Svar skapade

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0
  • som svar till: Dagliga självmordstankar

    Du säger alltså att du har skadad dig själv i 20 år? Det är rätt länge för en person som mår så dåligt som du gör. Hur har du gjort för att överlevt, det kan vara bra för dig att skriva ut saker det måste finnas ett sätt som du har gjort på för att klarat dig såhär långt och nu när du skriver att du är på botten så kanske du får gå tillbaka i tiden och komma på vad du gjorde saker som får dig att må bra. Har du varit inlagd någon gång för hjälp, för om det har gått såhär långt och du inte har tagit hjälp så är det illa. Hjälp finns och du måste bara ta den. Hur gammal är du och hur din situation ut? Vad är det som gör dig att du mår dåligt. Bara skriv ut allt så kommer det kännas bättre

    Oj, vad glad jag blev av att läsa detta! Det kändes som att jag inte är helt ensam, eller att jag inte är helt korkad. Tack! Men samtidigt så tråkigt att du också mår dåligt 🙁 För mig känns det mycket bättre när jag skriver. Att skriva är lika med frihet för mig och jag uttrycker mig så mycket bättre i skrift än tal. För att jag kan tänka längre innan jag behöver posta. Och att skriva blir ett sätt att processa saker för mig, och för att sätta ord på tankar och känslor. Känns det bättre för dig när du skriver? Jag ska absolut gå in och läsa, tack för upplysningen! Och ja, verkligen styrka åt oss <3

    JA ELLER HUR? Visst blir man glad när någon tar sin tid och skriver och skriver att man förstår en. Jag vaknade upp idag av att folk hade skrivit till mig om min artikel som jag skrev.

    Man är inte ensam, jag som har trott hela tiden att jag är ensam har just fått veta att jag inte är det och då tror jag att ingen annan heller är det. Ja.. livet är orättvis ibland och ja jag håller med dig det känns bra när man får skriva lite. Jag trodde att jag var bättre på att prata men jag har kommit fram till att jag skriver bättre. Jag håller med dig fullt ut. You go girl<3

    Vad tyckte du om det jag skrev, kunde du känna igen dig? Eller var det skrämmande för dig?

     

    Hej! Jag är femton, fyllde femton den 3 juli. Nej jag är inte inlagd just nu, men jag ska bog bli de. Både p.g.a min psykiska hälsa men oxå mitt drickande. Ja jag vet att man kan må dåligt av medicinerna när man precis har börjat ta de, de brukar ge effekt av de antidepressiva man tar efter två veckor, men de skiter sig bara enligt mig. Jag är glad av så mycket positiv feedback, de värmer mig! Jag har ju kontakt med bup eftersom jag är under 18, men de hjälper inte enligt mig. Tack för alla fina svar! Puss o kram❤️

     

    OJ, stackars dig, 15 år och du mår som du gör. Att en tjej som du ska gå igenom det här är tragiskt. Att du stoppar i dig alkohol i den åldern är inte bra och jag önska att det fanns ett sätt för dig att kunna sluta. Gör dig själv en tjänst och bara sluta jag vet att det låter svårt men om du gör det kommer du se att ” DET GÅR ” att fortsätta livet ändå. Jag är 20 år och jag lider av psykisk ohälsa och dödlig svartsjuka, besvikelse av min pappa. Och det är nu jag brast ut för att jag inte orkade mera men jag KÄNNER JUST IDAG ska jag ta mig upp och ta mig igenom det här. Jag mår bra när jag får skriva ut såhär och jag mår bra när jag får prata ut mig. Så snälla fina du, försök att prata en extra gång med bup försök att gå in mer på djupet och säg att du vill ha hjälp NU. GE INTE UPP. Det finns så mycket mer av dig och så mycket du inte vill missa av livet. LIVET ÄR VÄRT NÄR DU HAR GÅTT IGENOM DET HÄR OCH KOMMER FINNA RO. KRAM<3

    In och läs   ” DÖDLIG SVARTSJUKA ” som jag har skrivit här på hemsidan!

    som svar till: DÖDLIG SVARTSJUKA
    Trådstartaren

    DÖDLIG. Ja! Jag känner igen mig. Det är som ett spegelland eftersom det bara är tjejer jag själv tycker är fina jag reagerar på. Har du tänkt på det så? För mig har det gått så långt att jag så gott som gett upp att försöka älska mig själv, för det är det som är nyckeln, att lita på och älska sig själv. Jag har sagt och gjort så avskyvärda saker. Det kan bli jobbigt för den som indirekt blir inblandad i förhållandet. Jag känner att det är som ett dödligt gift för jag hatar mig själv mer för varje gång och nu känner jag mig inte värdig min partners kärlek. Jag tänker i banor som att det är bäst och enklast om jag faktiskt försvinner helt och begår självmord. Ingen mer drama. Gör dig själv till din prio 1 och försök att inte måla in dig i hörn och hota med att göra ditt liv sämre. Snygga tjejer finns överallt så det kommer man inte undan, som vi svartsjuka märker alltför väl!

