Skapade svar

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0
  • som svar på: Ångest vid läggdags

    Nån mer som får ångest vid läggdags? På dagen kan jag må relativt ´bra´, men såfort mörkret faller och det är dags att avsluta dagen och börja lägga sig känner jag mig övergiven och ensam. (ÄR visserligen ensam,, singel och utan sambo,, men lider inte av det på samma sätt under dagen Någon mer som känner likaadant, eller vet vad man kan göra åt det?

    Själv sover jag inte (borde väl dock), men tar gärna lite tid för att svara.

    Det här är inte särskilt konstigt. Du kanske har märkt vid olika ögonblick att du tänker hela tiden. Oavsett om du sitter på din arbetsplats, skola eller hemma för den delen och gör något så pågår det en ständig oavbruten ström av tänkande i bakgrunden. I vardagen finns det stimuli som du kan distrahera dig med men om kvällen när du ska till att sova så finns egentligen bara du och ditt tänkande.

    Det finns lite olika sätt att jobba med det. För egen del har jag mediterat och det har hjälpt väldigt mycket. Men olika terapiformer där du får möjlighet att hantera tänkandet kan också vara väldigt hjälpsamma.

    Kul att höra att du praktiserar meditation. Har själv sysslat med det en längre tid och det har verkligen varit livsförändrande. En sak som jag skulle rekommendera som komplement till mediterandet är att försöka granska dina handlingar i vardagslivet och med vilka intentioner som ligger till grund för dessa. Om du har mediterat ett tag kanske du insett att du inte har kontroll över varken tankar eller känslor och i de allra flesta fall kommer de från en plats från antingen begär (beroende, sug m.m.) eller aversion (frustration, vrede, otålighet, självkritik m.m.). Så när du går in till din chef så kommer sinnet automatiskt producera tankar från en plats av självkritik. Vad du kan göra är att när detta händer försöka uppmärksamma detta och aktivt försöka sätta ut nya intentioner som är mer sunda och kommer från en plats av medkänsla, generositet, självacceptans, självkärlek m.m. Det här är ett fantastiskt och väldigt viktigt komplement till meditation att leva ett liv med god etik och moral. Om du vill ha tips på övningar så säg bara till!

    Jag tror de flesta vill ha en tillvaro i livet som är mjuk, icke-dömande och kärleksfull. Det finns nog ingen som skulle tacka nej till det. Däremot är det nog lätt att föreställa sig att det finns någon form av idealjobb där ute som väntar på oss precis som att det är lätt att föreställa sig hur lycklig man skulle bli när man vinner pengar eller fick ett mer attraktivt utseende. Enda platsen att leta efter riktig lycka och framgång är inom dig.

    Som sagt, vill du samtala eller ta tips om detta så står jag till förfogande.

    Det låter som att du är något på spåren! Har verkligen inte kommit över det på något vis, men tycker att jag blivit klart mycket bättre på kommunikation i stort och att lärt mig väldigt mycket om det här de senaste åren.

    Det som kanske blivit mest tydligt är att människor som har radikala åsikter om t.ex. invandrare inte är per definition onda människor. Snarare människor som är förvirrade. Givet det enorma informationsflöde som vi lever med idag och hur lätt det är att snöa in på saker och ting genom sociala medier så är det inte särskilt konstigt att vissa människor hamnar där dem hamnar. Ofta är detta också på grund av väldigt mycket otur. Säg att du har ett jobb (som du mer eller mindre är tvungen att ha) där jargongen är att invandrare är kriminella, du har en vänskapskrets (som du också som människa är i behov av för att leva ett tillfredsställande liv) där det också talas illa om människor med utländsk bakgrund. Och därtill har du dina sociala medier. Vi påverkas helt och hållet av vår omgivning och har gjort ända sedan vi föddes. Däremot vill människor gärna tro att ens tankar och idéer är ”mina egna”, att vår framgång är en produkt av ”mitt” hårda arbete och det är ”jag” som tycker som jag tycker.

