Mitt fängelsestraff gav mig chans att ta tag i det som gjorde ont

Jag är ett incestoffer som alltid fått höra att jag borde glömma och gå vidare. Ett halvt liv, ett spelmissbruk och ett fängelsestraff senare vet jag att komplex PTSD inte fungerar så.

Jag heter Anki Persson och är 55 år. Tidigare arbetade jag som ekonom inom landsbygdsutveckling i EU, ett område jag var väldigt duktig inom. Mina fyra barn var hela och rena barn och det fanns alltid sju sorters kakor i kylen. I efterhand inser jag att jag levde 45 år i förnekelse, genom att vara duktig flicka begravde jag mina problem.

Jag fick utökade arbetsuppgifter på jobbet och blev väldigt stressad. Klok som jag är tänkte jag prova något för att lätta på stressen och samla tankarna. Jag började spela på nätet och blev på några veckor allvarligt spelberoende.

Jag är ett incestoffer, utsatt av min morfar från tre års ålder. När jag spelade var det som att övergreppen aldrig hade hänt. För första gången i livet slapp jag känna. Jag spelade aldrig för att vinna pengar och att det blev just spelmissbruk var en slump. Jag hade kunnat ta till vad som helst för att bedöva min ångest. Alla sa alltid att jag skulle lägga övergreppen bakom mig och jag har anklagats för att ljuga ihop minnen, vilket fick mig att tro att det hela var mitt fel.

Jakten på bedövning hade inga gränser

Varken jag själv eller någon annan förstod att min psykiska ohälsa var komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) som kommer av övergreppen i barndomen. Inom psykiatrin var jag alltid bara spelberoende och fick ingen hjälp med underliggande problem. För att fortsätta bedöva min ångest med spel började jag stjäla pengar från min arbetsplats, något som pågick från år 2009 till 2012. Min familj visste ingenting och jag hade inte modet att säga något när det hade gått så långt.

Jag spelade mer och mer, en vanlig helg kunde jag spela bort hundratusentals kronor. Jag hade mycket ångest och kunde inte sova. Till slut planerade jag att ta mitt liv. Det som då gjorde att jag fortsatte leva då var tanken på att familjen skulle få reda ut situationen om jag inte längre fanns.

Rättegången

När revisorn efter många år avslöjade att jag stulit pengar, gick jag själv till polisen och anmälde mitt brott. Där berättade jag även om övergreppen i barndomen och försökte förklara att jag inte mådde bra. Till svar fick jag höra att det var en kris som snart skulle gå över. När jag sedan berättade för min familj vad jag hade gjort blev de arga. Ingen förstod vad som egentligen hände och jag fick inget stöd.

En gång stack jag hemifrån och gömde mig i två dygn medan jag skadade mig själv, grät och kräktes. Polisen letade efter mig utan framgång samtidigt som jag tänkte att jag borde dö. När jag till slut valde att återvända hem blev jag inlagd på sjukhus i två veckor.

Kallelsen till rättegången kom 2013 och domen fick jag reda på av min man som läst löpsedlarna. Jag fick två års fängelsestraff och ingen vård. Tillsammans med min man och yngste son åkte jag till anstalten i Sundsvall där straffet skulle avtjänas. Kort därefter tog min man ut skilsmässa. Under tio månader på anstalten fick jag endast några få besök, varav ett i ärende av skilsmässopappren. Mina barn skickade jul- och födelsedagskort men ville aldrig träffa mig.

Återfall och traumabehandling

Till slut blev jag beviljad vårdvistelse på ett behandlingshem där jag kunde vistas fritt med närhet till skogen, och fick delta i ett tolvstegsprogram för missbrukare. Bland röda stugor med vita knutar kunde jag trappa av på fem antidepressiva mediciner jag fått på anstalten. Äntligen fick jag köra bil igen som jag älskar.

När jag avtjänat mitt straff var jag plötsligt hemlös med en skuld till kronofogden på 8,5 miljoner kronor. Det gjorde mig självmordsbenägen och jag började spela igen. När jag blev inlagd hos psykiatrin insåg de att de inte kunde hjälpa mig, jag blev därför utskriven igen och fick till slut en lägenhet av socialen. Jag gick i samtalsterapi började vid den här tiden läsa om komplex PTSD. Sakta började jag förstå vad jag led av och efterfrågade traumabehandling.

Under två och ett halvt år i traumabehandling har jag bearbetat det som jag minns av övergreppen i barndomen. När jag får en flashback i dag vet jag vad det är och kan därför hantera det bättre. Sedan i höstas har jag börjat arbetsträna i en secondhand-butik i Katrineholm, har ingen depression kvar och kan äntligen se framåt.

Öppenhet och framtidstro

Jag har valt att vara öppen med min historia i tv och tidningar för att hjälpa andra människor som mår dåligt. Jag är uppfostrad med synen att det bara är “slödder” som sitter i fängelse och missbrukar. Men det hände även mig – som har uppfostrat fyra barn, är välutbildad och alltid skött mitt jobb. Det enda jag missade var att ta hand om mina egna känslor och det är ingenting jag tänker skämmas över.

Ibland tittar jag på kravbreven från kronofogden och frågar mig själv vad det är för mening med att fortsätta. Men jag vet också att jag är stark och klarar mer än vad jag tror. Mina barn vill inte ha någon kontakt men jag har världens finaste vänner och kollegor. Min bild av hur livet skulle bli blev inte verklighet, men trots att jag har förlorat allt mår jag så mycket bättre och kan börja bygga mig en självkänsla.