Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Hej

     

    jag känner igen mig så mycket. Jag har haft psykisk ohälsa sen tidiga tonår, jag mådde dåligt redan som barn.

    jag fick diagnoserna add och atypisk autism vid 34.

    jag har alltid hade många drömmar om vad jag vill göra och hur mitt liv skulle se ut. Den har inte varit överkomlig utan mer bara en utbildning och jobba heltid som lärare, ha man och tre barn, testat bo i Stockholm ett tag för jag älskar Stockholm.

    När jag gick på gymnasiet tänkte jag att jag är ju normal det är bara gymnasiemiljön som det är fel på, jag tänkte att jag efter gymnasiet skulle jag få vänner, pojkvän och jobb, när jag börjar plugga på högskolan med mer mogna människor och det som intresserar mig så kommer det bli bra.

    Men alla försök till jobb har misslyckats  liksom lärarutbildningen. Jag har inga vänner och gråter i smyg varje dag över det liksom att jag är singel och inte har barn. Börjar bli för gammal för att kunna få barn.

    känner mig misslyckad och det är den första tanken som slår mig varje morgon när jag vaknar.

    Set känns som att ingen förstår mig. Förutom ni här som säkert förstår hur jag känner och en facebookgrupp som jag är med i med andra med npf diagnoser.

    Men överallt möter jag bara människor med hurtiga kommentarer om att man är bra som man är och att man ska vara nöjd med livet, vara positiv och tacksam. Man får inte säga vad som gör ont.

    jag mår inte dåligt över ” perfekta liv på Instagram” som många bara verkar drar en en slutsats direkt och verkar tro så fort jag  säger att jag mår dåligt  (jag tror inte på att instagram är verkligheten) jag mår dåligt över att vara så långt ifrån allt vad dom är och har och de flesta människorna jag möter. Visst möter jag människor med psykisk ohälsa som mår dåligt och tycker alt känns hopplöst men det är lite fullt att pratas om, det ska helst sopas undan och vara skamligt. Många vill/ vågar inte prata om det pg av andras oförstående och kunskap som bara leder till att man känner sig ännu mer misslyckad. Så de är bättre att vara tysta.

    sen finns det ju dom som är sjukskriva men accepterar det som de är och nöjda med livet och mår ändå rätt hyfsat.

    Men jag mår inte hyfsat, jag storgråter, skriker, slår och ligger i fosterställning.

    Vården tycker att jag ta mediciner och vila.

    jag har förklarat så många gånger att jag mår inte bra av att vila.
    jag vill göra saker, känna mening, känna mig normal och lyckas med saker.

    Att bara känna att man inte bara är svagt psykfall med återfall på återfall med ångest och depressioner.

    Det finns inte mycket för oss som mår dåligt och lite förståelse för hur viktigt det är med meningsfullhet och att känna att man får lyckas med bara några av de saker som anses normalt i livet.

    andra kommer säkert med invändningar om vad som är ”normal” bla bla bla.

    Det som mår riktigt dåligt och är på botten förstår.

     

     

     

     

    Det känns som du är väldigt väldigt hård mot dig själv

    jag är också en sån som är hård mot mig själv,

    det känns som att du straffar dig väldigt hårt för något som du inte ens ha gjort.

    dessutom känner du en stark ånger, skuld skam för det. Du skäms över det och ångrar.

    Att man ångrar och skäms över saker som blev fel är ju ett bra tecken, ett tecken på att du är en bra person.

    idiotiska människor är väl dom som gör riktigt dumma saker, gång på och aldrig ångrar sig, aldrig känner skuld och skam, över att göra fel och att de skadar  andra.

     

    vad var det för tanke?
    det händer inget om du berättar.

    En dum tanke är inget man blir straffad över. en tanke ä bara en tanke.  En en tanke är inte ett brott.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0