Yellow Viveqy
Skapade svar
-
Ja, flera länder har en betydligt bättre utbyggd vård vid psykisk ohälsa och exempelvis Tyskland erbjuder långa terapier inom flera olika inriktningar inom den offentliga vården. Det handlar inte som här i Sverige om typ 10 samtal i KBT.
Ja, det behövs mycket av en själv för att kunna må bra eller bättre igen och så ska det ju inte behöva vara. Så är det oftast inte inom den somatiska vården men psykisk ohälsa blir mycket av att pussla ihop sin egna “behandling” istället för att bli hjälpt när man söker vården. Funderar du på att söka någon terapi du inte testat på sikt här?
Jag köade länge för terapi men när jag väl testade ett par terapeuter så funkade det inte dels personkemimässigt och då det var inom offentlig vård kunde de inte anpassa terapierna på ett sånt sätt att jag kände tillit till dem. Så nu konstaterar jag mest att vården inte finns.
Jag förstår, depression och ångest är också allvarliga diagnoser <3 Kan tänka mig att det ser bättre ut i övriga Europa. Vet du vilka länder som är särskilt utmärkande? Vore intressant att höra hur de arbetar och vad det är de gör som gör att det fungerar så bra. Drömmer symboliskt ofta så det brukar kunna ge pusselbitar kring hur jag mår innerst inne. Vad som rör sig i mitt inre. Är helt med på vad du menar om terapi i problemblock som A, B.. C osv. Det jag tidigare gjorde var att jag kompletterade den terapiformen jag gick i med diverse gruppterapier, skrev mycket på egen hand, forum, talat med vänner, letat efter litteratur och läste på. Skapade vid något tillfälle en anonym blogg. Det har varit som ett heltidsarbete detta med att ”läka”. Har även genom åren bytt ut terapiformerna för att bredda hjälpen. Förra sommaren gick jag i EMDR och nu går jag inte i någon terapi alls. Kan dock sakna det litegrann för är det en bra terapi är det oslagbart och man börjar direkt må bättre. Står du i såna där köer för att bli beviljad terapi eller hur ser processen ut för dig just nu?
Jag förstår att det är lätt att hamna i andra rutiner när man har semester, det är ju då man har tillfälle att kunna sova ut lite grann. Jag känner mig kanske inte så stressad fysiskt utan det är mer att jag vaknar upp och tänker på olika problem och har då svårt att koppla av. Kan du somna efter att du gått runt lite i lägenheten, att det hjälper?
Jag drömmer inte så ofta och det jag drömmar är inte så brutalt eller så utan ganska “vanliga” drömmar. Jag har inte hört om just stressdrömmar innan. Den enda diagnos jag har är depression och ångest men när jag testat mig själv för stress och oro så hamnar jag i riskområdet för utmattning så jag skulle tro att jag även har en sådan diagnos men jag har inte sökt för det hos någon läkare.
Vad bra det att drömtydningen kunde hjälpa dig en bit på vägen. Fick du något svar på varför du drömmer som du gör? Jag tycker personligen att en terapeut ska hjälpa en “hela vägen” så att säga även om vissa inslag såklart kan vara till hjälp men det blir då lätt att man sen ändå får gå vidare med någon annan terapeut. Menar såklart inget negativt om det du berättat här men tycker det är lätt att man får hjälp med typ A och B men inte C, D och E om du är med på hur jag menar här?
Nej, någon direkt adekvat vård finns inte att få inom den offentliga vården om man inte bara har lätta och “enklare” besvär som man kan klara ut på typ några gångers KBT. Sverige ligger ju dåligt till när det gäller att erbjuda bra psykvård jämfört med flera andra västländer och länder i Europa. Söker du just nu någon ny terapeut eller har du tagit en paus från terapi?
