Yellow Viveqy
Skapade svar
-
Är det DBT du deltar i? Oavsett så har denna psykolog betett sig oprofessionellt på många sätt. Det låter som att han tjafsar med dig som om ni vore bekanta eller kompisar och definitivt inte utifrån att han ska agera inom sin yrkesroll.
Det är definitivt inte en “förhandlingsfråga” om du ska fortsätta i terapin eller inte, det ska alltid handla om patientens vårdbehov. Det låter som att denna psykolog för en slags maktkamp mot dig där han vill sätta dig på plats för att du ifrågasatt honom. Det här är INTE vad terapi går ut på. Du ska definitivt inte be om ursäkt för att kunna få komma tillbaka till terapin. En bra terapeut kan hantera alla olika känslouttryck hos patienten och balansera dessa på ett bra sätt.
Jag antar att du träffar denna terapeut inom den offentliga vården, där är ofta kvaliteten på terapierna långt sämre än om man betalar själv vilket de flesta inte kan av ekonomiska skäl.
Tack för tips. De fonder som betalar ut till medicinska behandlingar gör mig veterligen inte det för att bekosta en längre tids terapi. Det handlar om för mig kanske 100 000 kr för en behandling över ca 2 år med en kostnad på ca 1000 kr per session vilket är osannolikt att få från olika fonder och stiftelser.
Det är annat om man söker för något specifikt hjälpmedel eller rekreation till en kostnad på några få tusen men inte till psykoterapi som de flesta fortfarande tror och anser är något som landstingen/regionerna går in och bekostar för de patienter som behöver det.
Om du känner till någon specifik fond du tror ändå skulle bekosta privat psykoterapi får du gärna tipsa om det!
Yellow Viveqy, har du provat att söka fondmedel för att bekosta privat terapi? Det finns jättemånga fonder för alla möjliga olika ändamål, och du kan säkert hitta någon som passar in på just ditt. Det är olika hur mycket pengar de olika fonderna delar ut, så ansök gärna till flera olika. Jag har själv fått ganska stora summor från fonder, om än till annat. Säkerligen går det att få en rejäl slant till terapi också – det gäller bara att hitta rätt fond!
Problemet är att varken primärvården eller psykiatrin i Sverige har resurser att ge samtalsstöd och psykoterapi till alla patienter som behöver det. Socialstyrelsen sätter upp riktlinjer för behandling av olika diagnoser, t ex depression och ångest, och detta styr sedan vad vården kan erbjuda.
Länge har KBT ansetts vara den metod som vårdgivare ska erbjuda i första hand och det är också det uppdrag som sedan vårdgivarna får; att erbjuda KBT och i ett fåtal fall andra terapiformer. Det är alltså inte patientens önskemål eller behov som styr i första hand utan hur uppdraget är formulerat.
Det hjälper inte att patienten anser att han/hon behöver annan typ av terapi, i några få fall finns detta och patienten får välja, men i de allra flesta fall finns inte det. Dessutom är det så att vården anses vara effektiv oavsett om patienten tillfrisknar eller inte eftersom vården är produktionsstyrd. Om ett visst antal terapitimmar producerats inom en viss mottagning och detta uppfyller målen som satts upp så anses mottagningen erbjuda en effektiv och god behandling.
Det är dock till största del skilt från patienternas upplevelse av behandling och det faktum att många patienter söker sig från den ena mottagningen till den andra och blir erbjuden i stort sett samma och icke individanpassade behandling. Det är irrelevant för behandlare och mottagningar att det är så eftersom vården fortfarande producerats och statistiskt sett ser effektiv ut.
Patienten har inte någon rätt att kräva en viss behandling utan kan, om han/hon har tur, få en behandling som passar honom/henne själv men om behandlingen inte fungerat står patienten ofta själv eftersom det i Sverige inte finns något lagstadgat krav på att mottagningar och vårdgivare remitterar vidare eller finner sådan behandling som patienten behöver.
