Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 51 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Tack för ditt svar. Jag har redan bytt mottagning en gång och då kollade jag upp olika mottagningar först och den jag går på nu har flest psykoterapeuter. Då psykodynamisk terapi nästan är utraderat inom den offentliga vården är den terapiformen mycket svår att få rent generellt vilket gör att utlåtanden ofta inte gör någon skillnad.

    Jag känner att man är maktlös i det du beskriver, att det är någon annan som ska besluta vad som är det bästa, det ska åtminstone finnas ett samråd. Men saken är ju den att olika behandlingar måste motiveras och det görs inte med utgångspunkt i patientens mående i första hand utan i nationella riktlinjer och vilka behandlingar som ger högst ersättning per arbetad timme/per samtal.

    Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin i flera år och inte en enda gång har jag fått göra en utvärdering av den behandling jag genomgår eller genomgått. T ex hur alliansen med behandlaren fungerar eller om jag tycker att en viss typ av samtal hjälper mig. Det finns inga krav på att visa på symptomförbättring hos patienten utan den statistik som insamlas rör exempelvis hur många timmar KBT en viss mottagning producerat men inte utkomsten och resultatet av dessa arbetade timmar.

    En enskild behandlare kan visserligen fråga sin patient men som i mitt fall, och i andras, är det så att ett missnöje antingen leder till långa väntetider till en annan behandlare eller så tvingas man att gå kvar om man exempelvis är beroende av en sjukskrivning som läkare på mottagningen ger.

    Så oerhört jobbigt att du inte får den terapi du behöver! Det låter som om du har kämpat väldigt mycket. Finns det ingen mottagning inom den offentliga psykiatrin som erbjuder psykodynamisk terapi? I så fall borde du kunna få en remiss från din nuvarande mottagning till en annan. Eftersom du dessutom har papper på att du behöver en terapeut som jobbar med flera olika inriktningar så borde en sådan remiss inte ens vara någonting för dem att tjafsa om. Eller är det så att det är väldigt svårt att hitta en terapeut inom den offentliga psykiatrin som jobbar med det som du behöver? Hur som helst så låter det väldigt frustrerande och jag förstår verkligen att du har det kämpigt. Vad som nästan känns smått ironiskt är att jag befinner mig i samma situation, fast omvänt. Jag har tidigare provat både KBT och psykodynamisk terapi (det senare hos en privat terapeut på den tiden jag hade råd med detta) men känner inte att det har hjälpt mig. Däremot har jag haft stor nytta av stödsamtal hos sjuksköterska, men som jag skrev i en annan tråd så vill inte sjuksköterskan längre. Istället har jag blivit erbjuden att börja hos mottagningens psykolog, som jobbar med KBT och ACT (som, vad jag förstår, påminner om KBT). Det har också varit tal om PDT, vilket inte ges på mottagningen, men jag gissar att jag hade fått en remiss någon annanstans då. Jag har tackat nej till båda delar, då jag känner att det här med metoder inte fungerar för mig. Jag får ut mycket mer av stödsamtal, för det jag behöver är ingen metod utan en väldigt skarp hjärna som kan tänka utanför boxen. Jag blir faktiskt upprörd (inte på dig, utan på vården) när jag läser att du inte får någon hjälp, för det är så typiskt! När man känner att man inte blir hjälpt av metoder, då nästan kastas det olika erbjudanden efter en, samtidigt som man inte får fler av de där stödsamtalen som hjälper. Om man däremot bönar och ber om att få en viss sorts terapi – och t.o.m. har ett utlåtande på att man behöver det – då får man bara stödsamtal!

    Trådstartaren

    Tack, det är stärkande att höra att någon annan upplevt chatten på liknande sätt. Då har du dessutom bara vänt dig till chatten en enda gång. Ibland chattar de med flera samtidigt men inte alltid. Det är många gånger så att volontärerna inte verkar ha grundläggande skrivteknik utan tar flera minuter på sig att skriva ett kort svar så det du upplevde är ingen ovanlighet.

    Ja, precis som du säger möter de ju just personer i en väldigt utsatt situation men devisen verkar vara ”bara man kan prata på lite grann så kan man volontära hos MIND”. Det finns oftast ingen större förståelse vad som ligger bakom olika problem eller vad man faktiskt önskar prata om utan volontärerna har ett antal grundfrågor och lyssnar ofta inte till det man vill prata kring. Eller så lyssnar de och tror att en chatt handlar om att sitta och läsa den stödsökandes text och komma med enradiga kommentarer tillbaka.