Det är ungefär samma här att det finns en inre stress under nätterna. Vaknar ofta upp en antal gånger och promenerar runt ett varv i lägenheten nästan varje natt. Kan sova ibland mitt på dagen också vilket jag ofta tycker är skönt. Lite väl skönt kanske. Nu när jag har semester är jag redan lite orolig över att jag instinktivt vänder på dygnet. Sover gärna någon timme extra på morgonen, som blir till två, sedan tre.. Kan ofta handla om att jag inte är intresserad av att möta verkligheten och har det bättre i drömmarna. Lite det du var inne på tror jag om att man är uttråkad och less. Upplever du den inre stressen fysiskt också eller är det mest att vakna upp och få svårt att somna om? Drömmer du stressdrömmar? Har du förresten fått något namn på dina problem? Alltså är det någon form av stressymtom som du lider av sedan år tillbaka? Kombinerat med trauman förstod jag det som (även om jag minns det som att du sa att sjukvården inte kategoriserade det som traumautlöst, fast det är det)? Ja det var väldigt knäppt med den där terapeuten. Gick där i över ett år tror jag. Efter ett tag började hon istället tyda mina drömmar, vilket kanske också är jätteflummigt. Men det var himla givande faktiskt och berättade mycket om mitt undermedvetna som var intressant att få reda på. Det var som att vi äntligen efter en tid kunde skippa trummorna, den buddhistiska läran och istället prata om vad jag upplevde på nätterna och hur det hörde samman med mitt inre. Terapeuten var annars väldigt söt och liksom harmlös, vill jag tillägga också. Lite som en mormorsgestalt. Delar din bild om den offentliga vården. Där finns inte mycket att hämta. Kanske tom inget alls.
Det låter inte så professionellt det du skriver om terapeuten med religiös inriktning. Det hör ju vanligtvis inte till psykoterapi utan mer om man kanske går i samtal inom kyrkan. Fick du avsluta terapin pga detta eller hur gick det? Just religion, politik och andra värderingar ska ju hållas utanför terapin från terapeutens sida då det annars påverkar klienten.
Jag har inte just den erfarenheten att en terapeut blandat in religion men inom den offentliga vården funkar inte terapi överhuvudtaget då det antingen är mycket kort KBT som ges eller ofta stödsamtal som i längden bara blir som sociala träffar men inte någon behandling. Där är så gott som alla styrda av färdiga vårdprogram och det går att påverka mycket lite.
Jag mår inte alltid jättedåligt för att gå och lägga mig och sova bort tid utan mer att jag är less och uttråkad och ofta även för att jag sovit dåligt på natten. Hur sover du? Kan du sova bra även om du vet att du måste upp en viss tid och t ex passa jobb?
Jag har haft så många påfrestningar under flera år så jag har hela tiden en inre stress som jag inte blir av med. Jag vaknar ofta och har svårt att somna om. Hur upplever du det med sömnen?
Ja så tycker jag också många terapeuter gör. Det kan vara lite läskigt tycker jag för vissa är så benfasta vid att just den metoden är den korrekta så det kan bli lite obehagligt ifall man ifrågasätter något kring det, är min upplevelse då. Hade en terapeut med psykodynamisk inriktning visserligen men som blandade in jättemycket religion (buddhism) i sin terapiform. Det gillade jag inte alls eftersom det påminner om min religiösa pappa. Vi kunde inte prata om det upplevde jag, terapeuten och jag alltså. Hon gick bara i försvarsställning. Kändes mer som att gå till en religiös ledare (hon hade till och med trummor vi skulle använda) än en professionell terapeut där man pratade om sitt inre liv och anknytning. Har du också såna erfarenheter att det kan vara svårt att sakligt prata om terapimetoden? Åh, att sova bort tid, fina du <3 Blir lite orolig. När jag gör det mår jag oftast jättejättedåligt och orkar inte med verkligheten. Kan det vara så pass illa för dig också eller är det mer bokstavligt att sova för att tiden ska gå – om du vill säga? <3
Ja, jag har varit i många bedömningssamtal där jag känt att jag sen inte velat fortsätta. Jag tycker att många terapeuter kör på en enda inriktning och vill att klienten ska anpassa sig till den och gilla metoden. Hur har du upplevt det?
Ja, promenader är ju även bra för att få tillbaka lite styrka och motivation efter att ha varit sjuk. Nu är det ju en del soliga kvällar, då är det fint att gå i solnedgången uppe på Mariaberget eller någon annan fin plats.
Fysiskt mår jag hyfsat, inga skador eller större problem mer än att jag skulle vilja ha bättre kondition och ork även om jag redan nu orkar en hel del, t ex gå och cykla hyfsat långa sträckor.
Psykiskt mår jag sådär, vissa dagar är det lättare, andra mår jag mycket sämre och är då mest inne och sover bort tid. Är det fint väder och jag tar mig ut till någon strand eller så mår jag oftast mycket bättre. Hur har du det med måendet?