    GUD VILKEN LÄTTNAD ATT JUST DU HAR SKRIVIT ATT DU KÄNNER IGEN DIG. Att någon faktiskt skriver den känner igen sig gör mig helt mållös. Tänk att man inte är ensam om det fast man går runt och tror att man är det. Tänk hur många mer personer där ute som också känner som vi. Vi måste sprida detta och hjälpa varandra<3

    Nej jag har inte tänkt på det men nu när du skriver det så känner jag att det kanske så det är. Ett spegelland. WOW. vi har ordet på det. NEJ du har inte gett upp ska jag säga varför? För att just du har tagit din tid att svara mig och skriva att du känner igen dig är ett hopp om att du kan älska dig själv för du hjälpte mig och känna mig inte ensam. Du menar att du har sagt elaka saker som du inte trodde att du kunde säga? TRO MIG det har jag också gjort och jag har gjort saker som inte kan glömmas men TRO MIG alla gör fel och det är inte ditt fel att du gör det. Det är din mognad att göra. Jag tror vi kommer förstå en dag att det vi går igenom kommer vara en lärdom för livet och kunna hjälpa andra. Jag känner också som dig att man inte är värd sin kärleks partner men du måste tänka att han är med dig för en anledning. Jag är 20år och min partner är 28år. Han behöver inte ha en liten tjej som mår dåligt och inte kan rå för det men HAN stannar för att han ser hopp för mig och att han äskar dig och det skulle jag säga att din partner också gör.

    Skriv inte så om dig skriv hellre att du tycker att du inte förtjänar att må som du gör och varför du ska lida av svartsjuka och varför du inte kan älska mig själv. För livet har en mening. Du kom hit och du ska inte ge upp. Du hjälper mig att skriva att jag  ska prioritera mig själv först och att inte hota andra att göra mitt liv sämre, bara där visar du att du kan hjälpa andra och dig själv.

    Snygga tjejer finns och vi är en av dom, right?<3

     

    som svar till: DÖDLIG SVARTSJUKA
    Trådstartaren

    Hej! Du är inte ensam. Här är en som kände exakt likadant när jag var lika gammal som dig. Det är extremt jobbigt, jag vet. Man fattar liksom inte varför man känner så och man vet ju att det egentligen inte är så. Jag kan tyvärr inte ge dig några svar på hur man blir av med sina dumma tankar rakt av, men en sak jag kan säga dig är att det blir bättre med åren. Det har det i alla fall blivit för mig, jag är 26 nu och har ett välfungerande förhållande med min nuvarande pojkvän. Däremot kan det absolut komma upp ”gamla, dumma” tanker ibland. Men numera förblir det just bara en tanke, och eskalerar inte till nånting mer än så. För tankar kommer man alltid ha, de kommer och går. Försök att lära dig att hantera dina känslor (jag vet, det är skitsvårt) och gå kanske till en terapeut där du får stöttning och en chans att reda ut roten till problemet. Jag tror själv att det i grund och botten handlar om tillit, att våga älska någon annan och våga älska sig själv framför allt. Jag skulle tro att det kommer bli bättre med tiden för dig. För min del känns det som något jag ”växte ifrån” lite under åren. Som en period i livet som varade och tog slut, men som fortfarande kan spöka ibland. Men kom ihåg att såna tankar oftast beror på en ogrundad rädsla som sällan stämmer överens med verkligheten. Det är alltså oftast ingen fara! <3

     

    Att få vakna upp och se att någon faktiskt har svarat min text går inte att beskriva hur skönt det är för mig att jag inte är ENSAM längre.  Jag trodde att folk kan vara svartsjuka men inte såhär som mig , för mig känns svartsjuka som ett svarthål och att den dödar en inifrån.

    Vi tjejer måste våga prata mer om svartsjuka, det pratas/skriver för sällan om det. Folk måste få höra att dom inte är ensamma och få skriva sina ” sjuka ” tankar som vi som lider av svartsjuka kan förstå. Jag önskar att vi kan sprida det här ämnet dödlig svartsjuka så andra kan få dela sina tankar så sprid gärna vidare.