En bra grundregel är att inte lyssna till mantran som “sök hjälp, hjälp finns att få” eftersom rätt hjälp och vård i alltför många fall inte finns eller bara finns i en otillräcklig och undermålig form.
Jag förstår att du är upprörd och känner dig illa behandlad. Det jag kanske kan bidra med i tråden är att beskriva att Mindler med flera som erbjuder sk “internet-terapi” enbart har i uppdrag att ge vård inom första linjens psykiatri, dvs på vårdcentralsnivå. När de ser att du redan är inskriven inom psykiatrin anser de att du har ett vårdbehov som överstiger deras kompetens. Mindler m fl har överhuvudtaget inte den typen av stödsamtal som du efterfrågar, och som helt klart borde finnas, utan erbjuder korta standardiserade terapiprogram för lätta besvär, t ex en mild depression.
Deras psykologer följer alltså i huvudsak olika manualer i mötet med patienterna och patienten tillåts inte att prata fritt om det som han/hon behöver. Jag förstår att du önskar samtalsstöd men då jag är insatt i vad de olika nätföretagen erbjuder så kan jag säga dig att det inte är någon större förlust att inte kunna få prata med dem.
Stödet är knapphändigt, inte baserat på det individuella vårdbehovet och är i likhet med annan nätbaserad vård till för att snabbt producera vårdmöten och generera vinst åt vårdföretagen.
Jag råder dig att söka dig till exempelvis Frälsningsarmén eller Svenska kyrkan som erbjuder samtalsstöd utan att man behöver vara troende och man behöver inte ha några religiösa inslag i samtalen. Dessa kan finnas där och bara lyssna och finnas till i väntan på att du erhåller psykoterapi.
Tack för ditt svar. Det är helt klart så att alla försöker att undvika sitt eget ansvar och istället bolla patienten vidare. Som patient kan man inte mycket göra mer än att hoppas att träffa på någon som ska stå på ens sida och se till vad man behöver. Vilken behandling har du sökt och vad har du blivit nekad?
Kan bara säga att jag håller med! Maken till ignorans, nonchalans och slapphänthet har jag aldrig sett hos någon annan yrkesgrupp! De sitter bara på sina arslen och blir fetare och fetare! De orkar inte lyfta ett finger för att hjälpa en! Tänk om andra yrkesgrupper resonerade som dem: ”Nä jag har inte ansvar för det, det är ditt eget ansvar!” Samhället skulle ju kollapsa! De får i princip betalt för att sitta och lata sig! Man undrar ju varför de finns, när de bara hänvisar till ”eget ansvar”? Tänk om somatiska vården skulle vara likadana..? ”Har du brutit benet får du själv ta hand om det och ta ansvar för det, jag kan inte hjälpa dig!” !!
Tack för ditt svar. Det är illa när enbart mediciner erbjuds. När du varit så länge inom psykiatrin borde de väl inse att det behövs något annat? Blir du bara rakt av nekad psykologsamtal, i så fall varför? Man har ändå rätt som patient att välja behandlingsalternativ och ska inte bara vara hänvisad till mediciner. Den läkare som verkar bra, kan inte han/hon ta upp ditt ärende i någon arbetsgrupp/team på mottagningen så att de gemensamt kan hitta någon annan lösning för dig?
Skrev precis om samma sak som trådskaparen i diagnoser , varit i Öppenpsyk snurran 20+år , förstår frustrationen måendet ilskan hatet som de skapar. Försöker skriva av mig på forum , fan kan prata sönder en taxichaufför i 30min , bara ja får ventilera. Är helt öppen med hur ja mår o kan nog säga orsaken till ja inte får hjälp eller kan få hjälp är förmågan att piller åker fram direkt , 20+år på 4-6mg Xanor gör ja varken får prata med riktig psykolog tex , idag vågar de inte trappa ur de ens efter en medicin m 8-12v Max behandlingslängd som man fått i över 20år. Gäller hitta andra sätt att ventilera , vänner (inte många kvar dock) , forum , läsa va andra skriver , dagbok , självhjälp, mindler besök. Vården funkar inte idag , har överläkaren på psykiatrin på min sida men Landstingets regler gäller så han beklagar än en gång och jag blir besviken förbannad hopplösheten kommer för 4-5-6-7 gången… Du är inte ensam !