Ah, vad smärtsamt att inte det gavs tillfälle till att fasa ut.. Vet av erfarenhet att terapi verkligen har tendenser att väcka mycket känslor och att behovet att ta hand om det under tiden och efteråt är stort. Visst är det svårt också att hitta den där personkemin med terapeuten. Det är som att man märker ganska direkt ifall det kommer lyfta eller ifall man mest tittar frågande på varandra. Tack, är inte riktigt frisk ännu men på god väg, absolut. Har varit ute på promenader hittills och det har varit underbart att få lite frisk luft och känna normaliteten i sig. Hur går det för dig? Hur mår du psykiskt och psykiskt? <3
Tack för din omtanke! Mår du bättre från covid?
Ja, det är lite som att leta efter en nål i en höstack att hitta en terapeut som är bra och som personkemin och framförallt inriktningen stämmer med.
Jag gick ett kort tag i terapi via mitt försäkringsbolag och därför var det inte mer än 10 träffar. I det andra fallet gick jag i terapi inom kyrkan och de hade en maxbegränsning där också. I båda fallen hann terapin inte fasas ut utan jag blev lämnad till att själv bearbeta sådant som skett i samtalen.
Har du orkat ut på något nu när du blivit ledig för sommaren?
<3 Åh nej, krya på dig! Det är så viktigt att det blir en fin dynamik mellan en själv och terapeuterna, att de är bra lyssnare och att man känner att de genuint tycker om en. Kanske är det helt avgörande för att man också ska kunna läka och orka öppna upp sig tillräckligt? Gud så smärtsamt med uppbrotten sedan. Var det då att den offentliga vården avbröt terapierna eftersom det ansågs hållt på tillräckligt länge – fast det från din synvinkel absolut inte var klart?
Ja, det är åtminstone för privat till en början och samtidigt svårt att inte avslöja eftersom det är standard att prata om vad man jobbar med och säger man att man inte jobbar, ja, då blir det ju en naturlig fråga om varför eller att personen förväntar sig att man berättar åtminstone till del vad det beror på.
Jag har haft en kortare psykodynamisk terapi och en alternativ terapi men det var dels för kort, dels inte några riktade terapier där målet var att verkligen komma igenom olika sorters problem. Det var bra personer och ett stöd i stunden men inte mer än så.
Det låter som framsteg som du gjort i terapierna, det är ju ändå bättre än att sitta kvar i konstant ångest. Sen finns ju många praktiska problem som är svåra att lösa men då kanske samtidigt lättare att acceptera eftersom det inte handlar om svåra upplevelser från barndom eller andra situationer utan mer konkret. T ex att “jag har ont om pengar, därför mår jag nu dåligt” och kanske, om möjligt hitta lösningar på det.
Jag fick mest med mig att det var personer som var vänliga och som lyssnade på mig och som jag kände tyckte om mig och som var intresserade av det jag hade att berätta. Tyvärr blev uppbrotten från de här två terapeuterna väldigt svåra och jag mådde dåligt en lång tid efteråt och har ännu inte helt hämtat mig från det.
Jag har nu också fått ont i halsen, dock tror jag inte det är corona men jag hoppas att det inte blir värre. Det är ännu jobbigare att dessutom vara sjuk under sommaren tycker jag, man kan då inte ens ta en cykeltur eller bara gå ut en sväng. Har du kanske varit iväg på någon utflykt eller så nu?
Ja, det där med dejting och ha något att komma med känns igen. Det är väl som att det där första intrycket och att det kan upplevas som alldeles för privat att berätta om sin livssituation som många gånger ställer till det? Jag har egentligen också undvikit att dejta pga. psykisk ohälsa men såhär i backspegeln kan jag ångra det. Tror jag hade behövt komma ut lite. Dejtar ingenting nu heller och vet inte exakt hur det ser ut med min psykiska hälsa nuförtiden ärligt talat, haha. Förstår också vad du menar med att man väljer bort vissa partners pga. problem som de har. Alltså att kombinationen av sitt eget tillsammans med den andra kan bli övermäktigt. Gått i psykodynamisk terapi, KBT och EMDR framförallt. Tyckte de två sistnämna fungerade bäst. Vad har du gått i för terapi? Det är orättvist att vissa inte får hjälp och stöd när man så väl behöver det. Att det istället blir en klassfråga om ekonomi. Oj, vilken rolig fråga vad jag främst fått med mig i terapin. Kanske har det varit att förstå mitt förflutna. Att arbeta bort skulden man känt och även det här med självbilden. Jag har varit övertygad om att det mesta i uppväxten varit mitt fel, att det är jag som är den galna. I terapierna började jag förstå vad som egentligen hade hänt och hur det kunde bli så. Nuförtiden behöver jag mer akut hjälp för att livet kan bli så svårt ibland. Förr gick jag mer konstant runt med ångest och mådde jättedåligt men jag förstod aldrig riktigt varför. Nu mer jag dåligt av konkreta anledningar och det är hur konstigt det än kan låta, ett enormt framsteg. Du då? Tack, ja det är corona jag fått. Är nog frisk snart igen.
