Yellow Tarosu
Skapade svar
-
Det är psykisk misshandel så det sjunger om det.
Kan du i typ fem minuter fokusera på vad du upplever med dina sinnen? Slut ögonen och fokusera på ljud, känselfönimmelser, lukter osv. Ångest handlar enkelt beskrivet att vi är väldigt mycket uppe i våra tankar och är väldigt jag-fokuserade istället för att regelbundet träna oss i att uppmärksamma vad som verkligen händer.
Hejsan!
Får till att börja med säga att jag varken har barn själv eller upplevt en liknande situation, så kan inte direkt relatera till det ni beskriver. Det låter verkligen jättetufft och skickar så mycket välönskningar och medkänsla som bara är möjligt. Men har i alla fall en hel del erfarenhet av psykisk ohälsa så kan kanske skänka åtminstone vissa perspektiv.
Så gott som alla former av psykologiskt lidande har sin grund i att “jaget” står väldigt mycket i fokus. Det finns en väldigt stark känsla av att “jag är min ångest” eller “jag är självmordsbenägen” och vi bygger som en följd av detta upp en väldigt stark identitet kring detta. Som en konsekvens av det här så blir vi väldigt avskurna från omvärlden. De allra flesta som haft problem med nån form av psyisk ohälsa brukar ju tala om hur ensamma de känt sig och hur otroligt det kändes att deras tillvaro någonsin skulle kunna bli bättre. Och det är precis av den här anledningen. Du säger ju själv att du känner dig väldigt ensam och hjälplös i den här situationen, så i princip kan man säga att både du och din son genomlider ungefär samma sak även om det tar sitt uttryck på lite olika sätt och låter som att det gått ganska mycket längre i hans fall.
På andra sidan av den här föreställningen att det finns ett jag i centrum som vet bäst så finns även en känsla av att ingen annan förstår sig på mig. Skulle du ta dig in i tankeverksamheten hos din son skulle du antagligen höra något i stil med att “mamma fattar inte hur jag känner” eller “mamma är rädd för mig” och det skapar i sin tur mer oro och ångest hos honom och depressionen och ångesttankarna tilltar. Kan garantera att din son definitivt inte vill avsluta sitt liv innerst inne, men att tankarna som florerar i sinnet är alldeles för överväldigande och att han helst bara vill göra slut på lidandet. Som förälder vill man såklart sitt barn det absolut bästa, men problemet här blir att det lidande som du själv bär på matar hans lidande. Skulle gissa att de konversationer du har med honom innehåller ganska mycket nervös energi och ångest från din sida och det är precis den typ av energi som får hans “jag” att känna att det inte finns någon utväg. Här är det dock viktigt att säga att både ditt och din sons lidande definitivt inte är någons fel. Det är helt naturligt att som förälder bli förskräckt av det du beskriver och det finns säkert naturliga orsaker till varför din son upplever det han gör. Så varken du eller din son har någon skuld i detta eller bör utkrävas nån form av ansvar för att situationen är som den är.
I det kortsiktiga perspektivet är det såklart viktigt att vara vaksam och skulle han t.ex. behövas läggas in på psykakuten så är det inget att tveka på. Men i det långsiktiga perspektivet så är det absolut bästa du kan göra att minska ditt eget lidande så mycket som möjligt. Det här kan låta paradoxalt och självcentrerat (varför ska jag bry mig om mig själv när det är min son som hotar att avsluta sitt liv?) men det är precis det här som kommer göra skillnad. Om din son känner att hans mamma inte längre är lika rädd för honom som tidigare och känner sig mer trygg i sig själv så kommer han märka det.
För egen del så satte jag igång och mediterade för ett antal år sedan och det har varit en riktig ögonöppnare kring just det här, och det är en praktik som verkligen handlar om att frigöra sig själv från sitt eget lidande. Finns mängder av appar att ladda ner som är lättillgängliga och så lite som säg 20 minuter per dag är en jättebra start. Det viktiga är att göra det varje dag och får du rutin på det kan det vara helt livsförändrande. Det har det i alla fall varit för mig.
Som sagt, det här är ingen quick fix, det betyder inte att allt kommer bli rosaskimrande vackert från en dag till en annan eller att alla problem plötsligt kommer att upphöra. Men det kan vara början på en större och djupare resa och ge det avstånd mellan dig själv och dina tankar för att du ska kunna bli mer klartänkt i förhållandet till din son.
Har full förståelse för din desperation och är imponerad över att du lyckas formulera dig så pass bra som du gör när situationen är som den är. Känner väldigt mycket för dig!