    Chatten skulle helt klart behöva bemannas av kuratorer eller andra med utbildning i samtal, åtminstone borde chatten hela tiden ha en handledare aktiv som går in och styr upp chattar som inte fungerar. Alltför många volontärer chattar som om det vore nån ungdomschatt där man fördriver tiden istället för att direkt fånga upp problemen och prata kring dem.

    Jag har också tillgång till något form av journummer liknande mobila teamet som du beskriver men de har inte den tiden att sitta och samtala utan är till för att hänvisa vidare till exempelvis psykakuten.

    MIND:s upplägg kan man i många hänseenden ställa sig tveksam till, speciellt då de också sprider mycket information om chatt- och telefonstödet i t-bana, i TV osv.

    Jag har liknande erfarenheter från den enda gång jag vänt mig till chatten. Volontärens svar dröjde ganska länge, vilket jag tänker kan ha berott på att de chattar med flera personer samtidigt. Jag vet inte om det faktiskt är så, men det är en gissning. Jag kände inte heller att chatten var till hjälp, utan så som volontären försökte få mig att tänka hade jag redan tänkt själv, men det hade inte hjälpt. Jag tror att jag just då mådde för dåligt för att ha nytta av chatten. Minds chatt är ju inte tänkt att vara istället för vården, men det är möjligt att volontärerna skulle behöva ha lite mer utbildning. De möter ju trots allt människor som har väldigt mörka tankar, och då kan det nog det medmänskliga stödet ibland behöva vara på en lite djupare nivå. Om du mår väldigt dåligt och behöver stöd snabbt, men inte vill vända dig till chatten, kan jag tipsa om mobila teamet. De finns i Stockholmsområdet, men säkert på andra orter också. De hör till psykiatrin och gör hembesök i akuta situationer, men jag ringde en gång och bara pratade. Det var hyfsat bra, och lite mer djup än i chatten.

    Trådstartaren

    Tack för din kommentar. Ja, jag är mycket skeptisk till att personer med så lite utbildning får ta ansvar för att ta emot personer med självmordstankar i chatt och på telefon. Det är precis som du säger att en stödsökande riskerar att känna sig undanskuffad om han eller hon direkt får tips om att kontakta en vårdcentral eller psykiatrin. Ofta är det ju så att man redan besökt dessa ställen och vänder sig till MIND just för att man inte fått den hjälp man behöver alternativt att man i just den stunden behöver någon ytterligare att tala med.

     

    Det låter extremt konstigt. Jag har ingen egen erfarenhet av chatten från varken det ena eller andra hållet, men det känns rimligt att personen som sitter på andra sidan borde kunna vara ganska snabbtänkt och enkelt kunna sätta sig in i en annan persons situation. För att på så sätt kunna ge stöd och råd eller iaf visa förståelse, visa att man ”lyssnat”. MIND har redan tydliga länkar till självmordslinjen osv så om det var det man sökte så skulle man redan sökt dit. Sen är det inte bara att ta kontakt med en läkare, väntetiden på psykavdelningarna är oftast väldigt långa vilket inte hjälper om man känner behov av hjälp precis nu. Sen känns det konstigt om den man vänder sig till direkt skulle hänvisa en någon annanstans, då känner man sig bara undan skyfflad.

    Det jag tänker på när jag läser i den här tråden som jag också svarade i tidigare är att det kanske är så att det finns ett glapp mellan vad du anser är att vara hjälpt och hur vården ser på det? Tyvärr är ju vården väldigt styrd och alla insatser som ges ska motiveras på olika plan, mot chefer och andra.

    De metoder du nämner som KBT och PDT är ofta det som behandlare ska hålla sig till och hamnar man i stödsamtal och kanske då även mer praktiska insatser som att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag det är svårt för en behandlare att i längden motivera varför han eller hon ska ge ett sådant stöd. Det då sådant stöd inte följer riktlinjerna för behandling om det nu är samtal som avses. Om man har exempelvis en personlig assistent eller boendestöd så faller sådana insatser inom deras uppdrag men en person som är sjuksköterska har generellt inte sådana uppdrag.