     

    Ja det med åldern kan stämma och om den gör det för mig så kommer jag tacka min psykolog/överläkare för det. Det har sagt till mig att allt handlar om en mognad process och att vissa personer mognar snabbare än andra och vissa långsammare och överläkaren jag var hos när jag skulle utreds sa till mig – Det handlar om din ålder, att du är inne i mognad process som går långsammare. Så det var skönt att få läsa att du skriver att för dig var det bättre med tiden. Så TACK att du svarade mig och fick mig att känna mig bättre!

    Ja tankar kommer alltid att finnas. Det är bara så för man tänker ju hela tiden och även när man tror att man inte ” tänker ” så gör man det. Så att tankar kommer är något man får jobba med, det handlar bara om att hitta rätt sätt att hantera dom. Antingen får man en tanke och släpper den eller så eskalerar den. Det är det man måste jobba på.

    Ja och det är just det som jag har svårt med att älska mig själv. Jag tror jag aldrig har gjort det. Jag förstår inte hur man älskar sig själv. Jag tänker skriva ett inlägg om ” HUR ÄLSKAR MAN SIG SJÄLV” som du kan gå in och läsa. Tack för alla fina ord och att du tog din tid för att svara just mig<3

     

     

     

    som svar till: Snälla – Hjälp?

    Hej! Vet inte alls var jag ska börja eller berätta om mig själv, kommer någon ens orka läsa eller bry sig? Jag har alltid haft svårt i socialt, men det blev värre när jag börja i en ny skola i 7an och allt där började, jag ska iaf berätta allt? Under tiden jag spelade basket och det var summercamp i gbg så började det spridas rykten om mig och taskiga kommentarer i laget, jag ville hem redan när vi var framme med bussen..Det var precis starten innan jag mår som jag mår. Trodde allt skulle bli toppen när jag skulle komma hem efter den sommaren till nya skolan, var såå taggad! Efter redan första terminen började folk ignorera mig, om jag drog mig från själv för att jag inte orka med att ha det så ”brydde” de sig helt plötsligt och kom fram för att prata.. Lärare dumförklara mig, blev sura om jag inte förstod/fråga om hjälp eller svarade fel..jag va enligt dem hjärndöd som tilloch med yngre elever sa till mig.. Jag började skolka, självskada och mina betyg sjönk, 3 godkända ämenen i 8an, som jag innan hade kämpat för..Jag ville bli veterinär, min dröm sen jag var liten..Tillslut försvann suget för mat, eller snarare att om jag väll åt så tog jag allt jag hitta och spydde upp det igen..Jag börja hata mig själv, min kropp och mitt utseende. Hade en bästa kompis som började dra sig bort, som jag känt sen 2an, hon viste hur jag måde och självskandet men hon brydde sig aldrig ser jag nu när jag skriver.. Under en bildlektion när vi höll på med gips så drog jag upp ärmen för att inte kladda ner tröjan och hade totalt glömt såren, en kille i min klass såg och sa ungefär ”(mitt namn), du måste sluta, de är inte bra” Folk började fråga vad det var och sen var det inge mer med det, han brydde sig inte heller, han kommentera även att jag åt mycket i skolan då jag väll åt.. Försökte / hade planer på att ta mitt liv men brytit ihop varenda gång. Idag har jag gått ut grunskolan precis och kör ett sabbatsår innan gymnasiet, kan inte komma in på veterinär linjer pga min förra skola, vilket jag även mår sämre av. Ska jobba och va hos min häst varje dag. Vilket ska bli sjukt skönt, mamma vill att jag ska landa lite..Men problemet är att jag mår sjukt piss fortfarande utan att mina föräldrar vet, ständigt tankar om att jag måste självskada eller självmordstankar eller om mig själv, skola, socialt, min kropp och att börja spy igen..Jag vet inte vad jag ska göra för att få slut på det, orkar inte mer, vill bara må bra men kan inte, har add, autistiska drag och socialångest på papper, tar inga mediciner, varit i kontakt på både bup och prima. Idag har jag en kompis, som har hindrat mig från att ta mitt liv 2 gånger och kommit över ungefär 2-3 gånger om inte mer för att stoppa mig från att självskada eller spy..Jag ser upp till henne enormt mycket och ser henne som iaf min bästa kompis men är nog inte hennes, hennes sociala liv är mycket större, hon försöker få mig att ändra mitt beteende mot mig själv och gilla mig själv, har vanligtvis svårt att prata, kommer inte på ALLS vad jag ska säga men med henne är det inga problem. Ändå om jag iallafall har henne så känns det som om jag kommer ge upp varje dag som går..Vad kan jag göra för att få ett slut på dethär? Orkar inte mer.. Ursäkta för den långa texten, men tack för att du tog din tid, det värmer iaf.