Till att börja med så är jag definitivt inte någon psykiatrer och inom psykiatrin finns det definitivt människor med större kompetens på området. Så om det finns någon medicin som kan hjälpa till trots att man regelbundet röker cannabis är jag fel person att svara på.
Vad jag däremot vågar säga är att ditt barns känsla av hopplöshet och önskan att avsluta sitt liv i grund och botten kommer från samma plats som din känsla av desperation och nervositet. Både du och hon har en önskan att frigöra er från det upplevda lidandet. I ditt fall handlar det om att komma till rätta med ditt barns psykiska ohälsa och i hennes fall handlar det om att avsluta sitt liv. Det här är, som du säkert har märkt, inget som går att kontrollera. Oavsett hur mycket du tvingar eller forcerar dig själv att lugna ner dig så är det omöjligt. Samma sak är det även för henne, hon vill antagligen inte avsluta sitt liv men alla försök att tvinga bort tankar och känslor får samma oönskade effekt som i ditt fall.
Vad som däremot är möjligt är att influera sinnet så att du inte blir lika förslavad att tankarna och känslorna. För egen del har jag mediterat en hel del och det är helt enkelt övning i att åstadkomma detta. Det här är viktigt för som situationen är just nu låter det som att du och henne befinner er i en form av negativ spiral där hennes ohälsa skapar oro i dig och där din oro försämrar hennes ångest ytterligare. Återigen, du ska absolut inte känna någon skuld för att du känner som du gör – det är helt naturligt och fullkomligt normalt. Men du skulle kunna göra något fantastiskt för er båda om du såg till att öva på att ha någon form av stabilitet och trygghet i ditt sinne. Det skulle antagligen förbättra hennes mående, även om det såklart inte betyder att hjälp går att skippa.
Det finns mängder av bra appar/kurser/liknande som kan vara till hjälp som jag gärna tipsar om och som kan vara till fantastisk hjälp.
Ta hand om dig!
Stort tack för att du delar med dig!
För egen del har jag tagit del mycket av buddhistisk filosofi genom åren och mediterat mycket och något som klarnat genom den processen är att hjärnan och ens tankeverksamhet inte är att lita på om man söker meningen med livet. Hjärnan är snarare en maskin byggd för att säkra vår överlevnad och se till att vi upplever så mycket angenäma upplevelser som möjligt. Du har säkert upplevt i din stunder att du hittat “det”, den där enskilda faktorn som till sist kommer att göra dig lycklig och tillfredsställd. Du märker antagligen hur hjärnan går in i ett slags konserveringsläge där den försöker hålla fast vid den här underbara känslan över att ha hittat rätt. Och sen tar det några dagar och sen är känslan ersatt av samma tomhet som tidigare.
Du har antagligen någon form av rutin som du gör varje morgon. Kanske tar du en dusch, kanske dricker du kaffe eller te. Se om du i samband med den här rutinen kan “kedja ihop” något positivt. Kan du direkt efter duschen eller kaffet skriva ner eller kontemplera några saker du är tacksam över? Kan du meditera i tio minuter? Vad vi är ute efter här är inte någon grandios, slutgiltig lösning på alla problem (även om den typen av tankar kommer dyka upp ganska snabbt) utan vad vi vill göra är att bygga upp vanan att göra något positivt. Och den här typen av vana börjar alltid med något väldigt litet.
Tack för att du delar med dig!
För egen del fick jag problem med psykisk ohälsa för lite drygt tio år sedan. Minns själv hur jag där och då såg på min framtid som väldigt osäker och jag föreställde mig själv vara ett kolli som inte skulle kunna hantera mig själv eller min tillvaro. Så här tio år senare och med åtskilliga timmar meditation i bagaget så är livet riktigt gott, utan att på något vis vara perfekt. Just det har varit en av de större och mer centrala insikterna genom åren att själva meningen inte är att hitta den ultimata tillfredsställelsen eller det där som kommer göra dig evigt lycklig. Hur som helst finns det människor som har gått från att vara på en ganska mörk och ångestfylld plats till något mycket, mycket ljusare. Om du vill att jag berättar mer så gör jag gärna det.
Ett tips jag brukar rekommendera att är att göra något litet men positivt för dig själv. När du vaknar varje morgon eller efter att du druckit morgonkaffe eller morgonte, kan du ta fem minuter och skriva ner en-två-tre saker att känna tacksamhet över? Kan du ge dig själv tio minuters meditation eller ett kortare träningspass? Inga glamourösa storslagna “lösningar” på problemen utan enklast tänkbara. Ett bra “hack” är att “kedja ihop” detta med något annat så blir det lättare att få det gjort.
