Det enda som finns är just nu

För ett och ett halvt år sedan sa min bror till mig att jag tänker för mycket. Han bad mig sluta med det. Mitt liv handlade om att tänka och grubbla. Jag befann mig ständigt i det förflutna eller i framtiden. Jag var överallt men samtidigt ingenstans.

När jag grubblade så mycket hela tiden så skapade jag mina egna problem, som jag sedan försökte lösa genom att grubbla lite till. Jag oroade mig för min familj, mitt jobb, min hälsa, min ekonomi och det tog över min hjärna varje dag i många år. Det gick inte att stanna upp och njuta av livet. Det fanns viktigare saker för mig, som att grubbla över framtiden.

Jag hade ångest till och från under hela min barndom, och jag upplevde att livet blev hårdare och hårdare för varje år som gick. När jag var 28 år så led jag av svår ångest samtidigt som jag också fick ett nytt arbete där jag kände mig tvungen att prestera mycket. Jag trivdes inte på mitt jobb då jag var ensam nio timmar om dagen, och på grund av min ångest hade jag inte tillräckligt med energi för att engagera mig och lära mig nya saker. En dag kände jag att jag inte orkade mer, och sa då upp mig från arbetet och åkte direkt till vårdcentralen för att träffa en läkare. Jag berättade för honom att jag var totalt utmattad och behövde vila, men han trodde inte på mig och gav mig endast en veckas sjukskrivning och ett återbesök. Efter en vecka satt jag där igen och berättade att jag var helt utmattad och behövde vila en längre period, men jag fick endast en ny veckas sjukskrivning. När även den veckan passerat satt jag där igen och beskrev att jag kände mig som levande död. Försäkringskassan godtog inte hans läkarutlåtanden och  därför fick jag ingen ekonomisk ersättning på något vis.

Jag fick heller ingen hjälp med mitt psykiska mående via vården och kände mig så trött på ångest, problem och motgångar att jag inte längre visste hur jag skulle klara mig. Det fanns ingen livsenergi alls hos mig och jag kände ingen glöd för något alls. Jag var så trött att jag inte ens orkade göra en smörgås.

Mitt liv var liksom slut. Jag kände att det var kört och det började komma in tankar i mitt huvud som jag inte kände igen som mina egna. Det kändes som om djävulen själv försökte tala inuti mitt huvud och mentalt försökte jag springa ifrån dem. Då försökte jag hitta motsatsen, det vill säga gud och jag började be mycket för att få bli befriad från den grop jag hamnat i.

Efter ett par månader insåg jag att själva grundproblemet till min negativitet och upplevd ondska i mina tankar grundade sig i mitt ständiga grubblande, min strävan efter att hela tiden röra mig framåt. Mitt eget ego. Varje gång jag mådde dåligt så handlade det om att min egen hjärna spelade upp en film om det förflutna och en film om framtiden. För mig var det som att titta på en skräckfilm om och om igen och den gjorde mig lika rädd varje gång. När jag stängde av filmen fanns det plötsligt inga problem längre. Ingen oro, rädsla, stress eller utmattning. Ingenting dåligt existerade. Jag stängde dörren för djävulen och levde endast utifrån min religiösa tro. Jag insåg att kärleken, glädjen och friden kom inifrån och inte utifrån. Då kunde jag släppa allt inre motstånd och acceptera allt som det är. Den riktiga delen av mig finns inuti, bakom min köttsliga kropp. När jag gav mer och mer uppmärksamhet åt mitt inre så blev det yttre tillfälligt och inte lika allvarligt. I samband med det så började jag återhämta mig väldigt snabbt.

Jag gick från att vara världens grubblare fylld av ångest och oro till att klara av att släppa det. Jag gick från världens ångest och sorg till glädje. Det var som att vara påkörd av livet och nu arbetar jag istället som personlig coach och kan hjälpa andra. Tankar och grubblerier är för mig ett verktyg som jag ska använda för en uppgift, och när jag är klar med den uppgiften lägger jag det på hyllan.

När jag lyckades hitta ett sätt för mig att uppleva nuet så blev jag lugn. Det förflutna har passerat och framtiden finns inte ännu. Det enda som finns är just nu.

Förut pendlade jag mellan det förflutna och framtiden men nu har jag stannat där emellan och det är nuet. Jag har hoppat av tåget för att jag har hittat min hållplats och här ska jag stanna för att det är här jag hör hemma! Här finns det riktiga livet, livet som fyller på min energi, glädje, kärlek och mening.

Text av: Toumas Touma

Toumas Facebooksida hittar du här.

Toumas Instagram hittar du här.