Det är inte farligt att känna

Jag har känt skam för hur jag mått, men jag har vägrar ge den skammen en stol att sätta sig på.

Mitt namn är Siri. Dotter, syster, flickvän, moster och faster. Min största roll just nu är att vara kreativ utvecklare på jobbet jag, tillsammans med min bästa vän, byggde oss utan att vi visste om det. Pillerpodden var en slump som blev till mitt syfte, att kämpa för ungas rätt till psykisk hälsa. Vi producerar media, bildar opinion och utbildar kring ämnet. Framför allt för vi ungas talan vilket innebär att jag är expert på att beskriva ungas situation, även när samhället inte vill lyssna.

Men när det kommer till mitt eget psyke och min diagnos, så är det fortfarande svårt att prata om den. Jag är rädd för att fördomarna ska vara för stora och att jag ska bli definierad som ”svartvit”, eller att någon ska se mig som galen. Det är inte svårt att prata om mitt psyke för att skäms, utan för att det gör ont. Just därför måste jag prata om den, för att krossa fördomarna och bevisa för mig själv att smärtan inte är farlig. Och just därför måste jag fortsätta gå upp på morgonen. För det kommer inte vara lätt, och det kommer kanske aldrig att bli helt smärtfritt, men det kommer alltid att vara värt det.

När jag hade det stabilt fick känslorna en chans att kliva fram

När jag var 17 år insjuknade jag i min första djupa depression. Egentligen handlade det inte om någon utlösande faktor, utan för att förutsättningarna runt mig blev annorlunda. Plötsligt hade jag det bra, läget var stabilt, och då fick känslorna en chans att kliva fram. Det var som om jag blev för liten för min 17-åriga kropp, för känslorna fick liksom inte plats innan för huden. Jag behövde hjälp, och det fort. Jag minns hur jag satt hos min skolkurator med knytnävarna mot tinningarna för att luta huvudet mot något stadigt, och medan knogarna vitnade berättade hon för mig att det en dag kommer ett ljus i tunneln. I mörkret var det svårt att föreställa sig det.

Låg hemma 70% av tiden

Efter ett par månader med antidepressiv medicin upptäckte vården att jag inte svarade på preparatet som väntat. Istället för att få ett bättre utgångsläge så började jag pendla kraftigt i mitt tillstånd. Ena halvtimmen var jag social, kreativ, energifylld och karesmatisk medan jag andra halvtimmen föll ihop i ett tomt grupprum i panikångestattacker. Från att ha varit högpresterande och social så kunde jag inte göra en enda skoluppgift, och än mindre träffa mina vänner. Under trean på gymnasiet låg jag hemma 70 % av tiden. I juni 2014 ha sprungit ut i min vita klänning men utan fullständiga gymnasiebetyg, och kort därefter blev jag sängliggandes med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 på papper.

Trampade ned gasen i botten mot enkelriktat

Gränslösheten satte mig i fler och fler ohanterliga situationer. Min huvudsakliga problematik låg i att mina känslor som var så kraftiga att de blev farliga för mig, både i upp-och nedgång. Impulsivt trampade jag ner gasen i botten mot enkelriktat. Med beslutsamhet matade jag självdestruktiviteten i mina relationer för att förflytta den enorma smärtan som min ångest innebar.

Läkaren fanns där i sorgen

2015 fick jag en ny läkare. Timmen innan mig fick han in en avbokning, så han tittade igenom min journal och såg att min terapeut var rädd för att jag fått fel diagnos. När han fastställde emotionellt instabil personlighetsstörning, och det slog mig att det sjuka i mig inte kom utifrån, utan inifrån, rakt från personligheten som genomsyrade hela mitt blod, så fanns han där i sorgen. Han berättade för mig, om och om igen, att jag har en enorm grundkapacitet och resurser som jag alltid kommer kunna luta mig mot, vad som än händer. För kapaciteten sitter i mig, inte i min diagnos. Och Gudarna ska veta att jag har lutat mig. För jag har kämpat varje dag.

I andra situationer sköljer lyckan över mig – ren, innerlig och äkta

Min diagnos kan försätta mig i farliga situationer. Kortsiktig framtid, som ett par timmar fram, finns inte då. Min kropp domnar av, det blir svårt att prata, se, stå eller gå. Jag tappar för tillfället min funktion och står i en ändlös tomhet. Men i andra situationer sköljer lyckan över mig. Den är ren, innerlig och äkta. Jag står i full närvaro i känslan av att ingenting riktigt spelar någon roll, för allting löser sig. Inte sällan får jag minnesluckor efteråt. Mellan dessa tillstånd har jag kunnat pendla flera gånger dagligen. Diagnosen har möjliggjort förklaringar, även om jag upplever att jag aldrig har blivit helt förstådd av mina anhöriga. Jag kan inte heller helt förstå dem. De har ett annat filter framför sig.

Det enda alternativet: att synligt bära min smärta

Jag har känt skam, men jag har vägrat ge den en stol att sätta sig på. Fördomarna när det kommer till min diagnos är som sagt många. Sökandet efter upprättelse, kanske i en kombination med gränslösheten och envisheten som alltid har bott i mig fick mig att prata. Jag såg inget annat alternativ än att synligt bära min smärta framför mig. I podden pratade jag om min diagnos för hela världen. På släktträffen frågade jag ut avlägsna släktingar om deras ångest, och det blev tydligt att den fanns där hos alla. Att livet kommer vara tufft för alla, men att det finns en väg ut ur lidandet, och det är livet, inte döden. Min diagnos behöver inte vara farlig bara för att den är smärtsam.

Mina relationer är mina speglar

För mig finns det ingen konkret vändpunkt. Självklart har terapi och mediciner hjälpt mig massor. Men också tiden. Varje panikångestattack påminner mig om att jag klarar den. Dagarna i sängen sommaren efter studenten kanske var just den tid och plats där jag samlade all den kraft och kunskap som ligger till grunden för mitt liv idag. Eller de dagliga vändpunkterna, från tomhet till innehåll. Jag är inte fri från min psykiska ohälsa, men jag kan hantera den. Min vardag är fullt fungerande. Jag har ett jobb där jag får använda min historia. Mina relationer är mina speglar som lyfter mig, i och utanför diagnosen. Jag återhämtar mig betydligt snabbare från ångest idag än vad jag tidigare gjort, för jag har lärt mig vad som fungerar och vad som inte gör det. Planering är superviktigt för att undvika besvikelser, men det är också viktigt att jag kan förlåta och acceptera mig själv när jag inte klarade av att hantera en situation eller en känsla på det sättet jag hade önskat. Jag är också medveten om att det som fungerar nu inte alltid kommer göra det, och det gör att jag alltid känner efter om vågar omvärdera vad som känns viktigt i livet just nu.

Känslor kan vara en superkraft

Det största jag har lärt mig är att det aldrig var farligt att känna mycket, utan det var snarare en gåva. Samhället behöver mig, med min stora empati och kraftfulla, ofiltrerade reaktioner som kommer när någonting är orättvist. Min magkänsla känns i hela kroppen, och mina känslor är därmed en superkraft. Det var aldrig jag som var svartvit. Det var världen. Vi, vi som har emotionellt instabil personlighetsstörning, vi är färgglada. Det är precis det som gör oss så värdefulla och vackra.