Nån mer som får ångest vid läggdags? På dagen kan jag må relativt ´bra´, men såfort mörkret faller och det är dags att avsluta dagen och börja lägga sig känner jag mig övergiven och ensam. (ÄR visserligen ensam,, singel och utan sambo,, men lider inte av det på samma sätt under dagen Någon mer som känner likaadant, eller vet vad man kan göra åt det?
Själv sover jag inte (borde väl dock), men tar gärna lite tid för att svara.
Det här är inte särskilt konstigt. Du kanske har märkt vid olika ögonblick att du tänker hela tiden. Oavsett om du sitter på din arbetsplats, skola eller hemma för den delen och gör något så pågår det en ständig oavbruten ström av tänkande i bakgrunden. I vardagen finns det stimuli som du kan distrahera dig med men om kvällen när du ska till att sova så finns egentligen bara du och ditt tänkande.
Det finns lite olika sätt att jobba med det. För egen del har jag mediterat och det har hjälpt väldigt mycket. Men olika terapiformer där du får möjlighet att hantera tänkandet kan också vara väldigt hjälpsamma.
Kul att höra att du praktiserar meditation. Har själv sysslat med det en längre tid och det har verkligen varit livsförändrande. En sak som jag skulle rekommendera som komplement till mediterandet är att försöka granska dina handlingar i vardagslivet och med vilka intentioner som ligger till grund för dessa. Om du har mediterat ett tag kanske du insett att du inte har kontroll över varken tankar eller känslor och i de allra flesta fall kommer de från en plats från antingen begär (beroende, sug m.m.) eller aversion (frustration, vrede, otålighet, självkritik m.m.). Så när du går in till din chef så kommer sinnet automatiskt producera tankar från en plats av självkritik. Vad du kan göra är att när detta händer försöka uppmärksamma detta och aktivt försöka sätta ut nya intentioner som är mer sunda och kommer från en plats av medkänsla, generositet, självacceptans, självkärlek m.m. Det här är ett fantastiskt och väldigt viktigt komplement till meditation att leva ett liv med god etik och moral. Om du vill ha tips på övningar så säg bara till!
Jag tror de flesta vill ha en tillvaro i livet som är mjuk, icke-dömande och kärleksfull. Det finns nog ingen som skulle tacka nej till det. Däremot är det nog lätt att föreställa sig att det finns någon form av idealjobb där ute som väntar på oss precis som att det är lätt att föreställa sig hur lycklig man skulle bli när man vinner pengar eller fick ett mer attraktivt utseende. Enda platsen att leta efter riktig lycka och framgång är inom dig.
Som sagt, vill du samtala eller ta tips om detta så står jag till förfogande.
Det låter som att du är något på spåren! Har verkligen inte kommit över det på något vis, men tycker att jag blivit klart mycket bättre på kommunikation i stort och att lärt mig väldigt mycket om det här de senaste åren.
Det som kanske blivit mest tydligt är att människor som har radikala åsikter om t.ex. invandrare inte är per definition onda människor. Snarare människor som är förvirrade. Givet det enorma informationsflöde som vi lever med idag och hur lätt det är att snöa in på saker och ting genom sociala medier så är det inte särskilt konstigt att vissa människor hamnar där dem hamnar. Ofta är detta också på grund av väldigt mycket otur. Säg att du har ett jobb (som du mer eller mindre är tvungen att ha) där jargongen är att invandrare är kriminella, du har en vänskapskrets (som du också som människa är i behov av för att leva ett tillfredsställande liv) där det också talas illa om människor med utländsk bakgrund. Och därtill har du dina sociala medier. Vi påverkas helt och hållet av vår omgivning och har gjort ända sedan vi föddes. Däremot vill människor gärna tro att ens tankar och idéer är “mina egna”, att vår framgång är en produkt av “mitt” hårda arbete och det är “jag” som tycker som jag tycker.
Det här är ett av de stora orsakerna till mänskligt lidande. Om vi går omkring och tror att vi uteslutande är upphovsmän till våra egna tankar, åsikter, framgång så innebär det också att vi kommer se på andra som inte överensstämmer med den bilden att de per definition gör fel. Men inte bara det, när vi själv beter oss på ett sätt som inte överensstämmer med bilden av oss själv som framgångsrika (sätter oss och kollar på Netflix istället för att plugga exempelvis) så blir vi väldigt dömande även mot oss själva.