Tack för stöd. Jag håller med dig. Jag är tyvärr kvar i psykiatrin men utan den vård jag behöver. Jag har en samtalskontakt som inte är terapeut och det blir mest allmänna samtal, dvs inte någon behandling. Hela livet påverkas av att jag inte får tillgång till psykoterapi och jag mår bara sämre. Har du betalat för psykoterapi eller hur har du gjort?
Blir så ledsen och arg när jag läser sådant här! Hur kan det inte finnas större möjligheter till adekvat vård? Så mycket onödigt lidande och resursslöseri! Hur har det gått för dig sedan sist du skrev? Tyvärr verkar det inte bättre än att man får lösa och bekosta sina psykiska problem själv. Jobbar själv med att försöka acceptera det.
Tack för ditt svar.
När det gäller den granne som stör så är ärendet redan prövat hos Hyresgästföreningen och det blev avslag då störningarna inte räknas som störningar enligt lag.
God Kväll Yellow Viveqy… Jag förstår dig FULLSTÄNDIGT, jag har varit där Du befinner dig nu, varit LÅNGT ner i mörkrets undre värld i psykisk ohälsa. * MEN jag vill faktiskt säga till dig, hjälp finns men Du vill ju inte / ej höra på några förslag så jag är väl då helt och hållet meningslös då? * Eller kanske Du vill glänta på dörren till ett bättre mående? (Har konkreta råd) * Det är inte alls lätt när grannar stör. Har Du haft kontakt med Hyresgästföreningen som medlem eller din fastighetsägare ? Ta hand om dig och din mamma… På återseende…
Tack för fint och engagerat svar.
Precis som du säger så är det just god psykoterapi som det är brist på inom den offentliga vården och de samtal som ges är ofta inte någon behandling utan mer att följa upp veckan och stämma av. Det går kanske an ett tag men sedan mår man än sämre av att hela tiden vara i en situation där det aldrig går att få hjälp hela vägen fram.
Vad gjorde du sedan på egen hand för att lappa ihop dig själv?
Ja, jag känner mig också väldigt uppgiven inför situationen i vården och att jag deltar i samtal som visserligen kan vara trevliga i stunden men som jag vet inte leder vidare. Det går heller inte att formellt klaga då mottagningarna inte har någon skyldighet att erbjuda något annat och jag kan då bli helt utan kontakt.
Ja, jag håller med dig i att vården helt klart i sig befäster ett dåligt mående genom att kontakterna med vården samtidigt ofta är nödvändiga, i mitt fall behöver jag uppvisa att jag deltar i olika vårdmöten för att ha rätt till mitt försörjningsstöd.
Hur var din situation med dina grannar? Fick du flytta eller löste det sig på annat sätt. Det är mer eller mindre omöjligt att i en större stad hitta både ett lugnt och tyst boende som samtidigt inte är för dyrt när man inte har någon inkomst i form av lön.
Tack för ditt stöd, skriv gärna igen. <3
Hej Yellow Viveqy! Jag hör vad du säger, sjukvården har inte kunnat erbjuda hjälp och inte på andra håll heller. Tycker det är en ren skandal faktiskt. Min egen erfarenhet är också att det inte finns någon djupare hjälp att hämta i mångt och mycket när det gäller terapi (något bättre dock i privat terapi, men vem har råd med det på längre sikt?). Själv gav jag upp mina försök tillslut för ett antal år sedan och försökte lappa ihop mig själv på egen hand. Blev så förtvivlad av alla avvisningar och bristfälliga möten. Känner du också så? Tror att bland det farligaste med psykisk ohälsa kan vara att under väldigt, väldigt många år inte få hjälp till en förändring eller en förbättring i sitt mående. Att det är det livet man lever som man inte orkar med eller vill leva längre. Smärtan det innebär. Däremot om en förändring sker så hade man kanske orkat. Är det så för dig – om du vill säga? Låter fruktansvärt det där med grannarna också. Har likadan situation själv och märker också en tydlig skillnad i att måendet kraftigt försämras att konstant bli påverkad av stressande ljud och buller. Önskar det vore annorlunda! <3 Värme
Tack för ditt svar.
