jag varken kunde läsa eller skriva. Jag hade även sömnstörningar och problem med finmotoriken. Det beslutades att jag skulle gå om en årskurs och efter en utredning fick jag diagnosen MBD (Minimal Brain Dysfunction; en gammal diagnos vars närmaste moderna motsvarighet är adhd.) Jag hade ingen aning om vad det innebar men skämdes och blev retad av min bror, på det sättet som syskon retas med varandra.

På den tiden såg man det som att diagnosen växte bort och jag pratade aldrig om den. Hade jag växt upp i dag hade jag kanske fått bättre stöd.

Kaos inuti

När jag var tolv år fann jag pappa som hade försökt ta livet av sig. Jag kan fortfarande se det framför mig, kunde inte förstå vad som hände. Som tur var lyckades han inte och han vårdades sedan hos psykiatrin. Men det förblev min familjs stora svarta hål.

Mina stora problem började i tjugoårsåldern då min bristande impulskontroll och oförmåga till konsekvensanalys ställde till det för mig. Jag hade mycket ångest och i mitt ostädade hem låg brev från Kronofogden på hög. Jag förstod att något inte stämde men tänkte aldrig att det berodde på någon diagnos.

Det fanns bättre perioder, exempelvis då jag studerade vid en folkhögskola under några år, men sedan återkom perioder av kaos. Som när jag bodde i Stockholm och arbetade i restaurangbranschen där det fanns två saker jag absolut inte kunde hantera: stress och alkohol. Jag fick alkoholproblem och jag tog även till droger. När det blev tal om behandlingshem grep mina föräldrar in och fick mig att flytta hem till dem.

Negativa tankar och en diagnos

Jag hade ett hemskt humör och var inte rolig att ha och göra med. Det fanns ingenting som höll ilskan tillbaka, en ilska som grundade sig i känslan av att vara misslyckad. Jag blev av med flera jobb och sa många saker som jag sedan har fått ångra.

Tankarna sa mig att jag bara kunde göra dåliga saker. Något som ledde till ett inåtvänt självskadebeteende i vilket jag förnedrade mig själv känslomässigt. Det skulle dröja ända till 2004, då jag fyllt 41, innan det gick upp ett ljus för mig. Jag läste då mina journaler från barndomen och såg en fallbeskrivning av adhd.

Jag tog kontakt med vuxenpsykiatrin och genomgick en utredning som mycket riktigt visade att jag hade adhd, med inslag av Aspergers syndrom. Tyvärr fick jag ingen vidare hjälp. Istället fick pappa skjutsa mig till psykakuten och jag blev sjukskriven. Det var omvälvande för mig som alltid jobbat på och aldrig identifierat mig som sjuk. Under mitt arbetsliv hade jag själv arbetat inom psykiatrin och plötsligt var det jag som behövde hjälp.

Vändpunkten

Den stora vändningen kom några år senare då jag fick behandling med medicin och terapi. Åren i terapi var det tuffaste men bästa jag någonsin gjort, och sakta började den mörka ångestklumpen inom mig att lösas upp. Jag grät mycket, vände på den gamla ilskan till sorg, och släppte ut den.

Efter några år gick jag runt i ett lyckorus. Det var både häftigt och märkligt att känna att mitt liv var värt att leva. De senaste åtta åren har jag upplevt saker som jag aldrig trodde att jag skulle få göra. Bland annat har mitt arbete som Hjärnkollsambassadör betytt otroligt mycket.

När allt var som mörkast i mitt liv såg jag tre viktiga mål framför mig. Nummer ett var att ta reda på vad personen Calle är i skuggan av min adhd. Det andra var att lära mig hur mycket jag skulle kunna arbeta, och nummer tre: hur jag skulle ta mig ut på arbetsmarknaden igen. De här målen har sedan dess varit en drivkraft och nu har jag uppfyllt dem.

Frigörelse

I dag är jag som en annan person. Jag har gått från att vara lättstött och arrogant till en person som gärna delar ut kramar till höger och vänster. Jag är även stolt över att ha klarat något jag aldrig trodde var möjligt: att bli av med alla mina skulder. Eftersom livet inte är perfekt har jag också haft bakslag då gamla beteenden tagit över. Nu är jag dock mer tillåtande till mig själv och låter inte motgångar slå omkull mig.

Min resa till ett bättre liv har handlat mycket om frigörelse, att bygga en egen grund att stå på där jag inte längre är beroende av andra. När pappa dog för några år sedan gjorde han det i förvissningen om att jag kunde klara mig själv nu. Bland det sista jag och pappa pratade om var att jag skulle ta körkort. Nu tar jag lektioner bakom ratten för att nå dit.