Skapade svar

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 51 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag har egentligen inte fått någon motivering mer än att det är resursbrist och jag är osäker på om de överhuvudtaget får motivera på det sättet. Jag har alltså inte fått se någon konkret medicinsk bedömning som legat till grund för att jag bara ska få samtal var tredje vecka och det blir då alltså inte någon behandling.

    Jag känner redan nu att det är ohållbart även om psykologen i sig verkar bra. Dock så har man inte rätt som patient att kräva en viss vård och jag vet inte om det någonstans under remisstiden funnits någon läkare som förstört mina chanser genom att göra en sån bedömning att det bara är stödsamtal jag ska få.

    Dock så menade psykologen att det var något som gällde hela mottagningen och att alla patienter som går där bara får såna här sporadiska besök. Så hur de ska se det som vård förstår jag inte?

    Ser man till vårdprogrammen för depression så går de målen inte att nå, sporadiska samtal ges endast när man är på väg att fasa ut en terapi, inte när man precis påbörjat en kontakt.

    Så det känns väldigt hopplöst.

     

    Usch vad jobbigt – vilken motivering har du fått för att du inte får någon vård?

    Tack för stöd. Ja, det stora problemet idag är att man ser till kvantitet och inte kvalitet, mottagningarna får mer statlig ersättning för ett nybesök och för neuropsykiatriska utredningar än vad de t ex får för en mer långgående terapi. Det ska alltså slussas igenom så många patienter som möjligt, sen vad innehållet blir och ens om patienten anser sig vara frisk när behandlingen avslutas, det är det så gott som ingen uppföljning på. (NPM)

    Krävs inte specifika diagnoser för att få personligt ombud?

    Hur kommer det sig att du fått vänta så länge som ett år på behandling? Är det för att du nu söker annan terapi, t ex psykodynamisk?

    Jag känner att jag kommit till vägs ände med det här, jag känner till behandlingsutbudet där jag bor (Stockholm) och vet att även om jag fortsätter att försöka så kan man inte få en vettig samtalsbehandling inom öppenpsykiatrin. Antingen är det KBT eller så ger det några andra påhittade behandlingsformer som nu när jag får ha långa avbrott mellan varje samtal, något som inte kommer att funka för mig. Jag mår redan nu sämre och känner att jag inte kommer vidare i livet.

    Har du blivit avstängd från din mottagning menar du?

    Man får akta sig, uppmanar inte dig till det, det är inte du som gjort fel, men menar generellt då olika beteenden lätt kan tas som att man inte vill ha behandling, att man motsätter sig det de säger osv, allt för att de ska kunna bli av med patienter som kräver mer och bättre behandling.

     

    Fy vilken skit situation. Jag tycker att det ofta känns det som att psykiatrin inte är till för patienterna utan att de har någon annan diffus agenda. Kan du ansöka om personligt ombud hos kommunen? En sådan ska ju vara på din sida och jobba för din rätt. I min kommun räcker det med egenanmälan för att få ansöka. Eller kanske patientnämnden kan hjälpa? Eller finns det någon annan som kan hjälpa dig att för din talan? Jag funderar själv på att ansöka om personligt ombud då jag har liknande problem med psykiatrin. Jag har väntat i snart ett år på terapi. Det här med KBT som alla verkat snöat in på tror jag beror på att det ger snabba resultat vid mindre allvarliga problem, vilket såklart är jättebra. Det dom inte fattar är att det inte fungerar för människor med mer komplexa och långvariga problem. Jag har gått i tre olika KBT program, det hjälper lite för stunden, men jag klarar inte att upprätthålla det jag lärt mig när programmet är slut. Sen är det något obehagligt med att människor, alla med individuella problem ska pressas genom ett lika utformat program. Följer man inte ramarna blir man avstängd. Det är lite sjukt med tanke på alla fina ord om att vården ska utformas efter patientens behov, som det brukar stå på landstingens hemsidor. Ge inte upp för att andra är idioter, ibland hjälper det att bli förbannad, i alla fall för mig.

