Yellow Viveqy
Skapade svar
-
Tack för ditt svar. Vad brukar du göra när du får dessa tankar? Kan du ändå somna eller ligger du vaken till nästa morgon?
Det finns mycket som stressar mig och som jag oroar mig över och det är för stora saker för att det ska räcka med att t ex meditera, gå promenader eller gå med i en förening. Jag har länge försökt att få vård/samtal men det finns inte att få om jag inte kan betala en privat terapeut och bli mött i det jag behöver prata om.
Åren går bara och inget förändras och av det får jag självmordstankar och då ofta på kvällar och nätter.
Ibland tänker jag liknande när jag är väldigt trött och stressad. Det känns helt enkelt alldeles för jobbigt att tänka sig att man ska behöva stiga upp igen nästa morgon. Finns det något i ditt liv som gör dig stressad eller som du oroar dig över?
Tack för ditt svar. När man väl är död så har man ju ingen vilja och det finns heller inget att ångra. Jag har vissa dagar då jag inte har självmordstankar men i stort är livet hopplöst och då jag inte kan få den vård jag behöver så kommer jag inte vidare. Jag saknar relationer/vänner/partner och jobb och det är inget jag bara “går ut och skaffar” genom att börja i en förening eller liknande eftersom mina problem börjat redan i barndom. Det är inte lätt att ta livet av sig men det är en tröst i att tänka att den utvägen ändå finns.
Jag känner samma sak, vill dö. Bara dö. Vad är det för mening att leva när man bara lider oerhört. Det normala valet skulle vara att ta livet av sig, då gärna med dödshjälp typ då jag inte skulle våga hoppa från en bro i rädsla för att bara bli skadad och sitta i rullstol hela livet sen, men när du är död så är du död vill du verkligen det? Finns det inget du kan ändra på / få hjälp med att ändra på för att fortsätta ditt liv? Mitt svar på den frågan är ”nej” men hur är det med dig? Ibland är livet vackrare än man tror
Tack för intressanta tankar.
Jag tror att den allmänna inställningen hos både volontärer och ansvariga är att volontärerna ska vara en medmänniska som lyssnar, inte mer än så. Att det inte finns någon mer avancerad metodik bakom utan att de svarar på ett ganska allmänt hållet sätt och inte att det är specifikt anpassat efter varje enskild situation. Så har jag upplevt det i många fall, dvs att det blir ett standardiserat bemötande med liknande frågor. Jag antar att du också upplevt det så?
Vad jag uppfattat det så har inte MIND något absolut krav på att de personer de pratar med måste vara suicidala, dock har säkerligen de flesta självmordstankar i någon form. Det är dock inte det samma som att ha aktiva planer och därav blir samtalsämnena också andra än enbart självmord. Sen håller jag helt med dig i att det vore helt fel om personer söker sig till MIND och hittar på att de mår dåligt med självmordstankar om de inte alls har eller har haft sådana tankar.
Vad jag vet kan de rycka in och be om hjälp om någon har direkta planer, t ex står vid ett spår och är beredd att hoppa, att de då kan se var personen befinner sig men om personen chattar mer om att må dåligt rent allmänt så finns inte metodiken för mer individuella problem om du förstår hur jag menar där?
Jag tror inte att volontärerna allmänt har en cynisk syn på de som söker hjälpen, däremot att de stödjer sig för mycket på en väldigt kort introduktion till chattstöd istället för att ha mer erfarenheter och utbildning i att samtala med människor på olika nivåer.
Ja verkligen, håller med, hade man fått konkreta förslag på vårdkontakter i sin region hade det fyllt en viktig funktion. Tack för information också om 1177, vad synd att man inte kunde vända sig dit heller. Sitter och funderar på just ”målgruppen” och om det kan vara så att många personer har hört av sig dit som inte är självmordsbenägna utan mer mår jättedåligt? <3 Att volontärerna därför tar mindre verkshöjd, alltså samtalen på mindre stor allvar pga. det? T ex om man mer säger att man har självmordstankar och känner sig ensam, men det finns inget mellanting, alltså en chatt man kan höra av sig till för ensamhetskänslor och sällskap en stund? Försöker fortfarande förstå mer om bakgrundstankarna kring den här chatten och hur det kan ha blivit såhär, därav dessa funderingar. Jag hoppas inte det är så för då är det isf att man utnyttjar chatten i fel syfte. Hade en kompis en tid som oftast sa att hon skulle begå självmord men det var mer ett spel för gallerierna visade det sig (efter några år), och hon blev enormt uppburen genom den perioden. Alla brydde sig, alla släppte allt för att finnas där. Det var som ett hån emot de som på riktigt ville begå självmord men som inte orkade armbåga sig fram för att få den hjälpen. Tänker om volontärerna kanske blivit lite cyniska om du förstår vad jag menar? Känsligt ämne men kanske okej att lyfta flera perspektiv/vinklar här i tråden.
