Jag kunde släppa ner garden

Jag är uppfostrad med att en norrlänning tiger och döljer sina bekymmer.

Jag är 45 år och bor i Storuman. När jag växte upp var jag ett väldigt blygt barn. I högstadiet började jag få problem med acne och började även få svettattacker. Andra barn var snabba att påpeka det för mig och relationen till min egen kropp blev mer och mer problematisk. I gymnasiet utvecklade jag social fobi och livet blev väldigt begränsat. Min egen hjärna ställde till det för mig och fick mig att tro att om någon skrattade så var det åt mig. Hjärnan var också bra på att bygga upp en skräck inför pinsamma saker som skulle kunna hända mig nästa dag. Varje vaken tid så mobbade min egen hjärna mig och malde sakta ner mig tills inget var kvar av mig. Till slut hade jag ingen inre sinnesro alls och det blev såklart svårt att fokusera på skolan. Jag hade ingenstans att gömma mig för min egen hjärna och kunde inte känna mig trygg någonstans. Ett sätt för mig att gömma mig var att alltid ha en keps långt nedtryckt i pannan. Det hjälpte mig att skärma av andra människor och kunde även dölja mina svettattacker.

Jag är uppfostrad med att en norrlänning tiger och döljer sina bekymmer, så jag lyckades nog intala mina vänner och mina närmaste att jag mådde bra. Mamma reagerade dock på att jag festade för mycket. Det var inte en obefogad oro från min mamma. Alkoholen gav mig bra lindring till en början, men sedan blev det bara jobbigt.

När jag senare fick arbete och egen lägenhet så gick det över alla gränser och mitt mående tog sig absurda uttryck. Till exempel så skruvade jag ur lamporna i taket för att det var lättare att umgås med andra i mörkret. Jag sov inte på nätterna för att jag skulle bli tröttare på dagen. På fikarasterna på jobbet låste jag in mig på toaletten för att slippa umgås med mina kollegor. Jag försökte hitta en anledning att inte gå till jobbet som inte skulle bero på min psykiska ohälsa och försökte bryta foten genom att hoppa från soffan många gånger.

Jag led i tysthet och levde i förnekelse i tio års tid. En dag läste jag om en kvinna som också hade mått väldigt dåligt men sedan fått hjälp. Det var då jag förstod att det gick att få hjälp och till slut tog jag steget. En arbetsterapeut inom psykiatrin blev min räddande ängel. Hon förstod allt jag gick igenom och jag behövde inte dölja mig själv för henne. Jag kunde släppa ner garden.

Idag är jag sambo med Theres och pappa till två barn. Jag fixar livet i stort. Hjärnan kan fortfarande spöka för mig ibland men livet går ju upp och ner. Jag har lärt mig att leva med det, och att vara mer öppen med hur jag mår.

Jag har nu skrivit en bok om hur jag mådde som ung och den riktar sig till andra som är unga idag. I min bok har jag lyft in humorn som jag tror kan underlätta att lyfta svåra ämnen. Boken heter ”Benny Psyko” och finns bland annat hos Bokus.