    Jag menar inte alls att det här var korrekt gjort, det är under all kritik att bara avsluta en kontakt och hänvisa till en ny samtalskontakt som du dessutom inte vill ha. Om du inte vill anmäla det här till Patientnämnden tycker jag att du kan söka den som är medicinskt ansvarig läkare och be om antingen ett möte eller ett telefonsamtal med den personen. Det är den medicinskt ansvarige läkaren som också har en stor påverkan på hur resurserna inom en mottagning fördelas. Du skulle kunna fråga om den behandling/de samtal du fick hos sjuksköterskan faller utanför mottagningens uppdrag och om det var därför de nu ansåg att de måste hänvisa dig vidare till en psykolog.

    För mig låter det som att sjuksköterskan gått utanför sitt uppdrag och att de anser att samtal ska ges av psykolog, alltså enligt riktlinjerna. Tyvärr är det så att man som patient kan tycka annorlunda men ändå vara hänvisad till det de anser är bäst, även om du själv inte anser att det är det bästa alternativet.

    Du kanske redan uteslutit alla kontakter med mottagningen men annars skulle du kunna påbörja samtal med den här psykologen och under tiden sedan visa på varför det inte fungerar för dig. Men jag förstår att det inte känns som att det finns några bra alternativ eftersom det inte ger dig sjuksköterskan tillbaka.

     

    Tack för ditt stöd! Verkligen tråkigt att höra att du också har dåliga erfarenheter av att söka hjälp. Jag förstår verkligen att känslan av att det är lönlöst att söka hjälp måste vara hemsk när läget är akut. För mig kan det kännas bra ibland, men sedan märker personalen det här med att jag ”ser” människor och att jag inte utvecklas så snabbt, och då faller det tyvärr. Jag trodde verkligen inte att detta skulle vara några problem för den här personen, men tydligen… Tyvärr har det även varit så att när jag träffat personal som det inte känts bra med så har de själva verkat övertygade om att det de gjort varit bra, ibland har de nästan varit kaxiga. Men när jag sedan träffar någon som gör ett fantastiskt jobb för att hjälpa mig, ja då känner den personen att hon inte duger. Hon verkar helt omedveten om sin egen kompetens och verkar jämföra sig med psykologer och andra som jobbar med KBT, PDT och sådant som ”alla” jobbar med men som aldrig har hjälpt mig.

    Hej Red Dykepi.

    Jag förstår alltför väl vad du går igenom och hur svårt det känns när någon man anförtrott sig till bara försvinner från den ena stunden till den andra. Jag är i samma situation även om min samtalskontakt inte fanns inte vården. För min del handlade det om att stället som ordnat med samtalen hade en maxgräns i hur många samtal de kunde ge men som i ditt fall så talade min samtalskontakt om en fortsättning. Plötsligt gick inte detta längre och min samtalskontakt fick order om att avsluta vår kontakt.

    Om det är så att din sjuksköterska gjort mer än vad hon får enligt mottagningens regler och någon kommit på det är med med stor sannolikhet så att hon så att säga ”tar på sig” det hela genom att säga att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig mer. Om det finns en vårdplan som hon själv skrivit tillsammans med dig så borde hon redan då veta med vad hon skulle kunna hjälpa dig.

    Det jag tänker på är om det tillkommit nya områden du behöver hjälp kring som inte var kända när ni gjorde vårdplanen? Sa sjuksköterskan mer exakt vad det är hon inte kan hjälpa dig med som en psykolog istället ska kunna?

    Om du befinner dig inom öppenpsykiatrin kan jag tänka att en sådan sak som att en sjuksköterska lovat att följa med dig till Arbetsförmedlingen är sådant som kan anses vara att gå emot mottagningens riktlinjer för vad en sjuksköterska ska göra. Det kan ha varit så att hon gjort liknande för andra patienter och till slut då kanske fått någon form av varning som gör att hon inte kan fortsätta sitt arbete med vissa patienter.

    En möjlig anledning, utan att jag känner till så mycket kring situationen, är också att hon av hälsoskäl behöver dra ner på antalet patientkontakter.

    Det som skulle kunna vara möjligt, om du vill ha mer av ett tydligt svar på varför, är att ta det här som ett ärende via Patientnämnden. Du kan då kort skriva ner vad som hänt och sedan i slutet av brevet ställer du en eller ett par frågor specifikt kring vad sjuksköterskan ansåg att hon inte kunde hjälpa dig med. Du skulle också kunna fråga varför detta uppkom nu, speciellt om du gått hos henne en längre tid. Det är då inte rimligt att en utbildad person som din sjuksköterska plötsligt kommer på att hon saknar vissa kompetenser, det bör man inse tidigt i kontakten med en patient.