Bra att 1177 kunnat hjälpa dig på ett bra sätt. Dock tar de inte emot för den typen av samtal som MIND gör utan skulle hänvisa en person med självmordstankar till antingen psykakuten eller om det är mindre akut, till psykiatrin. Det går visserligen att nämna de symptom man har för sjuksköterskorna på 1177 men de har inte någon specifik kompetens inom psykiatri och psykisk ohälsa och är inte någon hjälplinje i avseendet kunna prata av sig och få stöd i ett (chatt)samtal.
1177 tycker jag också är helt fantastiska! Otroligt bra erfarenheter därifrån. De är ju också utbildade. Nu har jag absolut inte ringt dit pga. psykiska problem (det kanske man borde?) utan det har varit fysiska funderingar, men har uppskattat enormt att bli tagen på allvar och hänvisad rätt. Ofta brukar de få mig att känna mig trygg och sedd, hörd i det som jag uttrycker en oro kring.
Tack för ditt svar.
Även om alla som söker sig till MIND inte är akut suicidala så håller jag helt med i att outbildade personer generellt inte är lämpade att möta personer i kriser av olika slag. Det behövs för det en betydligt mer utvecklad samtalsmetodik för att snabbt kunna läsa in vad personen vill prata om och på vilken nivå.
Jag tycker bakgrundsfrågorna hade fyllt en funktion om MIND:s volontärer haft i uppdrag att ge tips om konkreta vårdkontakter, utöver psykakuten som väl de flesta känner till. Om de hade haft en god kunskap om den vård som finns i respektive region och kunnat lotsa vidare. I annat fall blir det bara som att möta ett frågeformulär och det hinns inte med så mycket mer på den korta tid som ges.
Tack för stöd. <3
Är det inte en superstor skillnad mellan en självmordslinje och hur de beter sig på vårdcentralen också? Om Mind-chatten inte förstår att människor hör av sig dit och överväger att begå självmord i vilken sekund som helst tycker jag man gott kan lägga ner det istället. Tror det är förödande för en självmordsbenägen person att få ett sådant tafatt bemötande när ens eget liv står på spel. Svårt, svårt sjuka personer ringer och där sitter outbildade personer och ställer de här frågorna. Man mår väl i regel hundra resor värre när man ringer en självmordslinje än när man är i form av att gå till vårdcentralen. För ett första bedömningssamtal. Det trodde jag i alla fall. Jag tror inte outbildade klarar av att axla det här ansvaret att hjälpa så sjuka personer. Vad sorgligt och beklagligt att du står utan hjälp och att det hittills stjälpt många gånger mer än varit hjälpande! Önskar det vore annorlunda <3
Tack detsamma, det är intressanta tankar du har kring detta.
Ja, jag håller helt med dig i det. Jag har ibland inlett med en lite längre presentation av det jag vill prata om, typ 4-5 rader och då tydligt pekat på vad jag vill prata om. Flera gånger har jag då reagerat på att volontären inte ens beklagar det jag berättat (eftersom det alltid är just svåra och sorgliga saker jag kommit med) utan bara går direkt på en fråga. Flera tycks sakna förmågan att visa empati.
Tyvärr verkar det som att de som utbildar volontärerna har tagit för mycket intryck av det upplägg som finns inom vårdcentral när man möter en person för första gången, att man då samlar mycket information utifrån standardfrågor. Att det blir en slags ram för hur volontärerna ska gå till väga vilket bara blir “en person som ställer frågor” istället för en person som själv kan lyssna in, ge sina reflektioner och sedan då och då komma med en fråga.
Ja, jag har ingen hjälp eller samtal alls och upplever att vården ofta förvärrar ens mående istället för hjälper om man träffar personer som inte har tillräcklig utbildning och där det alltid råder en tidspress på olika sätt.
Har du fått den hjälp du behöver av din privata terapeut?