    Ja, det brister i informationen när väl remitteringen mellan två mottagningar pågår. Nej, det finns ingen annan mottagning inom rimligt pendelavstånd (Stockholm) vad jag kunnat hitta. Jag har noggrannt kollat upp vilka mottagningar som finns och det finns flera ganska centralt men då är problemet istället att de bara ger KBT. Jag åker nu redan en bit, inte så långt, ca 20 minuter, men det känns ändå tungt delvis då jag ofta är nervös inför terapin. Den förra mottagningen låg i samma förort som jag bor och där finns ingen mer mottagning och sedan finns andra men de är då också inriktade på mer specifika diagnoser. Känner du till mottagningarna i Stockholm något?

    Nu är det mer eller mindre ändå uteslutet att börja om från början igen, då hamnar jag antagligen lika illa igen med många månaders väntetid och dessutom väntan på något jag inte vet vad det kommer att bli. Det är ju annat när man söker terapi privat, då kan man ju läsa direkt på deras hemsidor, kanske ringa upp och tala några minuter kring det de erbjuder.

    Men det är så, de som har hamnat fel i samhället hålls där eftersom det finns en vinst i att ha människor i utanförskap. Även om det är en annan diskussion. Jag känner att det är hopplöst.

     

    Åh, vilken otur! Jag förstår att det kändes hemskt att få det beskedet efter åtta månaders väntan och all oro som varit. Skrämmande att mottagningen har sådan resursbrist och dåligt att de inte klargjorde detta från början. Jag förstår att du känner att en tid var tredje vecka är alldeles för lite. Kontinuitet är viktigt för mig också. Jag tänker att ju längre tid det går mellan gångerna, desto längre tid tar det innan man mår bättre. Finns det någon annan mottagning i närheten där du skulle kunna få rätt hjälp? Om inte, kan du tänka dig att åka en bit?

    Problemet blev istället ett annat och lika stort. När jag nu väntat i ca 8 månader och äntligen fick komma till den psykolog jag ska träffa så fick jag reda på att de bara har tider var tredje vecka. Jag mår för dåligt för det och det baseras inte på mina behov som patient utan enbart på resursbrist. Jag har flera erfarenheter av terapi och vet att det generellt inte fungerar med så långa avbrott och jag vet när det gäller mig själv att det här inte kommer att hjälpa mig, ha kanske 4 samtal på ett helt halvår, helt värdelöst. Så jag känner att jag väntat förgäves och att det som alltid annars inte hjälper att göra något för att förbättra sin situation.

    Vad skönt att det är en psykodynamisk terapeut du ska träffa! Hoppas att det kommer att kännas bra med henne, fastän hon är i din egen ålder.

    Tack för att du följer upp. Jag fick kontakt med mottagningen där jag ska börja i terapi och jag hade fått fel information, det var alltså en psykodynamisk terapeut de hade remitterat mig till och inte KBT. Så det känns ändå mer hoppfullt än innan. Dock är den här personen i ungefär samma ålder som jag och inte äldre men jag har ännu hoppet att det ska funka med henne. Jag har ännu inte varit där, jag ska dit i nästa vecka.

     

    Hur har det gått, TS? Har du träffat terapeuten än?

    Ja, min förra var en mindre mottagning och de hade även hög omsättning på läkare, många hyrläkare så det var mycket som var negativt där. Vad bra att det funkar bra med sjuksköterskan! Har du fått någon tidsbegränsning för din kontakt eller är det mer utifrån hur länge du känner att du behöver gå där?

    Jag ska träffa den nya terapeuten i slutet av augusti men totalt sett är det väldigt lång tid jag väntat, sen i början av året och ända fram tills nu med remisstider, bedömningar osv. Det leder ju bara till att det blir än svårare att ta tag i olika saker sen då måendet blivit sämre, sådant som att ha energi till att verkligen få ut något av samtal och liknande.

    Hur känner du inför dina samtal, orkar du engagera dig på någorlunda samma nivå varje gång eller finns det gånger då du mår för dåligt för det? Om du vill dela något kring det.

     

    Ja, kanske är det så att det brukar vara en bra spridning på större mottagningar. Min mottagning är ju väldigt liten. Jag antar att din förra mottagning också var det, eftersom där bara fanns en enda PDT-terapeut…? Det är lite samma sak på min mottagning. Där finns bara en av vissa yrkesgrupper. Jag går kvar hos sjuksköterskan. Jag har inga planer på att börja i någon annan behandling eller byta samtalskontakt. Jag är så nöjd med hur det fungerar nu. Det är verkligen tråkigt att det ska vara så stelbent. Det är sorgesamt att man i många fall bara verkar se till diagnos och inte alls till individ. Då riskerar det ju att bli så att en del patienter hamnar mellan stolarna. Jag kan verkligen förstå att du mår sämre av att inte få någon hjälp, utan i stället behöva kämpa för att få hjälp. Är det långt tills din tid hos den nya terapeuten? Det låter som om du snart skulle behöva få träffa henne, så att du åtminstone slipper oroa dig för huruvida det kommer att fungera med just henne.

