Missbruk

Att prata om hur man mår kan vara skillnaden mellan liv och död

Jag var 15 första gången jag satt på sluten ungdomsvård. Att jag idag ens är vid liv är för att jag, långt senare, till slut börjat prata om hur jag mår.

Det jag ska berätta om nu har hänt. Att det inte längre händer är för att jag har hittat andra sätt att leva på, och att jag har valt att prata om hur jag mår. Folk behöver veta både att de här problemen kan finnas – och lösningarna. Att förhålla mig ärligt mot mig själv och andra har räddat mitt liv.

Under en behandling jag gick för att komma ur mitt missbruk fick jag i uppdrag att skriva ett avskedsbrev till drogerna. Det börjar såhär:

”Det var ett tag sen vi sågs. Men vi klickade direkt. Du förstod mig. Allt som varit rörigt blev plötsligt solklart. Vad jag inte visste var att du skulle ta mig till både himmelen och helvetet samtidigt dom närmsta åren. Du lärde känna mina vänner och dom älskade dig lika mycket som jag gjorde. Medan folk omkring mig dog skyllde alla vuxna på dig. Men för mig var du räddaren. Trots att du en gång nästan hade ihjäl till och med mig så var det dig jag tänkte på direkt när jag vaknade på sjukhuset och det var dig jag fortsatte lita på. Det här är det sista vi har med varandra att göra.”

Med det brevet tog jag adjö av det som hade känts som det viktigaste i mitt liv. Ungefär samtidigt tog jag ett lika nödvändigt beslut om att börja prata om hur jag mår. Det som jag så länge hållit inom mig själv. Jag pratar inte bara om ångest, inte sådan där “jag mår lite dåligt-ångest” utan rent och skärt självhat. Ett monster inom mig som gör allt i sin makt för att ta död på mig. Mitt liv har varit styrt av rädslor för att inte duga, inte kunna leva upp till andras förväntningar. Om hur jag alltid känt mig annorlunda än andra. Hur extremt ensam jag känt mig så länge tillbaka jag kan minnas. Hur jag aldrig känt att jag passat in i den machokultur jag blivit invaggad i. Att mina känslor av sorg och rädslor inte fick finnas, för att jag var man.

Machokulturen och drogerna skapade ett monster

Indragen i en illusion av hur jag borde vara tillslut skapade ett monster och lett mig till beteenden och handlingar jag aldrig velat göra egentligen. Hur jag alltid känt mig annorlunda än andra. Att jag aldrig fick chansen att lära mig att det jag känner är normalt, jag är inte ful, konstig, annorlunda. Jag är inte knäpp, hemsk och oduglig. Nu är det att kunna prata om sådant här, och att hjälpa andra göra det, som känns viktigt istället för drogerna. Jag känner inte att jag måste stänga dörren om mitt tidigare liv, det som kriminell och missbrukare. Jag tar ansvar för min historia och mitt problem. Om jag glömmer var jag kommer ifrån så har jag ingen aning om var jag är på väg. Det är rent livsfarligt för en person med mina problem. Det vet jag efter att för några år sedan ha tagit ett återfall som kom att förstöra allt jag byggt upp. Jag hade låtit mig glömma.

En geografisk och personlig flykt från mig själv

Efter att ha vuxit upp i Norrköping har jag gjort både en geografisk och personlig resa. Redan som femtonåring satt jag på sluten ungdomsvård. In i ett klimat som var hårdare än jag någonsin upplevt innan. Här fick jag lära mig att leva efter mottot “äta eller ätas”. Det fanns inget utrymme för att visa någon form av känslor överhuvudtaget. För det första så hade jag ingen aning om vad jag skulle känna längre. Locket hade lagts på för länge sen. Känslomässigt avstängd var mitt normala tillstånd. Jag blev kvar där i ungefär två år. Ingenting efter det blev bättre. Livet kantades av kaos, missbruk och fler brott. Ett par år senare gick jag på en folkhögskola där är min första geografiska flykt från mig själv. Att försöka lösa mina inre problem med ytterligheter. Det blev inte heller så bra. Jag var där i 1 år och väldigt snabbt hittade jag dom få som var likasinnade som mig med missbruk. Jag klarade utbildningen med nöd och näppe. Följande år gjorde jag fler geografiska flykter. Jag har flytt från mig själv hela livet. Men snart hade jag åkte dit för både rån, bedrägeri och utpressning. Läget var dåligt och blev allt sämre. När inte ens drogerna fungerade för att döva känslorna inom mig förstod jag att jag behövde sluta helt eller dö. Och för första gången fick jag nu äntligen ordentlig vård och behandling.