Jätteintressant att läsa det du skriver. Funderat ganska mycket på det här tidigare och tänker att när en självmordsbenägen person talar tror jag då på att denne hjälpsökande under minst de första 10-20 minuterna behöver känna sig hörd och bekräftad i en chatt – definitivt. Att motparten validerar det som sagts -precis som du skrivit här så tydligt tidigare i tråden – och att volontären kommer med konkreta tankar kring dennes problem eller ämne (det krävs visdom, erfarenhet, mognad och kunskap för att klara av det). Därefter tycker jag det är helt okej att försöka få personen på andra tankar, men i en chatt måste det vara låångt in i samtalet innan man vågar sig på det. Hur kan man riskera att skrämma bort någon genom de här bakgrundsfrågorna? Man ringer ju dit i första hand för att man INTE har någon att prata med, INTE har det stödet som man behöver, och för att man INTE klarar av att tänka på vad som just då gör en så himla lycklig i andra fall. Det är becksvart. I det tillståndet tror jag folk hör av sig. Bara haft kontakt vid enstaka tillfälle med kyrkan så kan inte uttala mig om präster dessvärre. Sjungit där desto mer i kör dock =) Visste inte att det fungerade så att de tar betalt ifall de är terapeututbildade, vad surt att det fungerar så även där! Det trodde jag inte. Nu känner jag mig som ”dem”, men då står du alltså utan någon terapeut eller hjälp alls just nu? <3
Tack för dina tankar tillbaka. <3
Ja, jag kan tycka att ett fåtal bakgrundsfrågor kan vara ok men inte att hela samtalet bara bygger på att få frågor att svara på. Det är som du säger så att vem som helst ju kan sitta och göra en kartläggning över en persons bakgrund genom att ha ett antal frågor på ett papper att ställa.
Jag tror att vissa tänker så att de ska avleda personen från självmordstankarna genom att komma med banala frågor om t ex intressen eller vardag vilket kanske går hem hos vissa men inte om man tydligt visat att man har ett ämne eller ett bekymmer att prata om.
Jag förstår att du lämnade den offentliga vården, jag skulle också gjort det om jag haft de ekonomiska möjligheterna att söka privat psykoterapi. Tyvärr har jag inte det. Jag har även sökt en del samtalsstöd i kyrka men tycker inte att det går att få ett tillräckligt stöd där om prästen eller diakonen inte är terapeututbildad. Om han/hon även är terapeut tar kyrkorna ut avgift för samtalen och det har jag inte råd med så jag står kvar utan hjälp kan man säga.
Jag gick ett kort tag hos en privat terapeut via mitt försäkringsbolag och det var ett betydligt bättre och inlyssnande stöd som jag fick av den terapeuten jämfört med de flesta personer jag mött i offentlig vård. Dock varade det inte mer än ca 10 gånger då försäkringsbolaget inte betalade mer.
Har du erfarenhet av att söka samtalsstöd i kyrka? Vad tyckte du om det i så fall?
Pink Hufehe <3 Yellow, Förstår precis vad du menar med bakgrundsfrågorna från volontärerna. Jättestarkt gjort av dig tycker jag att du fört en dialog med dem kring det här upplägget. Nu när du säger det är det ju faktiskt exakt så det brukar gå till när man är inom sjukvården vid speciellt ett första bedömningssamtal. Vad konstigt att Mind vill jobba på det sättet tycker jag. Har tolkat det som att det handlar om kompetensbrist men om man tänker efter så kan ju verkligen vem som helst sitta och ställa de här frågorna om det är ”mallen” för hur samtalen ska gå till? Det kanske betraktas som farligt (det kan det ju vara om man inte är så kunnig inom psykisk ohälsa) att låta volontärerna komma med konkreta djupare tankar eftersom utbildning saknas? Tänker att det måste finnas någon tanke kring att man väljer att kommunicera med självmordsbenägna personer på det här sättet genom framförallt att samla in typ data av ”bakgrundsinfo”? Det var många år sedan jag lämnade den offentliga sjukvården och övergick till privat terapi. Handlade delvis om de långa köerna och remisser som aldrig kom fram, men också att kvaliteten inte var så hög. Är som natt och dag enligt min erfarenhet att prata med privata terapeuter istället. Har du också liknande erfarenhet att präster och privat terapi fungerar oerhört mycket bättre?
Tack för din respons på mitt inlägg.
Detta att vissa volontärer bara skriver korta svar lär, som de övriga bristerna i samtalen, ha med att göra att de inte har några krav på att kunna skriva ett nyanserat svar som innehåller olika komponenter, exempelvis både en fråga och en validering av den stödsökandes situation.