Ja, naturen nu på sommaren är alltid fint att fota och det är också skönt att ta sig runt och koppla av i naturen samtidigt.
Trist att bli sjuk nu under sommaren, och extra surt när du också är ledig.
Jag har gjort Myers Briggs testet men kommer nu tyvärr inte ihåg vad jag fick för kombination. Jag vet att jag tyckte att det stämde bra med hur jag är.
Jag har mycket tid för mig själv och kan lägga upp dagarna som jag tycker så just det att inte tänka på mina behov stämmer inte riktigt för mig. Men jobbar man kan jag tänka mig att det lätt blir att man offrar sig för att göra ett bra jobb.
Jag tänker kanske inte att jag skulle vara helt uträknad i dejtingvärlden för att jag är arbetslös och med psykisk ohälsa men att det skulle vara svårt att ha något att “komma med” om du är med på hur jag menar?
Jag skulle själv inte vilja dejta personer som har olika problem och dålig ekonomi även om det såklart kan vara bra personer. Men det blir svårt att skapa något hållbart tror jag. Har du dejtat i ett läge när du t ex haft psykisk ohälsa?
Jag förstår att det blir intensivt om du besöker dina syskonbarn under flera dagar. När jag åker och hälsar på är jag också hemma flera dagar och det blir i sig ganska påfrestande så jag förstår hur du menar.
Jag förstår att det snabbt blir stora summor att betala när man går i privat terapi. Vilken typ av terapi har du gått i?
Jag förstår att terapeuten var en trygghet för dig, så har jag också känt de korta perioder jag haft en terapeut. Jag tror att det hade varit bra med en traumaterapeut även om jag inte har den typen av trauman som man inom vården anser är just trauman. Men jag skulle inte ha råd så jag är liksom kvar i ett dåligt mående.
Vad har du främst tagit med dig från din terapi?
Finns en hel del naturområden där jag bor som är trevliga att fota i. Har inte kommit mig för ännu men det är först idag som jag har semester också. Tyvärr verkar jag dragit på mig någon förkylning så har ont i halsen och feber. Tror kroppen säger ifrån nu efter ett par veckors ansträngning. Läst lite om personlighetstyper, det gamla Myers Brigg om du känner till det? Har tidigare trott att jag är INFJ men märkt att jag nu blev ENFJ, och där står det att en av de viktigaste sakerna för den personlighetstypen är att bli påmind om sina egna behov. Det är just det som jag är så dålig på – lyssna in dessa. Är du bra på det? Tänker du litegrann att andra skulle räkna ut dig bara för att du är arbetslös och har psykisk ohälsa när det kommer till dejtande? Det är verkligen en grym värld vi lever i egentligen. Fokuset bör ju vara på personlighet och ifall man är kompatibla partners. Förstår vad du menar med att ha så separata liv än sina syskon. Tycker inte det låter elakt utan snarare sunt att du lyssnar in vad du behöver och mår bra av i ditt liv. Har två systrar och den med den äldsta som är 9 år bor i en annan stad faktiskt, men det tar bara någon timme med tåg från Stockholm så det fungerar att åka dit då och då. Grejen är bara att det då blir att man åker en hel helg, eller kanske flera dagar i sträck, eftersom man rest en bit. Hade nästan varit lättare ifall alla varit här, istället. Kunna ses en timme bara eller så istället för att det blir så intensivt. Min lillasyster har en son också, han är bara 1 år, de bor i Stockholm. Verkligen, det beror på vad man behöver hjälp med i livet allmänt. Har gått jättemycket i privat terapi eftersom man ju inte direkt blir beviljad så mycket i den offentliga sjukvården. Lite av snålhet också vill jag inte lägga mer pengar på privat terapi, en hutlös summa det där genom åren. Det är inte så att jag mår toppen alls utan kan ha starka självmordstankar vissa dagar, men jag försöker verkligen med hela min kraft förändra mitt liv till det bättre. Kan sakna att ha en trygg person att gå till någon gång i veckan och bara få landa i det mötet. Hade en fantastisk privat terapeut en tid som var den stora höjdpunkten att träffa varje vecka. Sov ljuvligt efter varje gång. Blev så trygg och lugn av det. Är det traumaterapi du önskar eller någon annan form av behandling?