    Det här är ett av de stora orsakerna till mänskligt lidande. Om vi går omkring och tror att vi uteslutande är upphovsmän till våra egna tankar, åsikter, framgång så innebär det också att vi kommer se på andra som inte överensstämmer med den bilden att de per definition gör fel. Men inte bara det, när vi själv beter oss på ett sätt som inte överensstämmer med bilden av oss själv som framgångsrika (sätter oss och kollar på Netflix istället för att plugga exempelvis) så blir vi väldigt dömande även mot oss själva.

    En av de gemensamma nämnare som vi alla människor har är att vi alltid vill känna oss så lyckliga och tillfredsställda som möjligt. Och här i ligger också, tycker jag i alla fall, en av nycklarna för att stå upp för sina åsikter men även att få andra människor att ändra uppfattning om sina åsikter. Om du kan vara den mest vänliga, medkännande, generösa, tacksamma personen du kan vara så kommer du helt enkelt vara mycket mer attraktiv att umgås med. Människor kommer se upp till dig och när du då presenterar din syn på saker så är chansen klart mycket större att andra är intresserade av att haka på.

    Det kan tyckas som att det enda som är viktigt när det kommer till att uttrycka sig är det som sker på utsidan, men det du gör med dig själv på insidan är det absolut viktigaste.

    som svar på: Hur berättar man?

    För egen del tog jag mod till mig för runt sju år sedan och skrev en ganska lång Facebook-post. Då hade jag gått på psykofarmaka i tre-fyra år och det var bokstavligt talat det som då fick mitt liv att fungera. Ganska länge sedan nu så minns det inte så jättebra, men det jag kommer ihåg i alla fall var att även om jag var himla nervös så kändes det som att det här är det enda rätta. Fram tills då var det bara min familj och mina allra närmaste som kände till problemen med psykisk ohälsa som jag hade. Vid det här tillfället var det som att jag bjöd in hela världen att se mig för den jag verkligen var.

    För min del så hade jag människor omkring mig som var väldigt stöttande och det gjorde nog att det blev en aning lättare, även om jag var väldigt nervös innan jag publicerade min historia. Och jag hade länge gått omkring med tanken att ”Det här är inte vad det innebär att leva”. Så jag hade nog en hel del tur där.Men jag bar på en väldigt tydlig historia om mig själv att psykisk ohälsa var något man inte talade om och det var något jag byggt upp under flera år och som jag upprätthöll inför min omgivning. Efter att jag berättat så var det som om något inom mig sa att ”idag har min värld förändrats” och att ”inget kommer bli sig likt efter detta”. Och mycket riktigt, så blev det också.

    Om det är ett tips jag ska ge dig så är det att inte göra det svårare än det behöver vara. Du behöver inte skriva en bok om hur du har mått, hur det blev såhär och varför du är som du är. Allt som krävs är en liten mängd genuin ärlighet från hjärtat. Be att få tala med din chef i enrum, ta ett djupt andetag och säg att du under en längre tid har upplevt mycket problem med ditt mående. Att du känt en hel del skam för att berätta det, men att du verkligen vill komma till rätta med det. Av egen erfarenhet är det här första steget det allra viktigaste, att bryta status quo.

    som svar på: Självhatssjukan

    Det låter kanske märkligt, men vad vill egentligen ”skammen”? Vad fyller den för funktion? För egen del har det blivit ganska tydligt att alla former av tankar och känslor innerst inne strävar för att du ska bli så lycklig och tillfreds som bara möjligt. Däremot lever sinnet i tron att ju mer säkerhet och ju längre in i din bekvämlighetszon du befinner dig, ju lyckligare och tillfredsställd kommer du vara. Och den kommer kämpa för det var och varannan dag. För den kämpar för dig och din överlevnad till varje pris, eller i alla fall det den tror är din överlevnad.