    Trådstartaren

    Azure Kilulo:

    Tack för din kommentar till mitt inlägg. Jag förstår då det inte blir det samma att alltid göra saker själv och man kommer lite i andra hand när vänner har partner och ofta redan planerat in sina helger och semestrar. Jag går ibland på bio själv eller går och tar en kaffe någonstans men saknar ibland att ha någon att dela det med, sitta och prata om allt möjligt. Har du någon mailadress som jag kan nå dig på?

    Med vänliga hälsningar,

    ”Yellow Viveqy”

     

    Hej! Jag förstår precis hur du känner jag har själv varit med om så många ensamma somrar då min ekonomi vart i botten och jag inte kunnat göra något. Nu har jag fast jobb och råd att hitta på saker som att resa eller bara gå ut och käka. Men jag har ingen att göra saker med då mina vänner har partner och inte tid för mig. Jag känner mig otroligt ensam på kvällar och helger. Du är inte ensam minns det och du får gärna kontakta mig. Jag är en snäll och pålitlig kvinna i 50 årsåldern.

    Trådstartaren

    Tack! Jag tycker att det i teorin finns många sätt att hitta vänner på men det svåra är att hitta de ”rätta” ställena där det inte bara finns personer i par eller personer med barn som inte kommer att kunna ge den vänskapen man som singel söker. Jag tror att en anledning till att personer inte fortsätter att umgås är om man talar mycket kring sig själv och egentligen inte delar mycket utöver att båda är ensamma. Jag har mött sådana personer som varit mycket uppe i sig själva och som lagt ut långa berättelser om sig själva och inte tänkt på att fråga efter mig eller kunna nämna något lättsamt.

    Det klassiska är kanske personer som aldrig uppmärksammar något runt sig, t ex när man är på en restaurang, utan bara pratar på om t ex förhållanden som tagit slut. Även om båda då är ensamma blir det i längden inte givande att umgås.

    Hej, jag är 42 och känner igen mig i att leva ensam. Jag åker ofta på olika evenemang och tillställningar runt Stockholm. Men det är tråkigt att ingen vill följa med. Så sitter man på badstranden exempelvis och är uttråkad efter 5 minuter. Så var hittar man nya vänner? Ja det är den stora frågan. Å även om man gör det så hur gör man för att de fortsätter vara intresserade av en? Men någon fritidssysselsättning eller hobby där man möter människor brukar man ju säga är bra platser att hitta nya vänner . Men hur gör man. Som 42 kan man ju inte fråga ska vi bli vänner som när man var 7 😊

    Trådstartaren

    Tack! Det är kanske inte alltid det sämsta att jobba under sommaren även om jag förstår hur du menar. Jag är själv arbetslös men om jag hade jobb och då jobbade under sommaren så skulle jag försöka boka in någon höst- eller vinterresa även om jag skulle åka själv. Det beror förstås på om man kan tänka sig att resa själv.

    Jag kan i teorin tänka hur jag skulle förbättra mitt liv men rår inte på arbetsmarknaden som inte gärna släpper in personer med längre arbetslöshet och sjukskrivning även om jag skulle vara fullt arbetsför på ett jobb jag trivs med.

    Mindre utflykter finns ju att göra, speciellt om man bor i en större stad som Sthlm. Dock gillar jag inte turisttäta ställen med mängder av folk och ska man då inte bara typ ”åka ut i skogen” så blir det svårt att hitta ställen att åka till om det ska vara utomhus, nåbart utan bil osv.

     

    Hej! Vet precis hur du känner det, sommsr och semester kan skapa en oerhörd ångest och känsla av ensamhet. Första året på länge som jag kände att jag kan lika bra jobba hela sommaren så slipper jag ensamheten… Har personer i min närhet,men inte jätte många. Visst, jag har alltid ett val att förbättra mitt liv och det ligger bara på mig att göra det… Men om man inte vet hur??

    Trådstartaren

    Tack! Ja, jag rekommenderar att ha någon att prata med, själv har jag ett par samtalskontakter som nu är på semester men det underlättar ändå att veta att jag har dessa att träffa efter sommaruppehållet. Dock är ju inte det alltid lätt att hitta bra samtalskontakter.

