Skapade svar

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
0
  • Det smärtar mig mer än du anar att läsa din historia.

    Jag förstår dig och kan relatera till precis allt i din text förutom din ålder.

    Du verkar hamnat i ett svart hål, i en svart mörk skog utan någon att vända dig till och varit där så länge du kan minnas och kommit vilse på vägen och fortfarande känner dig vilse. Du har länge inte vetat vad du ska göra och lösningen för detta är ännu inte funnen därför uppstår dessa mörka tankar dig och skymmer dig som ett mörker och du har bara velat fly ifrån allting. Det är det jag kan se framför mig och min tolkning när jag läser och får ta del av din historia.

    Först vill jag tacka dig för att du delar med dig av din berörande historia. Det måste vara så svårt och tungt att få ner allt i ord.

    Det första jag vill säga är att jag är så stolt över dig att du lever. Du har fått kämpa hela livet. Det finns fruktansvärda anledningar till varför du mår såhär, därför vill jag säga att du har all rätt att må dåligt. 

    Jag vet att det känns helt fruktansvärt att känna sig sådär ensam. Troligtvis har du väl känt så under sån lång tid. Att det känns som att man är ensammast i hela världen och att man inte har någon…Med det vill jag säga att du har mig här. Det känns troligtvis inte alls samma sak och du känner dig nog fortfarande ensam. Men det vill jag ändra på.

    Jag vet hur det känns att känna sig sådär fruktansvärt ensam att man inte vet vad man ska göra längre, ta sig till eller vem man skall vända sig till. Hopplösheten som gnagar i en så hårt, ensamheten som gör så ont att man fastnat så hårt men inte kan ta sig ur.

    Jag har känt mig ensam så länge jag någonsin kan menas med. Sedan jag var runt 5/6 år har jag känt mig så ensam. Det smärtar mig att säga det men när jag var liten hade jag ingen vän eller några vänner. Det var inte förrens jag blev äldre jag började få vänner. Jag var mobbad under så många år i skolan och jag satt ensam varenda skolrast och väntade på att ensamheten skulle ta slut. Men jag fick fortsätta vara ensam.

    Hemma var mina föräldrar upptagna av sig själva och varandra. De var så upptagna av att bråka med varandra, skrika på varandra, skada varandra och nästan slå ihjäl varandra så de hann inte se mig i det eller hur jag mådde av det. I det blev jag också enormt ensam för jag såg allt med bara mina ögon och ingen visste hur jag hade det. Som du just nu, du mår jättedåligt men ingen vet hur du faktiskt har det där inne inombords. Hur ont det faktiskt gör där inne inom dig.

    Sedan vill jag också tala om att jag har lidit av svår depression och mycket självmordstankar under flera år. Har även haft oerhört mycket panikångest, så många panikångestattacker i mitt liv på grund av stress och en trasig familj.

    Så jag förstår dig. Verkligen verkligen på djupet. Jag är bara 16 år när jag skriver detta och när jag var 14 år var jag nära att avsluta alltihopa.

    Men det sagt vill jag säga att det finns hopp även i det mörkaste. Jag mår mycket bättre idag. Jag är nästan helt återställd ifrån min depression. Det var en lång väg dit. Helt ärligt trodde jag aldrig jag ens skulle leva här idag eller att jag ens skulle börjat gå i skolan igen eller ens börjat i gymnasiet.

    Jag trodde jag skulle varit borta för länge sen, men nu sitter jag här levandes. Jag har kämpat så himla mycket och fortfarande gör. Och det har varit så oerhört smärtsamt på vägen…Tankar och känslor som har varit svåra. Tankar som varit nära att bli till verkligheten. Jag mådde så dåligt för 2 år sen att det ända jag kunde tänka på var döden.

    Men det vill jag säga att jag förstår dig på alla sätt och vis. Men, jag vill att du ska leva.

    Jag vet att du är så himla himla trött på att leva, att du bara känner att du måste försvinna, men jag behöver dig. Vi behöver dig. Jag vill ha dig här på jorden. 

    Jag förstår dig när jag säger att jag förstår hur himla uppgiven du är, känner dig och varit så länge. Jag förstår och det gör så ont för jag kan se dig i mig. Jag kan se det svåra du går igenom i mig.

    Men jag vill att du ska leva. Fortsätt kämpa. En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. Jag vet att du inte vill, att du är så trött på det här livet att ord inte går att beskriva, men jag vill ha dig här på denna jord. Då menar jag verkligen det.