    Jag tror att det är en ganska bra spridning om mottagningarna är större men som på min förra mottagning så fanns bara en enda PDT terapeut och skulle då någon velat ha en man, då denna terapeut var en kvinna, så hade det inte fungerat. Då det inte sker någon alls matchning mellan terapeut och patient där patienten själv är med och väljer så tror jag inte de i första hand tittar på att det ska vara en spridning i åldrar och kön utan mer att de tar in de som söker och väljer den de anser vara mest kompetent.

    Är du just nu hos den sjuksköterska du nämner eller har du gått vidare till annan behandling eller samtal?

    Ja, man kan skicka både skriftliga klagomål och ringa en patientvägledare men jag tror att det kommer att vara låst läge då ju KBT är den prioriterade behandlingen för flera diagnoser och att det då kanske inte alls finns PDT terapeuter att tillgå om man inte faller under svårare sjukdomar. Depression, ångest och liknande anses gå att behandla med KBT, vilket det ju gör i vissa fall men inte i alla.

    Det svåra är att hela tiden känna att jag mår sämre, sämre av att vänta och sämre av att nu hoppats i ett halvår och sen sker en sån här remittering. Det är som att de tycks tro att de ska kunna ”lura” patienten genom att inte uttala vad de kommer att remittera till utan att man sen bara på något magiskt sätt ska acceptera en behandling som man tydligt sagt att man inte önskar.

    En tanke som dök upp när jag läste ditt inlägg var att det vore väldigt bra med blandade åldrar, kön och erfarenheter på psykiatriska mottagningar, eftersom kontakterna där oftast handlar om att öppna upp sig för en annan människa. Undrar hur mycket de som anställer tänker på sådant…? På min nuvarande mottagning (som i och för sig är väldigt liten) finns det t.ex. inte en enda man bland personalen. Vad tråkigt att de bara tar emot svårt sjuka patienter på psykoterapienheten. Eftersom de erbjuder PDT där så hade det kanske varit jättebra för dig att få komma dit. Otroligt synd att det skulle falla på att du inte anses må tillräckligt dåligt. Vad bökigt att vårdkoordinatorn inte går att kontakta. Bra att du har en plan för vem du ska kontakta om det inte skulle fungera med terapeuten. Ibland kan det vara skönt att ha koll på sådant innan man börjar.

    Ja, det kan ju vara så i och för sig men då det finns två mottagningar inriktade på samma diagnoser så borde det på någon av dem finnas även äldre terapeuter. Den psykolog som bedömde mig menade att det verkade vara flera som jobbat länge på den mottagning de tänkte remittera mig till.

    Jag önskade särskilt komma till just psykoterapienheten för att jag vet att de har PDT terapeuter där men blev nekad då de av resursskäl bara släpper in mer svårt sjuka patienter dit. Så jag tror nog att de visste hur det skulle bli men att de inte kan med annat än att fullfölja då jag redan väntat i över ett halvår från att jag lämnat min tidigare mottagning.

    Nej, då det är en vårdkoordinator som sedan fördelar patienterna vidare och denna person inte går att nå direkt så har jag inte fått någon motivering. Antagligen så får jag det när jag väl träffar den kommande terapeuten. Jag har dock tänkt ta det här med patientvägledaren och se hur de löser en sån här sak om det sen ändå visar sig att det inte funkar med den terapeut jag blivit tilldelad.