    Se om du i motsats till självhat kan uttrycka självkärlek och självmedkänsla. Och istället för att trycka undan eller hoppas på att du inte ska jinxa att saker kommer bli bra, så se om du kan välkomna det så mycket som möjligt med öppna armar, gärna med en touch av lättsamhet och humor. Skammen och hatet du upplever vill dig ditt bästa, men är bara förvirrad och vet inte hur den ska göra.

    som svar på: Less

    Det är ett stort steg på vägen att bara skriva här hur du känner och att du är less på att må dåligt. Det tyder på att du har någon underliggande uppfattning om att det du upplever inte kan vara vad det innebär att leva och det är helt avgörande för att komma vidare och inte bara bli fri från din depression utan att också leva ett gott och medvetet liv.

    Min erfarenhet, som jag gärna berättar mer om om du vill, är att psykisk ohälsa inte är där den är av en tillfällighet. Ofta låter det på människor som att det skulle vara en sjukdom som du har blivit angripen av och som du måste göra dig av dig med. Snarare är det ett friskhetstecken och ett sätt för kroppen att kommunicera att det finns någon form av obalans i livet som du behöver adressera.

    Att klura ut det här på egen hand kan dock vara svårt och det är inget som kommer av sig själv. Skulle rekommendera att du söker någon form av hjälp till att börja med och kommer gärna med mina råd om du är intresserad.

    som svar på: Tilliten vacklar

    Det här kan säkert låta ganska märkligt, men ett tips är att regelbundet kontemplera hur det kommer vara den dagen som du inte har din partner nära dig. För sanningen är trots allt den att det kommer komma en dag när ni inte har varandra längre. Antingen genom att någon av er dör eller att förhållandet tar slut på ett annat sätt. På så sätt kan du få lite mer klarhet i vad som verkligen betyder något mellan er. En sak som jag själv noterat är att även om otrohet såklart är moraliskt felaktigt så kommer det inte av en slump. Människor som känner sig ovillkorligt älskade är helt enkelt inte otrogna. Och enda sättet för att hon ska känna sig mer älskad är att du börjar med dig själv helt enkelt.

    Att identifiera sig med en annan person är som gjort för att lidande ska uppstå. Du är trots allt en självständig person och har ditt liv att arbeta med och utforska. Det är nyckeln till ett bra förhållande!

    som svar på: AND HERE WE GO AGAIN

    Hejsan!

    Till att börja med vill jag bara säga att du visar ett oerhört mod som tar dig tid att skriva detta. Det är långtifrån alla som gör det, men det tycks finnas något i ditt sinne som vill annorlunda från det du upplever nu.

    På mig låter det som att du lever extremt nära dina känslor. Det är inte konstigt med den väldiga press som du och din familj tycks sätta på dig själv. Ena stunden är det ångest över skolan, andra stunden är det över träningen, tredje stunden är det något annat. Det här gör att du extremt lätt blir som en passagerare i dig själv och kan inte göra så mycket annat än att bara ”åka med”. Det är i alla fall min upplevelse. Problemet med det här är att ingen tar särskilt bra beslut baserat på sina känslor och därför är det väldigt viktigt att du ger dig själv utrymme att verkligen se saker med klarhet.

    Bästa sättet att göra detta på är meditation. Började själv öva för ett antal år sedan och det har varit en livsförändrare som verkligen varit otrolig. Om du ger dig själv runt 10-15 minuter per dag till en början så ger du dig själv förutsättningar att få mer distans till dina tankar och dina känslor, vilket är av största vikt i den situation du är i. Ett tips kan vara att tala med BUP i förväg så att de är okej med det.

    som svar på: Tungt

    Har själv haft en del besvär med GAD tidigare så kan känna igen mig i det du säger.