Ja, det var ett sammanträffande det att du också fotat uppe på Mariaberget. Det finns ju mycket fint där. Har du några bra ställen där du brukar fota där du bor?
Ja, det är ju också viktigt att känna att man hinner återhämta sig om man jobbar. Sen vill man också hinna göra saker så jag förstår att du som jobbar vill hinna med båda sakerna.
Jag håller med i att det vore ett stöd att ha en partner men samtidigt ser jag det som osannolikt att någon skulle bli ihop med mig med det liv som jag har nu där jag inte jobbar och heller inte orkar så mycket. Det är något annat om man redan har en partner och kanske blir arbetslös eller hamnar i psykisk ohälsa.
Du har dina släktingar på nära håll då om du umgås så pass mycket med dem? Jag har ingen släkt alls i Stockholm så jag träffar mina syskonbarn bara någon gång per halvår ungefär. Jag kan inte säga att jag saknar det att träffas oftare eftersom jag inte får ut så mycket av att träffa dem även om det kanske låter elakt. Men jag har mina problem och ett liv som jag inte alls delar med dem och barnen i sig är ganska små. Jag förstår dig om du inte orkar ha så mycket fokus på att prata om barn om du umgåtts med barn mycket.
Jag tycker det beror mycket på VAD man behöver få ordning på i livet, om det handlar om praktiska saker som man kan lösa själv, då är kanske inte en terapeut det man behöver men är det problem på en mer känslomässig nivå så tycker jag det är bra att ha någon att gå och prata med. För mig hänger de sakerna ihop, om jag inte mår bra känslomässigt så orkar jag heller inte ta tag i några större saker mer än det som bara rör det nödvändiga i vardagen. Tyvärr så finns inte terapi inom den offentliga vården på det sätt jag behöver så därför har jag blivit utan vård även om jag sökt den under längre tid. Har du haft terapi eller stödsamtal inom den offentliga vården tidigare även om du just nu inte behöver sådan hjälp?
Ja vad roligt att du också fotograferar ibland. Vad lustigt, har tidigare varit mycket just vid Mariaberget och även Mosebacke för att fota smultronställena. Man förstår varför de väljer att spela in många svenska filmer i den miljön. Mycket kulturvärde också. Tänkte ge mig ut snart igen när semestern börjar efter imorgon men ska nog ta det lite lugnt och hålla mig i närheten till där jag bor nu (norrort). Kan känna en liten stress över att inte ha utnyttjat sommaren för vila och återhämtning hittills. Alltså att vädret som ju är behagligast att vara utomhus i nu när det är ljust ute kan skapa en känsla av att det är sunt att ta tillvara på så länge det varar, precis som du skriver om också. Svårt väder också att planera i, håller med. Vissa dagar är det för varmt för promenad ens i stan, andra dagar är det jättekallt, regnigt och man drar sig för att gå ut nästan alls. Förstår vad du menar med att inte söka efter en partner i en liknande situation som en själv har. Man behöver nog en viss draghjälp kan jag känna. Alltså att möta en partner som kan stödja en och att man snarare kommer vidare i livet. Är det ungefär så du också ser på det? Jag har umgåtts nästan sönder och samman med mina syskonbarn i många år (den äldsta är 9 år) och kände senast idag när jag träffade en kompis med hennes barn att jag är verkligen slut när det kommer till underhållning och engagera sig i liksom nya små liv. Får också anstränga mig till max för att hålla uppmärksamhet och fokus när kompisar pratar om sina barn, märkt att jag har starka tendenser att zooma ut. Hittills har jag inte tappat någon kontakt så men kanske att man inte ses mer än någongång per år, istället. Har lagt sökande på hjälp på is sedan en tid tillbaka. Känner väldigt ofta att det finns en korrelation mellan mitt mående och hur livet är. Om livet rullar på så mår jag bra. Om det går dåligt så mår jag hemskt dåligt. Tänker därför att jag inte behöver en terapeut utan jag behöver få ordning på livet i första hand. Och just nu upplever jag att den enda som kan lösa det borde vara jag själv. Hur går det för dig gällande det? <3
Jag håller med dig i att det är så att man inte har ett genuint intresse av det liv som personer med barn och familj lever. Det går såklart att ställa någon fråga och så men man delar ju inte olika upplevelser som t ex att lämna på dagis, åka på solsemester med barn osv. Jag har haft ett par kompisar sådär som skaffat barn och jag känner då att ska jag hålla kontakt med dem, ja, då måste jag mer eller mindre spela intresserad av deras barn och det har gjort att kontakten istället runnit ut i sanden. Har det varit likadant för dig?
