[Yellow Ponegi]

Det är tyvärr väldigt vanligt att många inte får den vård dem behöver. Ja, absolut. Men samtidigt … lite krasst vad har man för val än att inte söka hjälp (?) Man är ju värd vård 1000 gånger om och nej man orkar inte söka vård. Men där har du kommit till ett mycket viktigt steg- du klarar inte längre av det själv. ( Jag känner så väl igen det sj att man inte orkar och där har man kommit till ett mkt viktigt steg, att det är dags att söka hjälp)

Nej ,det kommer troligvis inte ske några “mirakel ” direkt utan det är en stegvis process… som tar tid, kraft och energi. Personligen tror jag att vården idag helt enkelt inte är anpassad åt det samhälle vi faktiskt idag befinner oss idag och det är en sann kraftansträngning att söka vård.

Mitt tips är att söka någon form av stöd av tex en närstående eller en vän eller ngn du har förtroende för och rita upp en mkt enkel stegvis process / karta / översikt. Till ex över dina symtom / vad du inte klarar av och vilken sort hjälp du önskar få för att du tex inte klarar av din vardag/ sysslor. Sen ta steget via en vårdcetral och ev där förklara att du vill bli remitterad till specialist/ psykiatrin/ visa din plan. Det finns hjälp att få fastän det är sååååå tufft att söka den….

Jag har sökt akut och nej där kommer man inte framåt enligt min perosnliga erfarenhet ( där är mer som en oas / pausknapp från allt när det blir för mkt i livet och dig sj) . Psykatrin är ett skämt pga sina köer ( dem är absolut bra men köerna ojojoj)   Vårdcentralen är första steget och dem rekommenderar jag varmt ( fastän där även finns rövhattar” såklart) .

Jag håller tummarna att du orkar…lite till …

[Yellow Ponegi]

Livet är kämpigt och ibland för jävligt! Lite grann är det så att växa upp enligt mig. Man inser ( med en ganska hård käftsmäll ibland) att allt inte var” skog och gröna ängar” .

Själv fick jag reda på att jag har ännu en kronisk sjukdom i vintras och kommer få svårt att få biologiska barn. Vilken käftsmäll! Och jag som drömde om barbie och Ken palatset med rosor i trädgården. ( Är kvinna ,31 år i stockholm, högskoleutbildad)

Samtidigt är det ju fint att vi växer upp från  den galna student tiden då allt tycktes vara  möjligt.
Varför inte se till det du faktiskt har idag och i nuet ?
Dåtiden kan man bara minnas och lära sig av men det är nuet och framtiden som vi faktiskt kan göra ngt åt saker och ting .
( Jag menar nu inom rimlighetens ramar sååå bestiga Mount Everest eller hoppa fallskärm ensam känns sådär , inte omöjligt , nej , men en smula galet)

Det låter ändå som om du kommit långt.
Du har drivet och ambitionen att bli bättre men pressa dig inte för mkt . Det sker inte över en natt …
Du tog ju tag i ditt mående , gick på piller och till psykolog. Det är ju ändå en bedrift ( alla tar inte tag i sitt mående obs)

Och just nu är ju prio ett att du blir bättre- då får den sociala kanske läggas längre ner på prioriteringslistan. Hör annars av dig till de personer du faktiskt vill ha kontakt med.
För mig personligen hjälpte det att

– gå ner i arbetstid/ byta arbetsmiljö/ få andra arbetsuppgifter i kombination av att faktiskt hitta fritidsintressen.
Vad gör dig gör/ ger dig energi – underskatta inte det (!)

Ångest för mig är ett tydligt tecken på att jag har lagt dövörat för mina egna känslor och tankar alldedes för länge-se app mindfulness ( finns en app med korts meditationer ) / hur flummigt det än må låta hjälper mig enormt att bemästra ångesten. )

om jag var du skulle se till vad du har idag. Ta hand om dig själv och dina relationer . Och kanske faktiskt se över vad du behöver för att må bra . Det kan vara allt från medwurst mackan på morgonen till att få en kram av din partner till att gå ut i skogen och vråla. Livet är för kort att sitta å osa besvikenhet å drömma. Ta tag i din väg i livet och se till vad du kan fylla det med som ger dig energi och glädje.

Min livsplan till exempel just nu är att – alltid äta frukost med gott kaffe, röra på mig , prioritera sömn gärna 9-12 h, utbilda mig och köpa ett fett stort lantställe där jag kan odla och jaga (!), dricka god sprit och se det lilla i det stora.

Sen finns det ALLTID de dagar då allt vara suger …

Du kanske behöver en förändring ?
Ge en kram till din partner från mig – fane mig fint att du känner ett sånt stöd. Och säg det till din partner att du verkligen känner tacksamhet för stödet- man vill höra det.
styrkekram

[Yellow Ponegi]

Kanske min autism som är jävligt rak men det är såhär tufft … livet. Det är käftsmällar och oerhört rått till och från.
Enligt mig går livet ut på att hitta sitt egna värde/ kärna och finna vad DU själv behöver för att må bra.

Ja jag ochså varit med om destruktiva relationer, sjukdom, kaos , familjetragedier. Utreddes för Cancer i höstas ( vilket det inte var) men det suger ibland eller hela tiden stundvis (!) … livet.
Alla runtomkring oss har ngt mer eller mindre dem bär i sina ”bagage”.
Det tog mig lång tid att inse att vården kan egentligen bara plåstra om och stödja dig men det är du själv som måste göra grovjobbet. (Jag vill inte på något sätt säga att detta är lätt .)
Dvs det kanske är dags att bygga upp och värna om ditt egna värde , gränser , omsorg, vardag, rutiner. (?)

Jag skulle flytta från din pappa om jag var du -sök soc / ta hjälp där det finns/ arbeta upp en budget så att du kan flytta / hyra ngt eget- vad som helst. Att bli manipulerad är oerhört nedbrytande

styrkekram