Det gäller då att rätt lösningar infinner sig och att man orkar vägen fram dit. Hoppas att du sedan ändå hade en hyfsad julafton trots det som hänt med vattnet. 🙂
hej ! tycker ändå att du ska kämpa vidare med livet , det kan bli bättre rätt fort om man bara hittar lösningar på vad som inte funkar , död hinner du vara i all evighet sedan . jo julaftons morgon här också , kallt och kommer inte åt mitt vatten då dörren har frusit fast just nu , har ätit lite ris och stekt köttfärs + julmust , det är det firandet jag kommer få i kväll här , är trots det rätt glad ändå idag , och hoppas jag kan hålla smärtnivån på en låg nivå under dagen snart är allt över med detta år , och glad är jag om jag kan hålla mej vid liv till dess . mvh micke
Jag har efter många chattar konstaterat att stödet är bristfälligt men problemet är att chatten inte är reglerad på något sätt utan MIND själva styr vilka som bemannar chatten och de är heller inte intresserade av att ta till sig av kritik. Jag är numera inte längre inne på chatten då jag som du bara mår sämre av att försöka hitta någon som förstår och som inte bagatelliserar mina problem.
Det finns inte resurser att ge utbildning till volontärerna och ett gott bemötande och en gedigen kunskap kan enbart komma från att ha jobbat direkt med patienter och sedan överföra sådan kunskap in i en chatt. Att sätta lekmän till att samtala med personer i svår psykisk ohälsa är enbart oansvarigt.
Det finns inget bra stöd att få i Sverige om man inte har råd att betala för en privat psykolog. Det visar sig också i all sjukskrivning för psykisk ohälsa, självmordstal som ligger konstant och till och med ökar bland gruppen unga. Alla former av stödinsatser som jourhavande präst, nationella hjälplinjen, jourhavande medmänniska osv kan inte ge något till personer som behöver behandlande samtal.
Min övertygelse är att sådana insatser många gånger stjälper mer än de hjälper, om man nu överhuvudtaget kommer fram och får prata med någon.
Jag vände mig till chatten en andra gång för ett litet tag sedan. Livet kändes väldigt tungt och jag höll på att rasa ner i ett djupt svart hål. När jag berättade det i chatten så undrade volontären om jag hade haft en ”jobbig dag”. Jag blev väldigt paff, för jag trodde att alla som jobbar i chatten förstod att om man vänder sig till en självmordschatt så är känslorna och problemen djupare än så. Efter chatten mådde jag sämre än innan. Nu håller jag verkligen med er övriga om att volontärerna borde få en mer gedigen utbildning.
Tack för din kommentar. Det är som du säger så att många av volontärerna inte på ett bra sätt kan möta en person i ett dåligt mående och i mörka tankar genom ett standardiserat bemötande och genom en förenkling och en bagatellisering av hur den stödsökande mår. Om du på 3-4 stycken chattar upplevt bemötandet på liknande sätt är det säkerligen så att du inte är ensam om att ha varit med om detta.
Det stämmer att volontärerna har en kortare utbildning i MI och de saknar ofta kunskap inom andra former av samtalsmetodik. Det är också flera som blir provocerade när det inte fungerar att använda den enda samtalsteknik de kan, MI, och påtalar då istället att det är den stödsökande som bör söka sig någon annanstans vilket kan vara helt förödande för en person som befinner sig i ett dåligt mående.