Det låter roligt att åka ut och fotografera, jag gillar också det även om det bara blir någon enstaka gång och då med mobilkamera. Brukar du åka till några särskilda ställen i Stockholm? Uppe på Mariaberget är det ju väldigt vackert och många bra platser att ta vackra foton från.
Ja, det behöver ju inte alltid vara att man umgås så länge och jag tycker mest det är jobbigt att hålla igång samtal och hitta samtalsämnen om man umgås under en längre stund. Det handlar väl om att jag inte har den typen av vänner där man bara kan umgås ihop utan att känna att man hela tiden har något att prata om.
Upplever du nu under sommaren när det är fina dagar att du mår dåligt om du inte utnyttjar vädret? Jag hamnar ofta emellan det att det kanske är lite för molnigt för att ha allt arbete med att packa ner mat och annat och ta mig iväg till stranden men samtidigt tycker jag det är för varmt för att bara åka in till stan och gå. Kan du känna igen dig i det här?
Jag önskar väl i stort att jag inte “hamnat fel” för flera år sedan efter att jag var klar med mina högskoleutbildningar utan att jag hittat ett arbete att trivas med och att jag utvecklats mer så som de flesta gör med att odla intressen, skaffa fler vänner och partner. Nu sitter jag i ett läge där det är mer eller mindre omöjligt att hitta ett arbete som kan passa och då jag typ “inga” pengar har så är det inte läge att söka mig ut då jag inte skulle söka en partner som lever som jag. Det är inte något bra utgångsläge med två personer som är arbetslösa, sitter hemma på dagarna och har dåligt med pengar. Det är inte så jag tänker mig livet.
Har du sökt vård, t ex terapi, för ditt mående och för hur du har det? Hur har det gått i så fall?
Låter jättemysigt att du har varit och badat i havet. Förstår även behovet av att åka på båtturer där det är ett litet mer avskilt upplägg istället för en flock turister. Har kompisar som är singlar och som är i 40-års åldern, och vi ses då och då. De som har familjer och annat att prioritera håller jag med om lätt blir svåra att hålla kontakten med. Jag kan uppleva såna relationer ofta bli lite skadliga för en eftersom det inte fungerar som det gjorde innan att man ger varandra på lika vilkor längre. Den med en ny familj har minimal med energi över också så det är ju på ett sätt naturligt men jag har också upptäckt att det kan vara svårt att ens ha det trevligt när man ens ses pga. bristande samtalsämnen. Man lever i två olika världar där båda kanske heller inte är sådär genuint intresserade av den andras tillvaro.. Barnfamiljer pratar ju också om i princip exakt samma saker så har man redan några sådana (typ ens syskon) känns det många gånger som en upprepning att höra från en annan person om snarlika tankar. Är det din känsla också – om du vill säga? I sommar har jag inte gjort en lista utan tänkt att jag ska ut och fotografera. Blivit en ganska praktisk och faktiskt intensiv sommar där det handlar om att genomföra olika plikter. Har även varit ovanligt socialt hittills och känner inte alls att jag har vanan inne med det här tempot att kasta sig mellan olika sammanhang. Haft underbara somrar där jag mest suttit på typ forum, cyklat till affären och handlat jordgubbar och annat somrigt, lyssnat på fågelkvitter. Åkt till havet och filosoferat. Det var dock länge sedan nu jag hade sinnesro nog att må bra i det lugna tempot. Det du beskriver om att göra enkla saker som att fika och gå på bio med andra låter som en jättebra nivå, tycker jag. Kanske att ses bara någon timme eller två? Tror misstaget jag gör många gånger är att jag avrundar inte när jag träffar någon, även om jag är helt slut och skulle behöva egentid. Vill du förresten säga vad i ditt liv som du önskar vore väldigt mycket mer annorlunda än vad det är? Förstår ju förstås att du absolut önskade att du slapp vara sjukskriven och må dåligt. Är det framförallt de bitarna som du önskar var på ett annat sätt? <3 Måendet och även ha fler att hitta på saker med? Kanske kunna resa?