En av de gemensamma nämnare som vi alla människor har är att vi alltid vill känna oss så lyckliga och tillfredsställda som möjligt. Och här i ligger också, tycker jag i alla fall, en av nycklarna för att stå upp för sina åsikter men även att få andra människor att ändra uppfattning om sina åsikter. Om du kan vara den mest vänliga, medkännande, generösa, tacksamma personen du kan vara så kommer du helt enkelt vara mycket mer attraktiv att umgås med. Människor kommer se upp till dig och när du då presenterar din syn på saker så är chansen klart mycket större att andra är intresserade av att haka på.
Det kan tyckas som att det enda som är viktigt när det kommer till att uttrycka sig är det som sker på utsidan, men det du gör med dig själv på insidan är det absolut viktigaste.
För egen del tog jag mod till mig för runt sju år sedan och skrev en ganska lång Facebook-post. Då hade jag gått på psykofarmaka i tre-fyra år och det var bokstavligt talat det som då fick mitt liv att fungera. Ganska länge sedan nu så minns det inte så jättebra, men det jag kommer ihåg i alla fall var att även om jag var himla nervös så kändes det som att det här är det enda rätta. Fram tills då var det bara min familj och mina allra närmaste som kände till problemen med psykisk ohälsa som jag hade. Vid det här tillfället var det som att jag bjöd in hela världen att se mig för den jag verkligen var.
För min del så hade jag människor omkring mig som var väldigt stöttande och det gjorde nog att det blev en aning lättare, även om jag var väldigt nervös innan jag publicerade min historia. Och jag hade länge gått omkring med tanken att “Det här är inte vad det innebär att leva”. Så jag hade nog en hel del tur där.Men jag bar på en väldigt tydlig historia om mig själv att psykisk ohälsa var något man inte talade om och det var något jag byggt upp under flera år och som jag upprätthöll inför min omgivning. Efter att jag berättat så var det som om något inom mig sa att “idag har min värld förändrats” och att “inget kommer bli sig likt efter detta”. Och mycket riktigt, så blev det också.
Om det är ett tips jag ska ge dig så är det att inte göra det svårare än det behöver vara. Du behöver inte skriva en bok om hur du har mått, hur det blev såhär och varför du är som du är. Allt som krävs är en liten mängd genuin ärlighet från hjärtat. Be att få tala med din chef i enrum, ta ett djupt andetag och säg att du under en längre tid har upplevt mycket problem med ditt mående. Att du känt en hel del skam för att berätta det, men att du verkligen vill komma till rätta med det. Av egen erfarenhet är det här första steget det allra viktigaste, att bryta status quo.
Det låter kanske märkligt, men vad vill egentligen “skammen”? Vad fyller den för funktion? För egen del har det blivit ganska tydligt att alla former av tankar och känslor innerst inne strävar för att du ska bli så lycklig och tillfreds som bara möjligt. Däremot lever sinnet i tron att ju mer säkerhet och ju längre in i din bekvämlighetszon du befinner dig, ju lyckligare och tillfredsställd kommer du vara. Och den kommer kämpa för det var och varannan dag. För den kämpar för dig och din överlevnad till varje pris, eller i alla fall det den tror är din överlevnad.
Se om du i motsats till självhat kan uttrycka självkärlek och självmedkänsla. Och istället för att trycka undan eller hoppas på att du inte ska jinxa att saker kommer bli bra, så se om du kan välkomna det så mycket som möjligt med öppna armar, gärna med en touch av lättsamhet och humor. Skammen och hatet du upplever vill dig ditt bästa, men är bara förvirrad och vet inte hur den ska göra.
Det är ett stort steg på vägen att bara skriva här hur du känner och att du är less på att må dåligt. Det tyder på att du har någon underliggande uppfattning om att det du upplever inte kan vara vad det innebär att leva och det är helt avgörande för att komma vidare och inte bara bli fri från din depression utan att också leva ett gott och medvetet liv.
Min erfarenhet, som jag gärna berättar mer om om du vill, är att psykisk ohälsa inte är där den är av en tillfällighet. Ofta låter det på människor som att det skulle vara en sjukdom som du har blivit angripen av och som du måste göra dig av dig med. Snarare är det ett friskhetstecken och ett sätt för kroppen att kommunicera att det finns någon form av obalans i livet som du behöver adressera.
Att klura ut det här på egen hand kan dock vara svårt och det är inget som kommer av sig själv. Skulle rekommendera att du söker någon form av hjälp till att börja med och kommer gärna med mina råd om du är intresserad.