     

     

    Det är ju inte säkert att de menade att strunta i dina önskemål genom att remittera dig till en ung KBT-terapeut i stället för till en äldre psykodynamiker. Kanske är det så att det inte finns någon äldre terapeut på mottagningen? Då kanske de remitterade dig till den person som de tror skulle passa dig bäst. Angående inriktningen så kan det ju vara så att den här terapeuten är duktig på att anpassa sig efter individen och att det därför inte kommer att bli ”klassisk” KBT. Jag tänker att det kan vara så att de faktiskt har insett att KBT inte är optimalt för dig, men eftersom mottagningen inte kan erbjuda psykodynamisk terapi så kanske de vill försöka ge dig en terapeut som inte är så stelbent, utan som kan tänka utanför ramarna. Det behöver förstås inte vara så, det är bara en gissning. Dock håller jag med dig om att mottagningen borde ha informerat dig om varför de ville remittera dig till denna terapeut, och att de borde ha gjort det innan de remitterade dig. Har du fått någon som helst motivering till varför du blivit remitterad till just den här personen?

    Ja, jag håller helt med i att det är personen i sig det beror mycket på vare sig det är en läkare, terapeut eller annan. Dock så tycker jag att det är att förbise och strunta i en patients önskemål då de som i mitt fall remitterat mig till en behandlare där varken ålder eller inriktning stämmer. Det gör att jag redan innan känner mig sviken och att mitt hopp om att få hjälp sjunker.

    Då jag har gått ganska länge i terapi tidigare och även studerat en del kring det själv så borde man få gehör så jag ser det här slumpvisa remitterandet enbart som ett resultat av resursbrist. Om man jämför med när man söker en privat terapeut så går man ju inte till de terapeuter man inte tror på utan man söker sig till de man får ett förtroende för t ex genom hur de presenterar sig, ålder, hur mottagningen ser ut osv. Sen behöver det inte alltid leda till en matchning men ändå.

    Jag tycker att många år försvinner i onödan då det inte finns resurser att möta de önskemål som en patient har och det är särskilt viktigt i såna längre kontakter som terapi är. Men sen håller jag helt med i att man även kan ha tur och hitta behandlare man inte först trodde skulle hjälpa en.

     

     

    Ja, jag trivdes med den unga terapeuten som person. Hon var betydligt mer förstående än de, något äldre, terapeuter jag haft tidigare. Så hennes ålder och låga yrkeserfarenhet kändes inte som någon nackdel. Tvärtom kändes hon väldigt engagerad och intresserad av sitt jobb. Däremot var hon anställd på mottagningen enbart för att jobba med KBT, och KBT var inte vad jag behövde. Det var även andra saker som inte fungerade, fast de hade inte med henne att göra. Det handlade om själva mottagningen. Nej, jag har aldrig önskat psykodynamisk terapi eller någon annan specifik behandlingsmetod. Det svåra i mitt fall har snarare varit att slippa metoder, och få ett mera spontant samtalsstöd. De flesta samtalskontakter verkar jobba med någon form av metod (oftast KBT) men för mig gör stödet bäst nytta om det inte är så uppstyrt. Ja, ofta är det nog upp till en själv att hitta rätt mottagning. Jag kan också tänka mig att personalen på en mottagning inte vet så jättemycket om hur andra mottagningar fungerar, såvida de inte tillhör samma organisation. Jag har haft merparten av mina psykiatrikontakter på en enda mottagning (inte den jag går på nu). På min nuvarande mottagning har jag enbart bytt läkare. Min erfarenhet är att vården fungerar olika bra beroende på vilken person man träffar. Det handlar inte bara om behandlingsmetoder, utan också om personkemi och engagemang. En del personer är väldigt engagerade och verkar trivas bra med sina jobb, andra är ganska oengagerade och verkar helst vilja vara någon annanstans.

    Ja, KBT har starka evidens men den främsta anledningen till att KBT nästan enbart är det som erbjuds är de ekonomiska incitament som finns bakom. Det är flera andra europeiska länder som erbjuder både KBT, PDT samt i vissa fall psykoanalys i sitt behandlingsutbud men Sverige har inte följt efter detta utan väljer att visa på studier med evidens för KBT trots att många forskare, behandlare med flera tagit fram lika bra studier som visar på evidens för PDT.

    PDT terapeuter har långsamt fasats ut mer och mer och de patienter som efterfrågar det hänvisas till privata terapeuter vilket är ohållbart eftersom en majoritet inte har råd att bekosta en privat terapi.

    Ja, ge det en chans. Du kanske blir positivt överraskad av kunnigheten hos behandlaren du ska möta. Och kan hon/han inte den metoden du behöver idag, kan hon/han eventuellt vidareutbildas. Jag tror att betoningen på KBT har att göra med dess starka evidensbaserade resultat, men jag kan givetvis inte tala för psykvårdens organisatörer.