Har du haft en sådan lista även denna sommar? Hur har det gått i så fall? Jag kan som du ha i tanke att vilja besöka vissa platser men sen blir det inte av. Dels beror det på att jag känner att livet i övrigt inte är som jag vill och det drar ner motivationen men ibland så väljer jag bort platser då jag vet att jag inte kommer att trivas där på grund av för mycket folk.
Jag letar inte aktivt efter personer att umgås med, jag gjorde det under flera år och träffade då en del nya personer för att fika och så. Sen har någon enstaka blivit kvar och vi har lite mailkontakt så där. Jag tycker inte alltid att det är jobbigt att göra saker själv utan det beror mer på att jag inte har ett naturligt sammanhang, t ex en egen familj, och då jag inte jobbar så har jag inga möjligheter att boka och resa iväg.
För mig är det viktigaste att personen är i ungefär samma situation som jag vilket i sig blir svårt när man är 40+, och varken jobbar eller har egen familj. Det funkar inte med personer som har heltidsjobb och som måste prioritera sin familj, det är i alla fall min erfarenhet. Upplever du det också så?
Jag har inte så stora eller tydliga intressen och söker därför inte personer inom t ex föreningar utan mer då att man har en del gemensamt och trivs med att göra enkla saker ihop som att gå ut och fika, gå på bio, åka ut på utflykter. Har du något eget stort intresse?
Jag har varit vid havet och badat ett par gånger, det är ett fint minne som jag kommer att ta med mig från sommaren. Sen har jag en mindre sjö i närheten av där jag bor där jag också varit och vissa gånger när det varit lugnt och skönt där så har jag känt att jag fått med mig en skön naturupplevelse därifrån. Men annars har jag inte gjort så mycket, ofta tycker jag det är för varmt för t ex museum och båtturer är ofta så fulla med folk så det blir inte lockande. Men jag tänker att just båtturer är något som går att ta sig ut på sen när det inte är turistsäsong längre och att det då kan bli en fin tur ändå även om jag helst vill kunna bada och sola när man kommer fram till någon ö eller brygga.
Inför varje sommar sedan några år tillbaka, och också under sommaren, skriver jag i regel en lista på sommaraktiviteter som jag önskar genomföra så man känner sig nöjd när sommaren sedan är slut. Det brukar stå typ ”en båttur, ett dopp i havet, vara ute i naturen, sitta på en uteservering”. Hittills har jag ytterst sällan lyckats göra nästan någonting av det. Tror det beror på det du nämner om att när dagen väl kommer känner man inte för att göra det ensam, längre. Det är helt klart ett problem och dilemma detta att ta sig ut efter omständigheterna som råder. Vet inte om det beror på åren som gått och att jag utvecklat någon fobi nästan för att vara så mycket ensam. Vill du säga vad i det du beskriver som du tycker är jobbigast? Är det att vara ensam generellt (om du upplever det så vill säga), eller är det brist på att hitta människor som befinner sig i en liknande livssituation etc? Just nu är mitt liv lite rörigt så jag pratar inte med någon i telefon, i princip. Jag vill typ inte det längre, med de personerna som ”erbjuds”. Känner mig inte superensam men jag vet att det infinner sig redan i kommande vecka då. Kan få stark ångest när jag hör andra i samma ålder prata om sina barn och partners och semestrar och jag vet inte allt som ingår. Är det några speciella gemensamma intressen som gör att du blir intresserad av att umgås med en person? Eller är det mer att man är lika i sin personlighet? Det låter fint att skriva på FB och på mail, även om jag förstår att det inte räcker till såhär under sommaren och med allt som det lovar på något sätt. Jag bor också i Stockholm men tänker knappt på utbudet utan är så insnöad i mitt liv att jag tänker oerhört kortsiktigt tror jag. Tanken har inte slagit mig ens att jag skulle kunna gå ensam på museeum. Känner att jag stryker mest runt, eller cyklar, lyssnar på någon podd och är allmänt ”bortkopplad”. Har du gjort något hittills i sommar som du uppskattade och som blivit ett fint sommarminne?
Hej Red Simyna! 🙂 Tack för att du delade.
Det är ju bra att kunna jobba extra men så vill man ju också samtidigt utnyttja sommaren då den är så kort. Själv jobbar jag inte alls för tillfället då jag är sjukskriven och det blir då mycket “ledig” tid”. Bor du så att det finns mycket av utflyktsställen och så i närheten? Det kan kanske underlätta lite om det finns t ex museer, parker, badplatser som är hyfsat lättillgängliga.