Jag har många gånger ifrågasatt den typ av kartläggning som majoriteten av volontärerna ägnar sig åt, dvs de ska ha olika bakgrundsfakta, de frågar om vilka vårdkontakter man har eller har haft, om man provat olika former av medicinering osv. När jag sedan ibland frågar vad de ska ha all den här informationen till och påpekar att det bara går en massa tid åt bakgrundsfrågor så försvarar de sig med att de vill veta mer för att kunna gå vidare i ett samtal.
Det blir naturligtvis bara tidsödande och det man som stödsökande själv vill prata om får kanske sen några få minuters utrymme efter att volontären ställt frågor som om det vore ett läkarmöte där man ska skriva läkarintyg eller bestämma vilken medicinering personen ska ha.
Detta lär detta vara en följd av att volontärerna lärs upp i frågor att ställa, de ställer liknande frågor varje gång istället för att “lyssna” till det som den stödsökande berättar och ta vid där.
Jag tror att vi som önskar samtal med substans får leta vidare och om man har tur finner man någon inom exempelvis kyrkan som både har kunskap i samtal och som kan något kring psykisk ohälsa. Inom den offentliga vården ser det inte ut att bli bättre vad gäller tillgång till kvalificerade samtal och psykoterapi.
Har du erfarenhet av att gå i psykoterapi inom offentlig vård? Vad tyckte du om det i så fall?
<3 Tack för dina kloka ord! Har länge funderat mycket på Mind och respons men inte förstått exakt vad det är som skaver. När du nämner TikTok och Snap faller plötsligt bitarna på plats. Det är alltså en ung generation som uttrycker sig på ett sätt som för mig är helt obegripligt. Är skolad i att man måste tänka efter. Och man måste absolut ha någon form av substans när man skriver, annars kan man lika väl låta bli. Oavsett i vilket sammanhang och till vem man skriver med. Blir samtidigt hemskt orolig om det här är den så kallade framtiden. Minds chatt är som en opersonlig maskin och då är det personer med självmordstankar som behöver möta den robotliknande samtalstonen. Det skrämmer mig. Känner nog noll hopp kring Mind som organisation, och kanske är det någon annanstans man får hoppas på en ljusare framtid. Kanske att vi som inte uttrycker oss sådär behöver höja våra röster och agera motsatsen. Allt gott! <3
Jag håller helt med i att det ofta förekommer att volontären svarar “det låter tungt”, “det låter jobbigt” som någon form av standardsvar. Jag har som du många gånger reagerat på svaren jag fått och undrat om personen i fråga bara är 15 eller 20 år gammal men så kan det inte ha varit då MIND har krav på att de som svarar i chatten ska vara minst 25 år gamla.
Jag har ibland gett exempel på vad som är ett givande och innehållsrikt svar men minuterna senare så sitter volontären ändå där och ställer korta standardfrågor, ibland utan att ens skriva stor bokstav i början av meningen eller avsluta med frågetecken. Det kan i sig vara en bagatell om samtalet i övrigt är bra men jag har själv förknippat det med tonåringar och personer i tjugoårsåldern som “sitter på Snap” eller “skriver på TikTok” och som inte har någon vana av att skriva lite längre och med eftertanke.
Då det är så stor skillnad i hur olika personer kan bemöta andra och ge stöd så är det helt klart så i MIND:s chatt att det behövs betydligt högre krav om de nu inte bara ska möta barn och tonåringar utan även äldre personer som vill känna att han/hon blir mött i det han/hon berättar. Fallenheten i sig kan en del ha som du är inne på men för att säkra en viss nivå på chattsamtalen så går det inte att bara ta in lite vem som som visar intresse av att bemanna chatten.
Har du någon gång frågat varför de svarar så kort eller varför de väntar länge med att alls svara? Vad fick du för svar i så fall?
Upplevt motparterna som disträa, att de knappt läst vad jag skrivit, och gett (efter lång betänketid) en lite halvhjärtad respons i form av ”det låter jobbigt”. En gång satt jag som förbluffad och tänkte att motparten kan högst vara max 20 år gammal men det hoppas jag var en engångsföreteelse. För ett par år sedan, innan jag var med här på forumet, visste jag heller inte om att det här inte var en ”självmordslinje” som man kunde räkna med när man väl behövde prata med någon. Blev jätteförvånad över det. Att det inte stod och förmedlades tydligare. För att tala klarspråk: En omogen chatt med väldigt ”gröna personer” vad gäller psykisk ohälsa. Det har väl gett i princip noll att chatta och jag skulle inte rekommendera någon jag känner att ens överväga att pröva. Det är ett underbetyg. Jag tycker det är märkligt att nivån är så låg. Förstår faktiskt inte hur det kan bli så. Kanske att jag är lite bortskämd att genom livet ha framförallt kommunicerat med människor med ganska hög EQ. Alltså personer som tycker om att lyssna på andra och som kan komma med bra feedback. I min värld krävs det inte pengar (eller nödvändigtvis utbildning heller för den delen) för att hjälpa andra personer på ett bra sätt. Men i det här fallet känner jag att något behöver komma till.
