Skapade svar

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0
  • som svar på: Kidnappad av ångesten.

    Godmorgon! Så klokt du skriver. Så upplever jag också ångesten, och i mitt fall har det också kretsat kring relationer, prestation och ensamhet. Jag gör säjer som är destruktiva och slår på mig själv. Försöker få kontroll att påverka mitt liv. Misslyckas gång på gång. Det senaste året har jag lidit oerhört av mitt åldrande och dödsångest. År 2016 dog människorsom stått mig nära, tror det kan vara en orsak. Jag försöker sluta röka, har varit storrökare i hela mitt vuxna liv. Det är som jag fortsätter mot min egen vilja för att förstöra för mig själv. Var morgon vaknar jag med tankar och drömmar jag har haft hur jag åldras drastiskt. Tittar på min hud, känner på den usch mår så dåligt av att se hur jag har fördärvat/fördärvar mig själv. Det finns ingen återvändo känns det som. Vill jag åldras såhär? Nej… Det kanske låter ytligt men det påverkar mitt liv oerhört. Tankar som att ta mitt liv kommer dagligen pga av att jag upplever mitt åldrande så oerhört fult och snabbt. Att jag inte har något värde för mig själv eller andra. Slår på mig själv och säger att det är mitt straff. Det här är något jag verkligen behöver få kontroll över och lösa på ett bra sätt. Nu skrev jag långt.. kanske du tycker det är trams.. Jag håller på att gå sönder. Åren tidigare i mitt liv har den obarmhärtiga ångesten inte fokuserat lika starkt på åldrandet. Då har det nog mest handlat om problem att lösa.. för andra. Och mitt eget värde. Har du liknande destruktiva tankar om något? Nu hjälpte jag inte dig med något. Förlåt. Vill avsluta med att skriva att jag upplever dig sund och klok. Att du gör bra saker. Jag vet att jag gräver ber mig själv, kommer inte ur det hur jag än kämpar. Önskar du får en bra dag och att du vill fortsätta skriva med mig trots min destruktiva deppighet denna morgon. Solen skiner, hoppas solen skiner för dig idag!

    Det är lätt att känna sig misslyckad med det som man längtar efter men som man inte riktigt reder ut hur man än vänder och vrider på det. Det är så lätt att vara hård mot sig själv och bara titta på de negativa sakerna som man gör. Du skriver att du känner att du har ångest över ditt åldrande, beror det på att du känner att du inte har fått det liv du önskade eller är det något du känner att du hade velat göra annorlunda? Tips som jag kan ge dig är att 1. skriv ner varför du mår dåligt, 2. hur du vill att ditt liv skulle ha sätt ut/hur du vill att det ska se ut och hur du ska nå dina mål. 3. Skriv ner och fundera över det du uppskattar eller vad som är/har varit bra i ditt liv och positiva sidor hos dig själv. Det är viktigt att du förstår att det som har hänt har hänt och det går inte att ändra på men för att kunna må bra och känna sig tillfreds med sig själv behöver man acceptera det som har hänt för att kunna gå vidare. Nu när spelreglerna är som det är så får du ta det därifrån och istället tänka hur du vill att resten av ditt liv ska se ut. Även om du är rökare så betyder inte det att du inte kan leva länge, att vara 58 år är inte att vara gammal, det finns fortfarande många som är äldre än du, det finns de som är 60, 70, 80, 90 eller till och med 100 år. Begränsningarna sitter inte i åldern utan i sinnet, det finns 80-åringar som hoppat byngyjump. 😉 Jag tror nog inte du ska fokusera på att du åldras utseendemässigt, det gör vi alla och är inget du kan göra något åt, fokusera på det som du kan ändra på istället. Man får accepera det som inte går att ändra på och ändra på det som går att ändra. Jag tror du är fin som du är. 😉 Jag hoppas att det jag skrev är till hjälp 🙂

    som svar på: Kidnappad av ångesten.

    Hej igen, såg nu att det var yellow minuha som skrev det jag svarade på. Tack för dina kloka och vänliga ord! Usch känner mig så hemsk, att jag låter så deppig och tråkig i det jag skriver. Önskar er alla i tråden en bra dag!