Jag har många olika platser jag skulle kunna åka till då jag bor i Stockholm men ensamhet och hur livet ser ut gör att jag vissa dagar inte alls känner för att ta mig för något även om det skulle finnas saker att hitta på. Upplever du det också så?
Jag tycker också det är skönt att cykla och tar ibland en tur bara för att komma ut. Dock bor jag inte så att jag kan cykla mer på landet eller ute i skärgården, det är det jag allra helst skulle vilja. Brukar du även ta med dig picknick och så när du tar dina cykelturer?
Jag har ingen jag hörs med regelbundet förutom min mamma så jag har inga sådär som jag ringer eller hörs med varje dag. Jag har ett par stycken som jag hörs med över mail eller FB men det blir inte det att jag delar vardagen och t ex ringer och berättar vad jag gjort under dagen. Men annars är jag sådan att jag inte strävar efter många bekanta utan mer då få personer som jag lär känna och som jag har mycket gemensamt med. Har du kontakt med någon regelbundet på telefon?
Ja, jag skulle säkert må bättre och känna mig mer uppåt om jag hade någon/några sådär som jag kunde ringa eller träffa regelbundet och bara prata om dagen, saker som hänt eller som nu under sommaren, vad jag hittat på och vad jag sett under dagen.
Jag tycker att många i min ålder, 40+, i de flesta fall lever ett liv så olikt mitt att det blir svårt att hitta gemensamheter. Jag har inga barn och ingen familj och kan inte direkt relatera till personer som exempelvis åker på husvagnssemester med sina barn och campar i flera veckor. Inte heller är jag någon som går ut och festar och jag har därför inte heller något direkt gemensamt med personer som lever den typen av singelliv. Du kanske känner igen dig i detta?
Hej Yellow Viveqy <3 Absolut, känner igen enormt mycket. Somrarna är oftast så tuffa och ensamma sedan många år tillbaka. I år ser det lite annorlunda ut för mig då jag jobbar/jobbat extra en del och haft det allmänt ovanligt socialt (men kanske inte på ett positivt sätt). På tisdag i nästa vecka går jag på semester i tre veckor och känner att jag kommer kliva rakt in i den känslan som du beskriver. Vill inte resa bort och flyga pga. klimatskäl och har heller ingen som jag direkt har lust att åka med, av de fåtal som jag har i mitt liv. Är så less på de jag känner att jag vet att jag kommer ”välja ensamheten” i ledigheten. Det är väl egentligen det tydligaste tecknet man kan få av att man tröttnat när man hellre går in i typ misär än att umgås med folket som man känner och har att välja mellan? Kan även relatera till att saker och ting inte alls blivit som man velat i livet. Det blev fel helt enkelt och konsekvenserna av det är så smärtsamma. Speciellt det om att vara ensam i sin situation – just det är det svåraste tycker jag också. Jag cyklar på somrarna. Extremt mycket ibland. Använder fysisk aktivitet för att bli trött och sova gott om nätterna. Tycker även det kan lätta känslan av isolering att vara i rörelse. Sedan har jag märkt att det oftast kan räcka med en person att prata med som man gillar. Exempelvis en man kan ringa varje dag, om så behövs, och höra någons annans närvaro, känna sig kopplad till någon. Ibland tänker jag att ensamheten kan tolkas som att man behöver hur mycket social input som helst men jag fungerar iaf så att jag kan klara mig på ganska fåtal människor och må bra i det. Fungerar du likadant? Skulle ditt liv bli så mycket bättre om du kunde ringa åtminstone en som du tyckte om och litade på?
Vad fint att du tänker på din katt och hur han/hon ska kunna leva vidare när du inte kan ta hand om honom/henne längre.
Mitt förslag är att du tar kontakt med kattpensionat eller motsvarande och säger att du behöver ge bort katten pga allergi,sjukdom eller liknande. Du kan ju inte säga din riktiga anledning utan måste låta trovärdig i din anledning så att de tar emot katten.
Ett annat, kanske inte lika säkert sätt, är att annonsera på Blocket eller annan annonsplats att du skänker bort din katt till djurvänner som kan ge din katt ett tryggt och bra hem. Du kan i annonsen skriva att det t ex beror på tidsbrist eller liknande acceptabelt skäl.
Om du behöver en snabbare lösning kan du ta en transportbur och sätta in mat och vatten där till katten och ställa ut buren i trapphuset eller utanför någons hus. Mycket få personer skulle strunta i katten när de sen hittar den även om de själva inte kan ta hand om den utan då ta den vidare till t ex kattpensionat.