    Sedan vill jag också säga att min räddning var psykoterapi även kallat samtalsterapi. Jag har gått i terapi i 2 år. Bara pratat om hur jag mått, allt svårt jag går igenom och gått igenom. Terapin har varit en plats för mig att kunna säga hur jag tycker, hur jag mår, berätta och prata om svåra saker. Jag är bara 16 år men det har varit en stor hjälp för mig. Utan att samtala med min psykoterapeut tror jag att jag inte skulle leva idag. Musik var och är också min stora räddning.

    Jag hoppas att du finner något som hjälper dig och räddar dig. Men ge inte upp. Döden är inte lösningen. Kämpa och kämpa. Hur mycket det än tar emot. Jag vet att du klarar det. En minut och en dag i taget.

    Men om du känner att hopplösheten är alldeles för stor kan du alltid skriva till mig här. Jag kommer göra allt för att få dig att kanske må lite bättre. <3

    All kärlek och kramar till dig. Fortsätt kämpa.

    Det gör så ont i mig att läsa det du skriver mer än du tror…Framför allt för att jag kan förstå dig på djupet då jag själv gått igenom det du går igenom…

    Jag vet hur det känns att inte vilja leva, att det ända man bara kan tänka på är döden, att det är den ända utvägen man kan se…Att allt känns och är så mörkt, att man bara inte kan se något hopp längre. Att man är så himla himla trött på allt elände och livet och alla de människor som förstör och har förstört så himla mycket för en. Jag har varit nära att avsluta livet själv flera gånger. Så jag förstår dig. Men med det vill jag säga att du är helt fantastisk som lever idag och det vill jag att du ska försöka fortsätta göra. Jag vill att du ska leva. Låt inte tankarna vinna. Det är så svårt att bara fortsätta en dag till, jag vet. Det är så mörkt nu för dig, du vill bara dö mest av allt, men jag vill att du ska kämpa. Det är det bästa du kan göra. Jag och vi behöver dig. En dag i taget.

    Jag förstår också hur det känns att vara mobbad. Jag var mobbad under 7 år i skolan. Det tog kål på mig. Ännu idag mår jag så dåligt över det och skammen är stor kring det. Jag vet också hur det känns att bli misshandlad, både i skolan och hemma.

    Under hösten 2018 pratade jag också med kuratorn i skolan hur jag mådde och jag kände också att kuratorn inte förstod mig alls bra och tog mig inte riktigt på allvar. Vissa människor, speciellt vuxna, förstår inte alltid. Jag har mött så himla många som inte har förstått mig, inte tagit mig och mitt mående på allvar när jag berättat att jag inte orkat leva mer. Bara att folk har haft så svårt att förstå mig, det har kostat mig nästan livet. Det är hemskt när man tänker på det vilken skada människor kan göra mot en bara genom att inte förstå en. Så jag förstår dig så mycket.

    Det skavar i mig och gör så ont när jag läser om din vän. Det låter helt fruktansvärt…Jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt du mår just nu till följd av allt fruktansvärt och din vän. För det första vill jag bara säga, det är inte ditt fel. Även fast det känns så. Hen mådde också så fruktansvärt dåligt som dig och såg ingen utväg. Och hade lika samma starka hopplöshetskänslor, frustration och förtvivlan över att fortsätta att leva som dig. Det är inte ditt fel. Det är alla de människor som fått din vän att må sådär dåligts fel. Alla andras fel. Inte ditt fel. 

    Jag vill också säga att min stora räddning var terapi, samtalsterapi/psykoterapi och min absolut stora räddning – musik. Det räddade mig. Och musik räddar mig varje dag. Varje dag är så tuff att ta sig igenom. Det finns så många låtar som handlar om just att inte vilja leva och hur skit man mår och musik var och är min räddning och min flykt ifrån alla svåra självmordstankar och det svåra i livet som tyynger än. Jag tipsar några låtar till dig: Reasons to stay – Kate Vogel, Sad forever – Lauv, Only sometimes – Ivan B, Not alone – Abstract, Who I am – Fabian Seacon, Just like you – NF och The other side – Presence. 

    Dessa låtar beskriver all smärta jag känner. Jag hoppas att någon låt kan hjälpa dig…

    Skickar all kärlek till dig. ❤ Fortsätt kämpa. En dag i taget. Det är okej att vara så himla ledsen, men ta inte livet för jag behöver dig.

    Vad bra av dig att du vänder dig hit och skriver hit…

    Jag är så så ledsen och jag mår så dåligt och det gör så ont i mig att höra om din 12-åring som har så mycket självmordstankar och mår så dåligt och gjort ett självmordsförsök.