    Jag förstår precis hur du känner, man vill inte ”sänka” någon annan med att berätta om deppiga saker eller hur dåligt man mår men sanningen är att det är väldigt viktigt att våga prata om sina känslor med andra både bra och dåliga. Jag förstår att det är oerhört jobbigt att behöva erkänna för någon annan att man mår dåligt, det har varit en av mina stora problem. För några år sedan mådde jag väldigt dåligt men det var inget som jag berättade för någon annan, jag ville ju inte visa att jag var sämre. Det handlade om att jag inte riktigt kände att jag hade några vänner, jag var ständigt ensam och stängde in mina känslor, till slut kunde jag inte ens gråta för jag kände ingenting, jag grät nog inte på ett år jag var bara tom men så var jag med om en händelse som fick mig att släppa på spärren och jag grät i ett dygn och lyckades ta mig vidare, även om det tog tid så insåg jag att man kan inte stänga in sina känslor för det mår man inte bra av. Det som hjälpte mig ur att må dåligt och hitta lösningar ur problemet var att skriva ner mina känslor och det blev då lättare att se hur jag tänkte och varför jag mådde som jag gjorde och hur jag skulle gå vidare. Jag tror det är lätt att man hamnar i en negativ spriral där man inte ser några lösningar alls för man känner bara att allt är jobbigt och ser inte möjligheterna utan, det kan jag inte göra. Kanske får man ta små steg för att lära sig lita på sig själv eller att våga, små saker som är lätta att uppnå men som ändå är en liten utmaning för en. När man nått de små målen så kanske man fått upp sitt självförtroende lite och kan våga utmana sig igen. Man tänker att vissa saker är superläskiga i sitt huvud men i små steg så vänjer man sig vid det och till slut så är rädslan inte ett problem längre, börja med det som känns minst jobbigt och jobba därifrån. Till sist vill jag säga att de här starka känslorna du har som är jobbiga är jobbiga just för dig och även om jag läser om det du tycker är jobbigt och att jag kan relatera till det så känner jag inte det du känner utan utifrån de erfarenheter som jag själv har utifrån det du skriver, vilket kan vara bra att veta att man inte automatiskt överför samma negativa känslor som man själv har. Jag är här för att hjälpa dig så oroa dig inte att du ska låta deppig, det här är precis rätt ställe att skriva om jobbiga saker. Det är viktigt att bearbeta det som är jobbigt.

    Solen skiner här med, hoppas du får en bra dag du med! 😉

    som svar på: Kidnappad av ångesten.

    Jag vet att det kan vara svårt att sätta fingret på vad ångesten kan bero på, men det kan vara bra att fundera över varför man känner som man gör för att kunna ta sig ur det. Jag har själv upplevt en hel del ångest i mitt liv och känner det även nu när jag skriver till dig. Jag försöker hjälpa dig samtidigt som jag försöker hjälpa mig själv genom att fundera över lösningar. Min erfarenhet av ångest är att det är en typ av oro för något som gör att man inte riktigt kan slappna av och det försvinner så fort man tar tag i det eller att man känner att man har kontroll över situationen igen. Ibland kan det handla om något som man försöker undvika, något man inte gör eller kanske något man gör ändå, mot sin vilja. Jag tänker att de flesta strävar efter trygghet oavsätt ämne men allra främst med områden som man har haft problem med att lyckas hitta en trygghet med. Jag tror att också att ångest är en känsla av att inte ha kontroll över något, man kanske inte litar på sin egna förmåga att klara av problemet/en. Det är några tankar om ångest som dyker upp, nu vet jag inte hur ditt liv ser ut eller har sätt ut men det är fri tolkning och det finns inga rätt eller fel. Från de tillfällen som jag har kännt ångest har det handlat om relationer, ensamhet och prestationer, vad tror du att din ångest beror på? Hoppas du iallafall fick lite hjälp!

    som svar på: Tappat bort mig själv
    Trådstartaren

    Ytliga relationer kan till exempel handla om en önskan att få uppmärksamhet utan att det ställs några krav på en själv. Det kan även vara ett tecken på att man inte tror att man duger som man är. Att alla andra är mer ”lyckade” än en själv. Ditt inlägg fick mig att tänka på om du funderat på om du älskar dig själv? Det är lätt att fastna i en negativ spiral där man söker välmående och lycka från ens omvärld istället för att börja med sig själv. Jag vet att det kan låta klichéartat, men man måste börja med sig själv och det är inte alldeles enkelt. Hur går dina funderingar? Vad tror du är anledningen till att du fungerar som du gör?

    Jag känner igen mig i det du skriver, jag vill så gärna bli omtyckt och ha den här ge och ta relationen, men är samtidigt livrädd för att inte vara fri. Jag vet nog inte riktigt hur jag ska hitta en balans däremellan. Jag är nog också väldigt rädd för att öppna mig själv för andra med rädsla för att bli sårad. Jag är egentligen ganska trygg i mig själv rent allmänt men jag kan bli väldigt osäker i relationer.

    Jag har varit väldigt blyg och har alltid kännt ett slags press på mig att jag ska prata och socialera mig med andra. När man är blyg finns det en rädsla för att bli bedömd i det man säger, just för att det är så jobbigt att bara ens säga något alls. Problemet ligger numera inte riktigt i att jag är blyg men problemet med vad jag ska säga ligger kvar.