Enligt MIND är volontärerna utbildade men den utbildning de får motsvarar alltför ofta inte den kunskap som krävs för att bemöta självmordsnära personer eller personer i en djupare psykisk ohälsa. Som du nämner vore det bättre att kalla det för medmänskligt stöd men inte utge sig för att kunna stödja personer som har ett vårdbehov vilket ju alla självmordsbenägna personer har.
Att byta ämne från det som den stödsökande önskar prata om till att prata om bio eller annat visar bara på volontärernas oförmåga att prata om det som är tungt och svårt och de flesta saknar tillräcklig egen livserfarenhet för att bemanna chatten.
Visst är det så att man som stödsökande inte får ha för höga krav på en stödtjänst som också är gratis men här handlar det om personer som tar emot många sköra och svårt sjuka personer som de inte har någon reell kompetens att möta.
Jag har chattat på Mind kanske 3-4 gånger och alltid avslutat chatten med att jag känner att jag slösar med deras tid eftersom jag inte upplever att jag få någon hjälp av deras metodik. För att vara oerhört generaliserande så får jag lite känslan av att de utgår ifrån att jag är 15-16 år och att mina självmordstankar egentligen ”bara” är vanlig tonårsångest – att jag inte egentligen vill dö. Dessutom har jag många gånger fått ”goddag yxskaft”-svar där det framgår att de inte läst det jag skrivit alldeles ovanför. De som sitter i chatten är volontärer som, om jag förstått det rätt, fått en kort kurs i Motiverande Samtal (MI, motivating interview) och att deras främsta strategi är att validera det jag skriver, bland annat genom att upprepa ”jag hör att du mår dåligt” och liknande fraser. För mig känns det förnedrande när jag beskriver det helvete jag sitter i och får tillbaka ”du ska se att det blir bättre” eller något annat klämkäckt. De kommentarer jag brukar få av människor som blir livrädda och nervösa när de får höra hur jag mår, som helst av allt vill gå därifrån och bara försöker svepa undan ämnet och byta till att prata om den senaste biopremiären. Jag är helt övertygad om att volontärerna gör sitt bästa och enbart vill väl, men jag efterlyser också bättre utbildning för dem och/eller någon form av förkunskapskrav. Jag förstår att man inte kan kräva att alla ska vara skötare, kuratorer o dyl eftersom detta är ett ideellt uppdrag och ”beggars can’t be choosers” (man får helt enkelt vara oerhört glad för alla som är villiga att ställa upp!). Jag vill ge en eloge till alla volontärer som, trots bristande kunskap, är villiga att försöka hjälpa och stötta. Men tyvärr så blir det inte så bra alla gånger. Anledningen till jag tar kontakt via chatten är att jag ibland inte vill att saker och ting ska stå i min journal, men oftast handlar det om att jag oftast mår som sämst sent på kvällen – och här stänger det mobila teamet redan klockan 22. Därefter kan man bara ringa länsakuten och de har inte tid att prata, de vill bara få bedöma huruvida jag borde bli inlagd eller inte. Och den diskussionen är jag inte villig att ta. Jag skulle också vilja att man informerar tydligare om att det handlar mer om medmänskligt stöd än om stöd från någon som är utbildad. Att säga att volontärerna är utbildade är helt enkelt lite missvisande, man får för höga förväntningar. Jag önskar att landstinget förstod vikten av dygnetrunt-stöd! Hade jag bott i grannkommunen hade jag kunnat ringa den mobila enhet som har öppet 24h/dygn. De ska enligt uppgift ta emot samtal från oss här också, när vår enhet har stängt, men det är i mån av tid – och det gör att personalen stressar på samtalet för att kunna göra sig tillgänglig för de som faktiskt hör till dem. Eller skäller ut en för att man ringt fastän man bor i ”fel” kommun. Jag är helt övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ha det värst sena kvällar och nätter.