    Ja, jag tror det är en kombination för en äldre terapeut har haft många fler klienter och mött flera olika typer av problem. Ja, som du säger så är det ju ändå även yngre som väljer att utbilda sig inom psykodynamisk terapi. Trivdes du med den unga terapeuten? Det låter som att du också enbart fått KBT (förutom sjuksköterskan), har du önskat exempelvis psykodynamisk terapi men sen inte fått det?

    Det gör att man delvis tappar hoppet tycker jag, det här att man känner att man engagerar sig i en terapi men att det sen inte funkar av en eller annan anledning. Jag har fått sköta precis allt själv för att få komma till en annan mottagning, när en terapi inte fungerar så finns inget lagbundet ansvar för en mottagning att ordna någon annan utan man hänvisas bara till det fria vårdvalet. Har man tur är det någon som av välvilja hjälper en vidare, t ex läkare men ofta får patienten söka sig vidare själv.

    Har du haft olika kontakter inom samma mottagning eller också fått byta till andra mottagningar?

    Ja, helt klart borde all form av stöd vara individanpassat.

    Jag tänker att det kanske handlar mer om utbildning än om ålder…? Majoriteten av de som utbildar sig är antagligen yngre, och idag verkar ju KBT vara väldigt eftertraktat inom psykiatrin. Därför blir det kanske så att många yngre enbart har KBT-utbildning, medan en del äldre, som börjat jobba innan ”KBT-hypen”, även har erfarenhet av andra behandlingsmetoder. Det finns säkert yngre som utbildar sig inom t.ex. psykodynamiken också, eller som är KBT-utbildade men som kan tänka utanför boxen och frångå metoden när det krävs. Jag har haft tre olika samtalskontakter med KBT-inriktning, men den som var minst låst till metoden var den yngsta av dem. Hen var jätteung. Ja, det tog tid innan jag fick rätt hjälp. Det berodde inte enbart på vårdens utformning, utan också på mig själv. Jag är en sådan som har en tendens att ge saker och ting en chans lite för länge, i stället för att acceptera att jag måste förändra situationen. Jag har fått jobba mycket med att acceptera att bara för att jag vill att någonting ska vara bra, så är det inte säkert att det är bra. Med att stå och stampa på samma ställe menade jag att jag inte kände att samtalsstödet gjorde någon nytta. Vad tråkigt att du känner att du har hamnat i ett fack där du inte hör hemma. Om man har en utbildning borde man självklart få hjälp att hitta ett jobb där man får nytta av sin utbildning. Det är ju viktigt att stödet individanpassas.

    Tack för svar. Ja, jag ska ändå ta min besökstid hos denna psykolog och se vad som händer. Dock så vet jag att jag har svårt att få förtroende för någon i min egen ålder och det var därför jag var noggrann med att lägga fram att det är en äldre terapeut jag söker. Om terapeuten inte har en PDT grund så tror jag det är svårt att finna andra vägar om terapeuten dessutom är ung för han/hon lär då inte ha lärt sig andra metoder om han/hon bara jobbat några få år.

    Min uppfattning är att de inom landstinget tar in många unga terapeuter för att de är billigare att anställa än äldre mer erfarna terapeuter och att de som organiserar vården har synen att psykisk ohälsa ska kunna behandlas enligt samma mall för alla, enligt ett visst antal behandlingstillfällen.

    Det är till och med så att när jag efter många månader äntligen fick komma på bedömning på den nya mottagningen så föreslår de privata terapier som om man ifall man kunnat betala själv hade köat frivilligt i flera månader. Men det speglar det dåliga läget och bristen på bra terapier som jag ser det.

     

    Ah, ledsen att jag misstog er! Men tror du inte KBT:ns djup varierar beroende på vad man fokuserar på? Jag menar, om de frågor man fokuserar på inte är djupa, då lär inte terapin bli det heller. Loppet behöver inte vara kört, utan jag skulle rekommendera att tala med den nya psykologen om hur du känner och hur ni skulle kunna anpassa terapin som bedrivs utifrån vad som fungerar för dig. Känna er fram och se lite vilka inslag som passar ihop med vilka och vad som ger bäst effekt för dig.

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 51 totalt)
0