    Prata med främlingar har jag inget problem med just för att de inte känner mig så är jag fri att säga vad jag vill och jag har heller inget att förlora på det. Men så fort jag lärt känna personen lite mer kan jag ha svårt att komma på saker att säga kanske för att jag känner en större press på mig att säga något vettigt för att behålla personen som vän (Jag har något att förlora). Det ligger en rädsla för att förlora nära vänner då det hänt mig lite då och då under mitt liv.

    som svar på: "Vänner"
    Trådstartaren

    En tanke slog mig när du skrev bly. Jag vet inte hur mycket det stämmer in på din text egentligen, men det fick mig att tänka på någonting. Något som kanske kan vara nyttigt att veta? Att vara blyg är mycket svår tolkad ibland. Är man tystlåten, så kan det ibland kännas som om personen är ointresserad och bara följer med mängden för att man inte har bättre för sig. Nu låter det egentligen inte så i din text, men har du funderat lite hur du är i gruppen. Pratar du tillsammans med de eller följer du med tystlåtet? Har du någonsin själv tagit initiativet att hitta på någon aktivitet, hur har de agerat då? Det kan dessvärre vara så att de känner att du bara följer med, bara för att. Det kan vara som så att du känner dig utanför och att du känner att de är endast dina ”vänner” och de kanske också blir osäkra för att du osäker. De kanske inte vet vart de har dig riktigt? Visserligen kan man visa intresse genom att fråga om man får följa med. Men prova även att du själv hittar på aktivitet. Filmkväll, ute aktivitet, kvällsmat eller vad du än tycker skulle vara kul att göra med gruppen. Hur viktigt är dessa människor för dig?

    Det ligger något i det du säger och jag har funderat över detta. Mitt liv har varit ganska stressigt sen jag började plugga så jag har bara kört på utan att känna efter.  Jag kanske skulle ha tagit mig tid till att vara mer på egen hand. Jag är både introvert och extrovert som person men har kanske inte hittat en bra balans däremellan. Det ligger nog kvar en rädsla hos mig att bli ensam då jag i lite olika perioder i mitt liv har varit det. Men när jag tänker efter så har jag ganska många relationer i min omgivning att ta hand om och det kanske mer handlar om att jag behöver lära mig att prioritera och inte försöka ”vara vän med alla”. Jag har min familj, min gamla kompisgrupp, jobbkollegor, klassen, studentföreningen och jag tränar också tillsammans med andra. Jag kanske försöker för mkt vilket gör att det tar energi från mig så att jag istället blir tyst för att jag inte orkar prata eller också så vet jag inte vad jag ska säga. Visst är jag i vissa situationer blyg men har nog tränat bort mycket av det.

    Mina så kallade ”vänner” är kanske inte något jag ska lägga energi på, då jag har haft en känsla av att de är ganska fördomsfulla och det sättet som de pratar om andra får mig att backa. Men eftersom att de har varit de ”vänner” som jag haft i skolan och på studentfester så har jag hängt mig kvar vid dem. Samtidigt har jag haft en längtan att hitta någon annan som är vettig att hänga med så jag kan vara med den eller de istället. För helt ärligt så vill jag nog inte umgås med dem, jag känner att jag måste vara på min vakt hela tiden för vad jag säger, de känns som falska människor som ytligt är väldigt trevliga men sedan sitter och pratar skit om andra bakom deras rygg.

    Det jag egentligen söker är nog någon att hänga med i skolan och äta tillsammans med, jag vill ju inte äta ensam.

    som svar på: "Vänner"
    Trådstartaren

    En tanke slog mig när du skrev bly. Jag vet inte hur mycket det stämmer in på din text egentligen, men det fick mig att tänka på någonting. Något som kanske kan vara nyttigt att veta? Att vara blyg är mycket svår tolkad ibland. Är man tystlåten, så kan det ibland kännas som om personen är ointresserad och bara följer med mängden för att man inte har bättre för sig. Nu låter det egentligen inte så i din text, men har du funderat lite hur du är i gruppen. Pratar du tillsammans med de eller följer du med tystlåtet? Har du någonsin själv tagit initiativet att hitta på någon aktivitet, hur har de agerat då? Det kan dessvärre vara så att de känner att du bara följer med, bara för att. Det kan vara som så att du känner dig utanför och att du känner att de är endast dina ”vänner” och de kanske också blir osäkra för att du osäker. De kanske inte vet vart de har dig riktigt? Visserligen kan man visa intresse genom att fråga om man får följa med. Men prova även att du själv hittar på aktivitet. Filmkväll, ute aktivitet, kvällsmat eller vad du än tycker skulle vara kul att göra med gruppen. Hur viktigt är dessa människor för dig?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0