     

    Hej fina du!

    Jag har läst igenom din text och jag råder dig att berätta för dina föräldrar på en gång. Jag är själv en tjej på 20 år och har precis sagt till min mamma att jag inte vill leva mera. Jag har ett bra liv i övrigt en mamma som älskar mig mest av allt, mormor och morfar som alltid finns där, en kille som älskar mig och har ett bra liv och snälla svärföräldrar. Jag har ” allt ”  som jag vill ha i saker, fina kläder, bra smink, fina underkläder osv MEN ändå så mår jag inte bra.

    Jag har aldrig mått riktigt bra utan jag har förträngt allt i mitt liv och idag inser jag hur mycket jag har varit med om. Min barndom var hemsk, jag har inte den pappa som man önskar sig, min pappa bryr sig inte och om han säger att han gör det så förstår han inte. Han är sjuk skulle jag säga. Manipulerar en gör han. Visst jag och pappa har gjort mycket ihop, vi har åkt på semester till Danmark, Skåne, Smögen, Göteborg alla fina sommarställen men varje resa har varit en katastrof.

    Så om du har en pappa som bryr sig om dig så tycker jag verkligen att du ska ta vara på det. Och prata med han och din mamma. Jag lovar dig att det känns bättre om du pratar ut och visar att du mår så dåligt som du gör. För det har jag gjort och det första steget är att våga prata ut. Det är ett första steg tjejen.

    Ja men verkligen! Fy fan vad trött jag blir på det här alltså, vill bara bli frisk och fri från den här skiten nu. Jag kan också bli totalt handlingsförlamad av ångesten, speciellt när den är så stark att det enda jag gör är att ligga på golvet/i sängen och gråta när hela jag skakar. Det finns inget att göra mer än att vänta tills det går över. Jag får ofta höra att jag är så duktig och bla bla bla, men då får jag ju mer prestationsångest som om inte ångesten är nog. Det är fan inte latmaskar som går in i väggen, det är överambitiösa som gör det – så nej. Du är inte lat! Jag gick ju precis ut 9an, och har ALLTID fått höra att jag ”är så duktig” och ”kan så mycket”, det är de värsta orden som finns för det ger ju bara mig mer ångest över att jag måste prestera mer då och liksom fortsätta vara duktig och då. Och då blir det mer ångest och sen är man fast i det. Jag har en bror, som är 4 år yngre än mig. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men fram tills att jag var ca 10 och min bror 6 år så bråkade vi något kopiöst, vi skrek på varandra och vi kunde ibland till och med slåss. Mina föräldrar kände likadant ibland – de ORKADE INTE ta tag i det. De orkade inte göra saker med oss hela tiden och det var så, varken jag eller min bror förstog att mamma och pappa mådde dåligt och var trötta. Men vi, som barn, mådde aldrig dåligt av att mamma och pappa inte var iväg med oss och gjorde massa saker hela tiden. Det har sett ut som hej-kom-och-hjälp-mig hemma hos oss, men vi har inte farit illa av det. Stökigt? Okej, vill jag rita? Knuffar undan något på bordet och ritar. Helt ärligt – jag tror oftast att det är föräldrarna som mår sämre än barnen av stök. Så jag skulle faktiskt säga till dig att, försök att inte tänka på att du ska hålla det städat för barnens skull! Visst, det är trevligare om det är städat och ordning osv, men jag kan aldrig minnas att jag mått dåligt/inte velat komma hem för att det har varit för stökigt, ALDRIG! Och det har verkligen sett hemskt ut hemma hos oss emellanåt… jag menar verkligen HEMSKT! Försök släppa tanken på att du borde må si och du borde må så. Jag har två föräldrar som älskar mig, en släkt som älskar mig, en bror, ett bra hem osv men jag mår ändå dåligt. Försök att släppa tanken på att du borde, för nu mår du dåligt och så är det liksom. Det är inte ditt fel och det är inte någon annans fel. Det är liksom ”så det är” och du borde inte må bra för att du har vissa saker. Materiella ting gör en inte glad – behöver inte göra en glad i alla fall. Oh nej, det krävs mycket för att bara få ut mig på en promenad. Jag är nog så otränad som man bara kan vara. För att jag orkar inte – jag är inte lat, men jag har en inre kamp som många aldrig är i närheten av. Min energi går åt till den kampen – det finns inget över för träning. Och jag vet att vi är flera som har det så, och det är inget fel på oss för det! Men nej, jag tränar inte. Jag har släppt det där med träning – jag klarar inte av mer press och stress och träningen skulle bara bli ytterligare en ha-dåligt-samvete-över-grej för mig. Tränar jag så är det ett plus, tränar jag inte – nehe, då blir det la en annan dag då. Jag försöker tänka att det inte är hela världen, hellre en mindre sak att ha ångest och press över än en till sak att ha ångest och stress över – typ. Det kanske låter som att jag har kommit jättelångt mentalt nu med hur jag tänker kring saker osv, men nej. Verkligen inte. Det kanske låter så, men mentalt är jag sååååå långt ifrån att vara där som jag skriver om det. Jag skriver om det så för att det är så jag vill se på det och det är så jag strävar efter att se på det. Men jag gör det inte helt än, jag försöker och ibland lyckas jag. Men det är sjukt ofta jag inte lyckas med. Hur jag ser mig själv svänger värre än en berg och dahlbana, så detta är verkligen inte hur jag ser på mig själv/mitt mående/andra hela tiden, det är typ 10% av tiden. Resten av tiden tycker jag att jag är dålig, borde kunna mer, ska ”rycka upp mig” osv. Trots att jag innerst inne VET att det inte är så enkelt… Edit: förlåt för väldigt mycket för lång text… om någon orkat läsa hit – guldmedalj!

