[Yellow Tarosu]

Det här kan säkert låta ganska märkligt, men ett tips är att regelbundet kontemplera hur det kommer vara den dagen som du inte har din partner nära dig. För sanningen är trots allt den att det kommer komma en dag när ni inte har varandra längre. Antingen genom att någon av er dör eller att förhållandet tar slut på ett annat sätt. På så sätt kan du få lite mer klarhet i vad som verkligen betyder något mellan er. En sak som jag själv noterat är att även om otrohet såklart är moraliskt felaktigt så kommer det inte av en slump. Människor som känner sig ovillkorligt älskade är helt enkelt inte otrogna. Och enda sättet för att hon ska känna sig mer älskad är att du börjar med dig själv helt enkelt.

Att identifiera sig med en annan person är som gjort för att lidande ska uppstå. Du är trots allt en självständig person och har ditt liv att arbeta med och utforska. Det är nyckeln till ett bra förhållande!

[Yellow Tarosu]

Hejsan!

Till att börja med vill jag bara säga att du visar ett oerhört mod som tar dig tid att skriva detta. Det är långtifrån alla som gör det, men det tycks finnas något i ditt sinne som vill annorlunda från det du upplever nu.

På mig låter det som att du lever extremt nära dina känslor. Det är inte konstigt med den väldiga press som du och din familj tycks sätta på dig själv. Ena stunden är det ångest över skolan, andra stunden är det över träningen, tredje stunden är det något annat. Det här gör att du extremt lätt blir som en passagerare i dig själv och kan inte göra så mycket annat än att bara “åka med”. Det är i alla fall min upplevelse. Problemet med det här är att ingen tar särskilt bra beslut baserat på sina känslor och därför är det väldigt viktigt att du ger dig själv utrymme att verkligen se saker med klarhet.

Bästa sättet att göra detta på är meditation. Började själv öva för ett antal år sedan och det har varit en livsförändrare som verkligen varit otrolig. Om du ger dig själv runt 10-15 minuter per dag till en början så ger du dig själv förutsättningar att få mer distans till dina tankar och dina känslor, vilket är av största vikt i den situation du är i. Ett tips kan vara att tala med BUP i förväg så att de är okej med det.

[Yellow Tarosu]

Det är definitivt inte ditt fel att du känner som du känner. Att du är där du är beklagligt och känner själv stor medkänsla och önskar dig frihet från ditt lidande. Jag vet väldigt lite om din bakgrund, men mest troligen är det ett antal ganska oturliga händelser som du inte kunnat kontrollerat som gör att du är där du är just nu.

Livet blir inte per definition bättre med tiden som det gärna talas om och bara för att du byter jobb, miljö eller något helt annat så behöver inte det göra att det blir bättre. Vad som däremot kan göra saker bättre är det du gör med dig själv. Om du var totalt deprimerad så hade du antagligen avslutat ditt liv för ganska länge sedan. Men nu har någon del av dig skrivit ett inlägg och tryckt på skicka. Så är du verkligen helt deprimerad? Eller finns det någon del inom dig som försöker söka och hitta hjälp?

Poängen är inte att må prima och vara på topp hela tiden. Det är snarare väldigt osmart för att inte säga ohälsosamt att försöka vara på sin peak hela tiden. Desto viktigare är det att ständigt jobba med sin motivation. I ditt fall låter det som att du behöver hjälp med det.

[Yellow Tarosu]

Anonym skrev:

Jag har så svårt att se att jag kommer ta mig igenom detta. På jobbet håller jag uppe en fasad för att inte bryta ihop fullständigt. Jag kan inte belasta någon mer med hur jag mår. Jag kan titta på mina barn och tänka hur mycket bättre de skulle ha det utan mig. Det är som en konflikt, ena sidan säger åt mig att avsluta allt för deras skull och den andra sidan säger stanna kvar. Även om ingen runt mig förstår/kan se så är det rätt så svart nu. Jag kommer inte söka psykakuten då jag inte vill bli inlagd mjag förstår ju ändå att det skulle vara det bästa. Tack alla för era svar.

Av ren nyfikenhet; hur kan du veta allt detta? Hur kan du veta att dina barn skulle ha det bättre utan dig? Vet du hur de känner i denna stund? Hur kan du veta vad dina kollegor känner för dig? Hur kan du veta att du är en belastning för dem? Hur kan du veta vad som kommer hända om du lägger in dig själv på psykakuten mot vad som kommer hända om du inte lägger in dig själv på psykakuten?

Sanningen är den att du inte vet något alls om detta. I själva verket vet du ingenting om framtiden. Allt du vet är ett avslutat liv är en permanent handling som inte går att återta. Resten är en gråzon.

Likaså när du skriver att allt är svart. Är det verkligen det? För något i ditt sinne har författat det här inlägget, tagit dig tid och skrivit ihop allt. Och därtill svarat på alla svar. Så det finns uppenbarligen något där inne som ropar och skriker efter hjälp. Men det finns också något som är på det klara med att lidandet måste upphöra och att enda vägen är genom att avsluta ditt liv. Kan du, om så bara för ett par minuter, stanna upp och försöka se vad det är? Var i kroppen finns det? Hur kommer dess energi till uttryck? Och är det verkligen du?