    Vet inte om det resonerar med dig, men vad jag kan avläsa så är COVID-pandemin och karantänen snarare ett uttryck för något djupare som behöver adresseras inom dig. Vi människor är inte särskilt bra på att leva i ovisshet, trots att vi i praktiken gör det hela tiden. Ingen av oss vet hur framtiden kommer se ut, vi vet inte hur länge pandemin kommer pågå. Vi vet i ärlighetens namn inte ens om vi kommer att leva imorgon. Om ett vaccin kommer den här veckan, den här månaden, det här året eller det här decenniet spelar inte så stor roll för ditt mående. För när pandemin har dragit förbi kommer något annat att dyka upp som ditt sinne kan klamra sig fast vid.

    Bara för att förtydliga, det här är inget att känna någon skuld över. Det ligger i människans natur att söka svar och komma bort från ovisshet och i stort sett alla gör det. Men det krävs träning för att kunna ge sig själv lite mer distans till det här. Annars är risken stor att du kanske kommer känna dig ännu mer otillfredsställd efter att pandemin dragit förbi och du börjar längta tillbaka till där du är idag.

    Det är definitivt inte ditt fel att du känner som du känner. Att du är där du är beklagligt och känner själv stor medkänsla och önskar dig frihet från ditt lidande. Jag vet väldigt lite om din bakgrund, men mest troligen är det ett antal ganska oturliga händelser som du inte kunnat kontrollerat som gör att du är där du är just nu.

    Livet blir inte per definition bättre med tiden som det gärna talas om och bara för att du byter jobb, miljö eller något helt annat så behöver inte det göra att det blir bättre. Vad som däremot kan göra saker bättre är det du gör med dig själv. Om du var totalt deprimerad så hade du antagligen avslutat ditt liv för ganska länge sedan. Men nu har någon del av dig skrivit ett inlägg och tryckt på skicka. Så är du verkligen helt deprimerad? Eller finns det någon del inom dig som försöker söka och hitta hjälp?

    Poängen är inte att må prima och vara på topp hela tiden. Det är snarare väldigt osmart för att inte säga ohälsosamt att försöka vara på sin peak hela tiden. Desto viktigare är det att ständigt jobba med sin motivation. I ditt fall låter det som att du behöver hjälp med det.

    som svar på: Så svart

    Jag har så svårt att se att jag kommer ta mig igenom detta. På jobbet håller jag uppe en fasad för att inte bryta ihop fullständigt. Jag kan inte belasta någon mer med hur jag mår. Jag kan titta på mina barn och tänka hur mycket bättre de skulle ha det utan mig. Det är som en konflikt, ena sidan säger åt mig att avsluta allt för deras skull och den andra sidan säger stanna kvar. Även om ingen runt mig förstår/kan se så är det rätt så svart nu. Jag kommer inte söka psykakuten då jag inte vill bli inlagd mjag förstår ju ändå att det skulle vara det bästa. Tack alla för era svar.

    Av ren nyfikenhet; hur kan du veta allt detta? Hur kan du veta att dina barn skulle ha det bättre utan dig? Vet du hur de känner i denna stund? Hur kan du veta vad dina kollegor känner för dig? Hur kan du veta att du är en belastning för dem? Hur kan du veta vad som kommer hända om du lägger in dig själv på psykakuten mot vad som kommer hända om du inte lägger in dig själv på psykakuten?

    Sanningen är den att du inte vet något alls om detta. I själva verket vet du ingenting om framtiden. Allt du vet är ett avslutat liv är en permanent handling som inte går att återta. Resten är en gråzon.

    Likaså när du skriver att allt är svart. Är det verkligen det? För något i ditt sinne har författat det här inlägget, tagit dig tid och skrivit ihop allt. Och därtill svarat på alla svar. Så det finns uppenbarligen något där inne som ropar och skriker efter hjälp. Men det finns också något som är på det klara med att lidandet måste upphöra och att enda vägen är genom att avsluta ditt liv. Kan du, om så bara för ett par minuter, stanna upp och försöka se vad det är? Var i kroppen finns det? Hur kommer dess energi till uttryck? Och är det verkligen du?

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0