Jag håller helt med dig här, chatten borde inte rikta sig till självmordsbenägna personer eller personer med självmordstankar då lekmän, som privatpersoner som saknar vårdutbildning, inte kan möta så svåra situationer på ett bra sätt. Chatten skulle som du är inne på benämnas annorlunda och göras om till att rikta in sig på vardagliga samtal. Detta också då många av volontärerna är yngre och själva inte har den erfarenheten av livet för att kunna diskutera de djupa funderingar som ofta är förknippade med självmordstankar.
En sak till. Om man lägger sig på den nivån att man vill vara ett komplement till sjukvården (och inte ersätta den) så tycker jag gott man kan kalla det för chatt för personer med mild ångest, eller liknande. Man kan absolut inte rikta sig till självmordsbenägna personer. ”Schysst medmänskligt snack för dig med lite ångest”
Tack för din kommentar, det är givande att höra att andra upplevt ungefär samma sak som jag vad gäller nivån och bemötandet i chatten.
MIND har i sig inte något vårduppdrag så på det sättet medför inte det några lagstadgade krav på att personalen som bemannar chatten ska ha en vårdutbildning men som du säger så är det likväl en slags vårdsituation som uppstår när så pass sjuka personer söker sig till chatten för att få stöd.
Jag tror att de som driver MIND resonerar som så att det stöd som ges är bättre än inget för en person i kris men om då stödet inte kan ges på den nivå som personen söker, då har det inte någon större effekt.
Säkerligen är det så att de bidrag som redan ges till verksamheten inte är tillräckliga för att bemanna chatten med kvalificerad personal och även praktiskt svårt då chatten är öppen dygnet runt. De som har exempelvis en terapeutexamen väljer säkerligen hellre att jobba dagtid på en egen mottagning än jobbar nattetid eller helg för MIND.
Jag tycker dock ändå att det borde vara långt högre krav på de som ska ge stöd i chatten, betydligt längre utbildning inom MIND om det nu är så att det inte finns resurser att bemanna med redan utbildad vårdpersonal.
Hur har du upplevt själva chattarna när du talat med olika volontärer?
Tycker du har en stor poäng. Är det etiskt försvarbart att lekmän – i rollen som icke-vårdutbildad- talar med självmordsbenägna personer som befinner sig i en extremt svår situation där livet står på spel? Lutar åt ett nej? Skulle absolut inte vara bekväm med att axla en sådan roll eftersom jag har noll utbildning i bagaget kring detta. Livrädd är ordet som först kommer till mig när jag tänker på det. ”Läkare utan gränser” tror jag inte heller skulle våga anlita personer som saknar medicinsk kompetens och skicka de till krigsdrabbade områden där personer med krigsskador omedelbart behöver plåstras om. Att kalla det ”volontärarbetare som gör så gott de kan” ute på fältet hade ju uppfattats som djupt orätt och skrattretande. Skicka experterna eller låt bli istället. Börjar undra om man kan tolka det här som ett fruktansvärt exempel också på där vi, personer med psykisk ohälsa, är så lågt rankade i samhället och därmed nedprioriterade, att vi inte ens får möta personer med rätt kompetens ens vid våra livs värsta tillstånd? Vi får inte möta psykologer, läkare som arbetar ideellt utan vi får nöja oss med personer som skulle kunna vara handplockade från gatan? Hur kunde det bli såhär? De måste handla om pengar att man inte vill investera i rätt resurser utan anser detta vara ett uppdrag som är okvalificerat. Ansöka om statligt stöd och ersätta med sjukvårdsutbildade personer tycker jag var ett jättebra förslag!
Vad beklagligt att du har en liknande upplevelse som jag. Sa du något till personen du pratade med eller avslutade du chatten? Jag tycker att ganska många verkar trötta på att sitta i chatten och i och med att det är en chatt och inte samtal direkt eller via video så är det lätt att det blir många samtal på raken där alla är anonyma.
Jag håller med, mitt samtal/ chatt kändes ungefär som hen var måttligt intresserad och tyckte hen var en högre stående varelse eller nåt, jag kan ha fel, men jag fick ingen positiv upplevelse.