Att bli medmänskligt bemött förändrade saker och ting

På ett pedagogiskt sätt fick jag lära mig om känslor. Jag fick lära mig att den ilska jag burit på hela mitt liv var i grunden obearbetad sorg. Att jag behövde möta och gå emot mina rädslor. Jag fick lära mig att jag duger precis som jag är och att jag är värd att älskas. Ensamheten började försvinna, den extrema tillitsbrist jag hade till allt började förvandlas till tillit. att jag lärde mig hantera mitt egna känsloliv var direkt livsavgörande och Att nu bli hörd och medmänskligt bemött förändrade saker och ting. För första gången insåg jag att jag hade en röst och att det kunde vara något värt att använda den. Med insikten om att det var viktigt att prata om hur livet kan vara när det är tufft – viktigt både för en själv och för den som får höra ens historia – startade jag och en vän organisationen Unga KRIS i Stockholm, ett ungdomsförbund till Kriminellas revansch i samhället. Jag föreläste, berättade ärligt om mina erfarenheter och uppmuntrade andra att göra detsamma. Snart började jag komma i kontakt med politiker, fick ta media och debatter. Och vid det här laget blev något tydligt för mig: Alla påstod att det jag förmedlade var bra, men ingen gjorde faktiskt något. Så i samband med det här, för runt fem år sedan, engagerade jag mig politiskt. Året efter blev jag invald i kommunfullmäktige.

Hade glömt bort var jag kom ifrån

Allt hade gått lite för bra lite för snabbt. Som jag berättade: jag glömde bort var jag kommit ifrån. Som en följd av det gjorde jag ett av mitt livs största misstag. Jag provade att börja dricka lite alkohol igen. Det var inget som kom som en blixt från klar himmel utan det var en lång process av att ha slutat göra det jag nu vet att jag behöver göra för mig själv för att kunna hålla mig nykter och drogfri. Där jag på daglig basis måste vända min blick inåt, se över så jag inte bygger på med ilska mot andra, att jag tar ansvar för mina handlingar, och att jag försöker hjälpa andra med samma problem så mycket jag kan.

Drogpåverkad i seriekrock

Efter några månader hade det mesta spårat ur. Jag var berusad och drogpåverkad bakom ratten, krockade bilen och det var ren tur att ingen skadades. På löpsedlarna stod det: ”Drog- och rattfull kommunpolitiker orsakar seriekrock i centrala Norrköping.” Mitt namn rullade på teveskärmarna. Fallet var så högt det kunde bli. Och det var totalt. Många av mina vänner vände mig ryggen. Jag förlorade alla mina politiska uppdrag. Från att ha haft kontakt med väldigt många politiker varje dag var det nu bara en handfull av dem som frågade mig hur det var med mig.

”Det finns ingenting kvar”, sa jag till min kompis när det var som värst. ”Det här tar jag mig inte ur.”

”Du har fortfarande ditt liv kvar”, sa han.

Och han hade ju rätt. Jag hade faktiskt återhämtat mig en gång förut. Nu var är det dags att göra upp med det här en gång för alla. Så jag åkte iväg till Nordens mest restriktiva behandlingshem, utan telefoner, tidningar, datorer. Bara människor som pratar på riktigt med varandra i gruppterapi. Jag lärde mig även om sådant som kriminalitet som livsstil, sorgebearbetning och gick ett anhörigprogram för mig och min familj. Självhjälpsgrupper har gjort mycket för mig. Andra som jag kan prata med. En struktur för det samtalet.

Jag kan må bra

På den vägen är det. Idag är jag ren och livet känns lovande igen. Jag hade ju hunnit få en smak av det här redan innan mitt återfall: hur bra det kan vara utan alkohol eller droger. Hur bra jag kan må. Jag ville få tillbaka det, där fanns motivationen att hämta. Men allt det jag har utsatt mig själv och andra för, och allt som andra har gjort mot mig, hade kunnat undvikas om jag bara fångats upp tidigt. Om jag kunnat få någon att prata på djupet med. Om det hade funnits ett samtal där fokus inte bara låg på mina handlingar, utan också skälen bakom dem. Det är där nyckeln till frihet låg i hos mig. Där någon som förstod mig, kunde träffa mig i mina rädslor. Visa kärlek och omvårdnad, förståelse och tålamod. Där den unga, skadade Jimmy fick komma ut i ljuset och berätta om rädslor, svek, sorg, trauman och hat. Samhället behöver erbjuda unga människor det.

Allt talar för öppenhet och samtal

Folk frågar mig varför jag valt att prata om min bakgrund. Öppenheten är ett sätt för mig och andra att välja bort skammen. Jag vill inte ha skam. Däremot har jag naturligtvis skuld, för den skada jag har gjort. Den kommer jag aldrig frånsäga mig. Tvärtom är en del av att försöka rätta till den skulden att prata om det som har hänt. Att kontakta de jag har skadat och försöka gottgöra det jag gjort så gott jag kan och att visa andra att det finns en väg ut.

Jag har gjort det jag har gjort. Att jag inte längre gör det är för att det finns en annan lösning än den jag valde. Folk behöver veta det. Varför skulle jag inte prata om det?

 

Besök Jimmy Lenefjälls hemsida