    Jag förstår verkligen verkligen på djupet hur orolig och rädd du känner dig just nu. Du kan inte sova, eller ens slappna av en endaste sekund för du vet att det kan finnas en risk att något skall hända…

    Jag vill säga till dig att jag är själv 16 år och har mått psykiskt dåligt varje dag under flera år och jag var på botten och var så sjuk. Jag ville bara dö. Det ända jag kunde tänka på under 2 år var hur jag skulle avsluta alltihopa. Det var det ända som jag kunde tänka på för jag såg inget hopp alls. Ingen förstod mig och jag hade ingen att prata med. Jag ville bara försvinna.

    Jag gick även på barn- och ungdomspsykratrin runt 3 gånger men det hjälpte inte alls och för mig och jag blev erbjuden att tala med en psykolog 1 timme i månaden. Det slutade med att jag ville inte gå där mer för det kändes inte att det fanns någon mening med det. Så mitt tips är att inte vända dig dit, men alla fungerar olika.

    Min vändning kom när socialtjänsten blev inkopplade i min familj och vi fick två familjebehandlare som även är utbildade psykoterapeuter (en psykoterapeut är en person som är utbildad för kunskap om psykisk ohälsa) som började komma hem till oss 2 gånger i veckan. Till en början vågade jag inte prata med de eller ens öppna upp mig eller ens berätta om hur jag mådde eller mina tankar. Men efter tiden gick började jag ha inviduella samtal med den ena terapeuten och jag har gått i samtalsterapi i flera år nu och det har varit min stora hjälp och räddning. Det har fått mig att må bättre. Jag är nästan helt frisk nu. Jag trodde jag aldrig skulle må bra igen någonsin eller att jag ens skulle leva.

    För din 12-åring tipsar jag om att ta hen till någon som hen kan prata med, försöka i alla fall. Kanske en terapeut eller någon annan. Någon som är utbildad och i alla fall kan förstå, stötta och lyssna på barn som har det tufft och kämpar med dessa tankar.

    Sedan är det viktigt att du som mamma försöker stötta och lyssna på hen utan att skuldbelägga eller låta arg.

    Något som också har hjälpt mig är musik. Det finns så otroligt många låtar som handlar om psykisk ohälsa och att vilja dö och att må dåligt.

    Jag är säker på att det finns hopp för dig och er även i det mörkaste. Det finns hopp för ditt barn och dig att hen ska få må bättre. Men det verkar som att ditt barn har en svår depression därför bidrar det till dessa tankar, planer och försök.

    Skriv gärna tillbaka om du vill.

    Jag vill gärna vara ett stöd för dig i all denna oro.

    All kärlek till dig.

    som svar på: Vill inte må bra

    Vad fint du beskriver hur du känner. Jag förstår att det här är så tufft och krångligt för dig. För du vill innerst inne må bra men samtidigt vill du må dåligt. Om jag förstått dig rätt?

    Kan det vara så att du är så van vid att må dåligt och att det varit så under en sån lång tid att du känner dig rätt så ”trygg” med det och att du är rädd för hur det skulle bli om du mådde bra? Det kan liksom kännas läskigt, annorlunda och nytt att må bra för du kanske inte vet hur det känns att må bra för att du mått dåligt så länge? Och om du börjar må bra då kanske du känner att en del av dig försvinner och att du känner att du inte är dig själv längre då? Det kanske är därför du känner att du vill må dåligt?

    Sedan kanske du mår så dåligt och har sämre självkänsla så då kanske du känner att du förtjänar att må dåligt. Men det gör du inte. Även fast det kan kännas så.

    Du förtjänar att må bra. Verkligen. Jag vill att du ska må bra även fast jag vet att det är så himla himla svårt att göra det. Man vill liksom i någon mening vara som alla andra.

    Du skriver att det känns fel att må bra, kan det vara så att du har varit med om svåra saker i livet och haft det tufft att du känner att du har behov av att må dåligt och om du mår bra nu då känns det fel? Då får du kanske dåligt samvete?

    Hur som helst, förstår jag verkligen dig.

    Jag har själv mått psykiskt dåligt under många år nu och jag vill må bra men samtidigt vill jag må dåligt för jag känner själv att jag förtjänar att må dåligt och om jag mår bra får jag dåligt samvete för jag vill må dåligt men samtidigt vill jag må bra. Så jag kan förstå din förvirring i det och dina funderingar.

