Skapade svar

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Hej min vän. Vad jag kan förstå, och snälla förlåt mig om jag misstolkar någonting, så har du vant dig vis att leva under ett mer eller mindre aktivt tillstånd av kaos under dina yngre år. Du nämner droger, festande, psykisk ohälsa sedan många år tillbaka och hur du flyttade ut tidigt. Jag vill börja med att säga att jag FÖRSTÅR dig. Jag har varit på precis samma plats. Jag växte upp i en religiös sekt och mina föräldrar skilde sig under min sena barndom. Religionen och separationen gjorde min tonår instabil och osäker vilket ledde till att jag medvetet sökte mig till den känslan hela tiden eftersom det var den enda jag förstod. Jag kände, precis som du, att saker var bättre från och till under vissa perioder men jag tror nog att jag, i MITT fall, mest höll mig distraherad. Jag har druckit mycket när jag var yngre, umgåtts med helt fel människor, skadat mig själv, skadat andra via relationer och aldrig riktigt fastnat någonstans där jag VILL sitta fast. Förrän nu. Jag tolkar det som att samma sak hände för dig när du fick din son ❤️ Jag har själv inte barn men jag har en sambo som jag älskar högre än livet självt. Jag sårade honom otroligt djupt då jag i min jävla psykiska sjukdom sökte efter kaos igen, för jag LITADE inte på stabiltet, trygghet, riktig kärlek. Jag kände nog att allt kommer gå åt helvete ändå, för det gör det ju alltid, så lika bra att jag förstör först. Trots detta och trots den enorma smärta jag orsakade honom så står han kvar och vi är fortfarande tillsammans. Jag kämpar varje dag mot mina demoner som hela tiden säger till mig att jag är värdelös, att min sambo förtjänar någon mycket bättre, att jag är bara en börda och I vägen. Är det så du också känner? Att din son bör få ett bättre liv utan sig? Jag förstår dig, men jag kan också säga att både dina och mina demoner har FEL. Din son kan aldrig få en annan pappa. Din son kan inte välja en annan far. Min sambo KAN välja, men han älskar mig. Han stannar. Han har ett val och han har valt. Din son KAN inte välja och jag lovar dig att han älskar dig mer än du någonsin kan ana. Det är okej att inte orka hela tiden och det är VÄLDIGT starkt av dig att säga ”Nej, jag orkar inte just nu även om jag älskar min son”. Jag förstår dig och jag tycker du gör så otroligt rätt som kommer hit till MIND och ber I’m hjälp. Jag tror på kärleken, jag gör verkligen det. Kärlek är ALDRIG ont eller elakt och jag VET att du är värd att kärlek i världen, precis som din son är. Det kommer komma någon som du kan älska och dela livet med tillsammans med din son. Relationer i det vuxna livet blir kanske aldrig som vi tänkte och det kan såklart ge svår ångest och få oss att må extremt dåligt, men morgondagen kommer och du är inte ensam. Absolut inte! Du är värdefull och viktig! Har du möjlighet att åka buss in till stan tex för att kanske tala med en kurator eller psykolog? Ett första steg är att boka en tid hos sin vårdcentral eller ringa till Jourpsyk. Blir det seriöst svårt så kan man nå dem dygnet runt på telefon. Jag har ringt dem flera gånger och det är jag så himla glad för. De har räddat livet på mig fler gånger än jag kan räkna. Du kan också ringa till Mind’s volontärer. De är också ett fint stöd när vi har det svårt. Ditt liv är tufft och du mår dåligt nu. Jag förstår det och jag vet hur det känns att leva sig genom den där gytjan som blir i ens lungor och själ. Men det är inte över min vän. Du har så mycket kvar att uppleva och göra! Ingen av oss kommer någonsin ha ett perfekt liv för det finns inte på den här jorden. Ingen av oss kommer någonsin vara en perfekt och felfri människa heller, men jag märker att du är full av kärlek och att du verkligen älskar din son. Du är stark som fan för att du håller kvar i livet och biter tag i problemen och ber om hjälp. Du är så värdefull och viktig och jag tycker att du ska vara snällare mot dig själv❤️ Shit fucking happens och jag har varit där själv med alla issues och problem men ingen av oss kan fungera bättre än vad vi gör under olika förhållanden ibland. Försök få kontakt med en kurator eller psykolog. Börja där. Jag rekommenderar sedan att du börjar varje dag med att skriva upp fem saker som du är bra på, stolt över eller som du tycker känns bra. Det kan vara precis vad som helst. Själv skrev jag upp att jag var bra på att städa undan i köket igår. Jag skrev också att jag tyckte om doften av min varma bil. Visst, det låter dumt men det hjälper mer än man tror. Ät. Gymma eller träna om du har möjlighet. Städa omkring dig och påminn dig själv om hur otroligt mycket du älskar din son som du har varit med och skapat. Tänk att något så vackert kan komma ur dig! Visst är det fantastiskt! Och fortsätt skriva här. Jag är här mer eller mindre varje dag och svarar väldigt gärna på allt du skriver. Vi kan snacka strunt och bara få dagen att kännas lite lättare om du vill. Många kramar till dig, starka människa!

    Du förstår exakt, har nog gått på nåstan alla minor här i livet… När man hittar någon som faktiskt får en att sluta tänka på all skit men sen så bara går det åt helvete,det har funkat tidigare att bara skita i dom och sen byta stad å grejjer, men det går inte längre när jag har barn med hon… står inte ut med tanken av att hon har någon annan,någon annan som tydeligen älskar min son så mycket osv, att hennes mamma hör av sig till mig och tycker att jag är patetisk för att jag ligger och tycker synd om mig själv… men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte gå tillbaka i mina gammla vanor, inte alla droger och helvete som följde efter där, har en inkomst på 4200kr och bara mitt boende ligger på ca 5500 per månad så finns inte en krona att slösa åt något håll, har blevit nekad alla jobb jag sökt hittils, jag har ingen hobby kvar alls,jag älskade bilar förut men nu när man inte har något körkort så blir allt som det blir, jag har inte råd att åka buss någonstans eller ringa någonstans alls… men tror inte det skulle hjälpa alls,kanske skulle kännas bra precis då men sen när man kommer hem igen så kommer allt igen. jag vet inte vad jag ska göra länge, jag hatar hon så extremt mycket men samtidigt så älskar jag hon,jag har ställt upp för hon hela tiden ända tills när jag fick reda på att hon har skaffat en ny sambo, jag for dit,sa åt hon och ta sin jävla hund och att jag inte bryr mig om hon får sova ute eller vafan som hellst,att jag inte vill ha hon tillbaka längre osv, även fast det inte är sant alls…har ingen alls jag kan prata med,inte ens min egna familj…känner bara hur allt går utåt alldeles för fort…men tror ingen förstår det för jag visar aldrig att jag mår dåligt för alla har liksom sina egna problem och vill inte ge folk mer att tänka på, vill bara att hon ska vara här,så jag kan få gråta ut i hennes famn….förlåt men det går bara inte längre

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0