Skapade svar

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Hej, vackra själ. Lyssna på mig, Jag tar in varje mening.. varje ord.. du skriver med kärlek och sorg. Jag går sönder av att någon kan må så dåligt. Jag önskar kunna hjälpa dig, Jag är ny här, och definitivt inget proffs men jag har erfarenhet av depressioner, trauman och förlorad livslust. Berätta, vad är det för dåliga tankar du tänker om dig själv? Berätta, Har du någon gång i senaste året tänkt något positivt? det kan vara precis vad som helst om vad som helst, kanske att en grön färg är fin. Berättad vad? Jag önskar vidare kontakt med dig, jag hoppas vi kanske… efter en tid, kan få dig att vakna på morgonen, le, och känna att ”idag blir en helt okej dag”. Kram / L

     

    Hej tack för du tog dig tid. Jag ska försöka sammanfatta de senaste.

    Jag har börjat äta antidepressiv medicin nu sedan jag skrev här och jag tycker att jag är ännu djupare i skiten nu. Jag märker ingen förändring alls och självmordstankar är mer eller mindre dagligen. Jag är fortfarande långt ifrån handling men jag sitter och funderar tänkbara ställen eller tillvägagångssätt. Hur de kommer bli för min omgivning.

    Jag tittar på tv och känner noll intresse för omvärlden, nyheter och annat. Jag bryr mig inte ett skit om vad mina kollegor och vänner sysslar med och vad de har att berätta utan låtsas bara vara intresserad (kollegor då för vännerna har jag inga kvar annat än på sociala medier) och om möjligheten ges drar jag mig undan. Jag sover i stort sett hela tiden och gör jag ingenting är risken stor att jag blir så trött så de blir övermäktigt.

    Jag har mer ångest.

    Jag vet att man mår sämre inledningsvis av antidepressiv medicin men just nu känns de helt åt helvete åt fel håll, jag går djupare in i de destruktiva i mitt liv. Jag har totalt förlikat mig med tanken att de inte kan bli bra igen.

    De känns som jag håller på att förändras på ett personligt plan. Mina personliga drag har har förstärkts (på ett dåligt sätt). Jag har svårt att känna intresse för min omvärld och jag känner mig förtvivlad. Uppförsbacken blir längre och längre och jag frågar mig själv vad är de jag kan komma tillbaka till? mitt liv före när jag inte var så djupt nere var inte något jag var stolt över innan heller.

    Jag får ångest av tanken att man ska leva upp till den sociala norm som är just nu. Man måste visa sin bästa sida och ha ett rikt socialt liv. Får folk reda på hur min verklighet ser ut är jag rädd att bli utskrattad eller utdömd som någon ointressant människa ingen vill veta av. De här utskrattade situationerna har jag upplevt som ung pga den jag är och jag är livrädd att de upprepar sig.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0