     

    Jag har läst det du skriver och jag känner igen mig lite av det du skriver att du har ett bra liv men ändå mår man inte bra och det är samma här.

    Det är starkt av dig att skriva hur du känner och det är ett steg för dig att må bättre, kändes det bättre när du skrev? Jag har skrivit om dödlig svartsjuka som du kan gå in och läsa.

    Styrka till dig, mig och alla andra som mår dåligt<3

    Vilken stad ligger du inlagd i?

     

    Hur gammal är du tjejen,  är du inlagd på psyk nu? Hur är det där inne, tar dom hand om dig får du prata om dina känslor?

    Jag befinner mig också i en jobbig och hemsk situation då jag inte heller vill leva men är rädd för att skada mig. Men jag är fortfarande hemma och vågar inte ta modet att åka in.

    Jag läser att du tar Antidepressiva men att det inte hjälper.. Jag har läst om det att vissa personer kan må sämre i början och att tar långt tid att medicinen ska hjälpa. Sen om du har tagit det längre och inte fungerar så kanske du får sluta med den medicinen för den kan förstöra dig.

    Det är sista valet man ska gå. DU behöver prata ut!

    Eftersom du skriver att du dricker betyder det att du inte är inlagd längre utan att du är hemma bara? Om du har tankar att ta ditt liv så måste du få hjälp nu och ta den hjälp du behöver. Gör allt du kan.

    som svar till: Snälla – Hjälp?

    Hej fina du!

    Jag har läst igenom din text och jag råder dig att berätta för dina föräldrar på en gång. Jag är själv en tjej på 20 år och har precis sagt till min mamma att jag inte vill leva mera. Jag har ett bra liv i övrigt en mamma som älskar mig mest av allt, mormor och morfar som alltid finns där, en kille som älskar mig och har ett bra liv och snälla svärföräldrar. Jag har ” allt ”  som jag vill ha i saker, fina kläder, bra smink, fina underkläder osv MEN ändå så mår jag inte bra.

    Jag har aldrig mått riktigt bra utan jag har förträngt allt i mitt liv och idag inser jag hur mycket jag har varit med om. Min barndom var hemsk, jag har inte den pappa som man önskar sig, min pappa bryr sig inte och om han säger att han gör det så förstår han inte. Han är sjuk skulle jag säga. Manipulerar en gör han. Visst jag och pappa har gjort mycket ihop, vi har åkt på semester till Danmark, Skåne, Smögen, Göteborg alla fina sommarställen men varje resa har varit en katastrof.

    Så om du har en pappa som bryr sig om dig så tycker jag verkligen att du ska ta vara på det. Och prata med han och din mamma. Jag lovar dig att det känns bättre om du pratar ut och visar att du mår så dåligt som du gör. För det har jag gjort och det första steget är att våga prata ut. Det är ett första steg tjejen.

     

     

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0