    Det jag tycker är att det är svårt att finna en väg till praktiska förändringar eftersom mycket hänger på att få jobb, kunna jobba för att få semester och råd att åka på semester. Att orka allt det och ha tilltro till sig själv är svårt.

    Jag kan som du vara besviken på människor runtomkring men har sedan en längre tid tillbaka slutat att försöka upprätthålla vänskaper med personer som redan har familj eftersom de inte kan prioritera vänskap på ett sånt sätt som gör att jag känner det meningsfullt att fortsätta hålla kontakt. När man är runt 40 blir det ju svårare att finna andra utan barn och att båda är ensamma är ju som bekant inte tillräckligt för att man ska funka ihop.

    Jag känner och har det precis likadant! Försöker stå ut till i höst för att kanske hitta nån att prata med. Faller ner i mörkret nu! Besviken på människor också men det borde man kanske inte vara.

    Trådstartaren

    Tack! Ja, det är också extra svårt om man lever på bidrag, vilket jag gör på grund av arbetslöshet. Även om jag då skulle kunna ta mig någonstans så finns inte pengarna. Har man åtminstone jobb under året finns ju flera trevliga resor att göra även om det är för några dagar bara. Har du någon gång rest själv eller kanske gjort någon utflykt här under sommaren?

    Enormt många känner stress, ångest när sommaren kommer, just pga ensamhet och förväntningar om att sommaren ska vara en enda lång display av kul saker och umgänge. Att sedan många i många åldrar. Även oss runt 40 kan få extra jobbiga stunder när andra i samma ålder ofta har barn och familj. Är man då själv, separerad, ingen familj, och känner sig ensam. Det är klart det känns jobbigt för många. Och då missar man ofta att många andra också känner sig lite isolerade, och inte vet vad de ska göra själva mitt i ”den glada semestertiden” som ständigt syns på sociala medier. Du är inte ensam om att känna som du gör.

    Nej, jag skrev inte att chatten ska vara till för att bota. Däremot byggs chatten kring ett så allvarligt tillstånd som självmordstankar på ett antal volontärer som i många fall saknar tillräcklig kunskap för att ge ett bra stöd.

    De skyller allt på att de är volontärer och har en snabbkurs i motiverande samtal. Om detta sen inte räcker till, ja, då får personen stå där utan stöd. Det är motsägelsefullt eftersom MIND utger sig för att vara en plats dit man kan söka sig om man mår dåligt men de har inte personal som kan möta det.

    Det fungerar självklart för vissa som söker sig till MIND men resten lämnas därhän. Jag har länge efterlyst någon form av informationstext där den stödsökande informeras om att de inte har kunskap att möta människor på olika nivåer och för olika typer av samtal utan enbart vissa grupper där manualiserade motiverande samtal går att använda.

    Det råder en stor amatörmässighet i chattarna över lag så du är inte ensam om att uppleva detta. Det finns en rad tekniska brister som att man inte ger uppgift om exempelvis vad som ungefärligen är kort resp lång väntetid och samtalsmetodiken är under all kritik många gånger.

    Det saknas ofta förmåga att relatera till andra människors problem med ursäkten att volontärerna sitter i chatten frivilligt och att de ”bara är medmänniskor”. Dock är många unga och klarar inte av att möta en där man är eller att föra ett vuxet resonemang. Jag uppfattar MINDS chatt vara riktad framförallt till väldigt unga människor där samtalen kan baseras på väldigt enkla frågor och korta kommentarer.

    MIND är inte ett ställe att bli bra bemött på även några få undantag finns.

    Hej MiND Chatten… Är det så här ni ska behandla en??? Har suttit i kö över 30 minuter och sedan när man blir inslussad i ert chattfönter då händer inget även fast jag börjar chattskriva och fråga om ni är s.k. underbemannade och skulle komma med några goda råd om att ni bör ha köplats plus en cirka tid när man kommer in i ert chattfönter men när jag skulle skriva mina råd/tips i chattföntret då blir jag totalt utloggad och försökte IGEN men då var det fullt i kön och återigen hänvisningen att komma tillbaka vid ett senare tillfälle och rinde er telnr för första gången och var också helt upptaget och återigen hänvisningen att komma tillbaka vid ett senare tillfälle den kanalvägen… Underbart… Hoppas på ursäkt av MiND.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 51 totalt)
0