    Om du vill skriva här vad det är som får och har fått dig att må såhär dåligt, om det går att sätta ord på, får du jättegärna skriva här. Jag vill göra allt för att du ska få något sorts stöd för att du ska få må bra eller i alla fall må lite bättre. Jag finns här.

    Massa kärlek till dig. 

     

     

    som svar på: Dissociation

    Det är hemskt och gör ont i mig att läsa om det du beskriver. Det låter verkligen så hemskt, läskigt och förvirrande hur du har det och allt du känner och upplever. Och att du vill fråga någon om du finns men du vågar inte fråga. Jag skulle säga såhär, du finns även fast det inte känns som du finns. Det är depersonalisation som du känner och upplever.

    Vet du hur länge du har känt såhär?

    År, månader?

    Men jag förstår dig verkligen på djupet. Jag ska berätta varför jag förstår dig. Jag har själv haft dissociation i över 1 år ofta regelbundet. Det är så himla förvirrande. Och jag känner att ingen förstår mig och jag vågar inte prata med någon om det. Jag känner att jag lever i en dröm, som aldrig tar slut. Som en mardröm…Jag kan känna ofta att det känns jobbigt att röra sig, göra saker och prata med människor för det känns som att jag inte lever alls och att min kropp inte är min. Förut trodde jag till exempel inte att min hand var min hand. Eller att någon har bytt kropp med mig. Ibland har jag även trott att vissa personer i min omgivning inte finns.

    Och det är helt naturligt att känna detta. Vad du än känner. Du är inte sinnessjuk, jag lovar. Du är inte galen. Det är inget fel på dig. Det är en försvarsmekanism som hjärnan använder sig av för att skydda dig.

    Men det låter som att du har en allvarligare dissociation. Jag har en bok om det. En bok på svenska som heter overklighetskänslor depersonalisationssyndrom av Anna Strid. Det är en bok där det står olika människor i Sverige som upplevt det du upplevt och kunskap om syndromet.

    Jag hoppas det blir bättre en dag. Även fast det inte känns så nu.

    All kärlek till dig.

    som svar på: är ensam…eller?

    Det är helt normalt att du känner dig såhär ensam. Att man känner sig verkligen ensammast på hela jorden och att man inte har någon även fast man har människor bland sig…

    Det är inget fel på dig. Lovar. Jag känner mig också jättensam verkligen hela tiden och gjort ända sen jag var liten. Att ingen förstår mig…

    Vet du varför du känner dig såhär ensam?

    Om det går att sätta ord på?

    som svar på: Helt ensam

    Gud vad ont det gör i mig att läsa det du skriver…Kan inte ens föreställa mig hur oerhört smärtsamt det är. Så himla hemskt och orättvist att förlora sin kära partner, sin kära hund och att ekonomin går nedåt…Jag förstår att du känner dig så så ensam just nu och att det känns som att inget någonsin kommer bli bättre eller detsamma igen…

    Och att det känns som att du alltid kommer vara ensam. Men jag önskar att jag kunde göra allt för att ändra på det.

    Jag hoppas att du kan en dag hitta något form av hopp i livet, en tröst, något eller någon som får dig att må bra och bidrar med positivt i dig. Det kan vara precis vad som helst. Jag hoppas att du finner något eller någon som ger dig en gnista av hopp i livet trots hur mörkt alls känns och är just nu. Något som hjälper mig är att gå i terapi och ha en stor nalle.

    Jag hoppas att du också finner någon som du kan prata med om det här som förstår och som lyssnar för det här är en sån oerhörd sorg som är så tungt att bära på. Annars finns jag här för dig som stöd. Fortsätt kämpa.

    Beklagar.

    All kärlek till dig.

    som svar på: Ensammast i världen

    Vet att du inte orkar mer men jag finns här som stöd för dig. Du kan alltid skriva här till mig. Jag vill att du ska fortsätta leva. Jag vet att du inte vill längre. Att du är så trött på det här livet och att du bara vill försvinna för all evighet. Men jag vill att du ska leva. Jag vill. Låt inte ditt dåliga mående, din depression och allt tufft i livet vinna över dig. Du klarar detta svåra liv. Försök snälla fortsätt leva. Vi behöver dig. Jag behöver dig. Fortsätt kämpa även fast det tar så emot.

    Jag har själv kämpat med ett svårt liv och svår depression under många år och varit så nära att avsluta, men jag vill att du ska leva trots hur mycket skit du får på dig. ❤ 

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
0