Dina svar
-
indigo gulltandborre skrev:
Du är inte ensam! Jag kan få den känslan även med människor jag står väldigt nära.Har du någon form av förväntansångest? Eller händer det att du katastroftänker? Jag tänker att social ångest kan ha flera orsaker och ett sätt att lindra den är att försöka lista ut vad som triggar den.
Ibland vet man helt enkelt inte och det är också helt okej! Något du skulle kunna göra är att träna på några andningsövningar och spänna och slappna av i musklerna om vartannat. Det kan hjälpa ångesten att lägga sig litegrann. Ett riktigt konstigt knep jag också vill dela med mig av är att tänka att du vill ha mer ångest. Det brukar inte gå särskilt bra hur mycket man än försöker och resultatet blir ofta det motsatta – ångestkänslorna minskar.
Jag tänker att det finns ingen anledning till att ha ångest när jag väl sitter där och har det, men det känns som jag inte kan vara mig själv ändå på nåt sätt. Men det var bra tips de där om att försöka få mer ångest typ som omvänd psykologi på sig själv.
-
När jag var på botten och det tog emot att ens gå utanför ytterdörren så gjorde många saker som var dåligt för mig och som förde mig djupare ner i mina problem.
Jag åt mycket skräpmat och drack alkohol för att dämpa ångesten för att jag tyckte att den lättade ångesten.
Det gjorde den, men väldigt kortvarigt, senare var jag ännu mer nere.
Så efter 2 traumatiska händelser som skedde samtidigt så bestämde jag mig att aldrig mer hamna i samma situation.
Jag slutade dricka alkohol och slutade äta skitmat och började träna hårt.
Det har nu snart gått 4 år och jag mår bra idag även om jag har viss ångestproblematik kvar fortfarande.
En sak som jag märkt att jag ofta gör är att tänka mig fantisera om vem jag vill vara i framtiden och sedan bara låtit det vara en romantisk tanke.
Men det bästa tipset jag har är: Gör man inget, händer inget.
Alltid när jag gick till psykakuten så slutade det alltid med att jag fick lite lugnande och sen blir hemskickad också har dom lyckats sopa problemet under mattan.
-
Bra tips.
I slutändan har man inte så mkt kontroll över saker ändå.
Jag menar man kan tvånga över sina tvång jättemycket och sen är det något som inte är ens tvång som går fel och överskuggar ens vanliga tvång och då spelade det inte så stor roll om man tyckte att man tillfredsställde tvånget.
Väldigt enkelt att säga, mycket svårare att göra.
Det är ångesten som får det att kännas verkligt.
-
Man får väl fortsätta vara trevlig så träffar man rätt ibland och ibland så träffar man fel och då är det bara att gå vidare.
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag känner igen mig i detta med bilkörning, för 2 år sedan fick jag panikångest vid bilkörning, jag kände att jag inte hade kontroll över mitt bilkörande, fick obehagliga skakningar och jag känner igen detta med en rädsla av att inte lösa framförandet av fordonet i trafiken, det har tyvärr blivit så att jag vill inte köra bil längre. I ochmed att jag bor i ett hus på landet har detta medfört en isolering, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska få bort “skräcken” av att köra bil…hoppas du kommer över din situation…Ska lägga till det att jag varit yrkesförare hela mitt vuxna liv, och nu har jag hamnat här….Jag bor också på landet i hus, det går jättebra för mig sålänge jag är ensam i bilen men oftast går det när andra sitter med också.
Förstår mig inte på när ångesten bara kommer starkt som en blixt från klar himmel utan att man kan förstå varför.
Rätt var det e så bara får jag ångest i vissa situationer som panikångest typ, vet aldrig när eller i vilken situation.
-
Kyrkan rekommenderar jag också även om man inte är troende så finns det många aktiviteter där.
-
Jag skadade mig första gången när jag var 17 år och sista gången när jag var 26 år, totalt runt 7 tillfällen.
Alla gånger i samband med depression och ångest, gjorde de på toaletten på arbetet en gång. Skar mig alla gånger. Har ärren kvar som påminnelse på hur jag har mått och vad jag gjorde för att dämpa ångesten.
Har tatuerat över mycket utav ärren så att jag har något roligare att titta på.
Min räddning var att sluta dricka alkohol nästan helt(drack senast ett glas champagne nyårsafton 2022/2023. Innan dess 3 andra tillfällen med max 3 glas per gång och jag minns alla tydligt.
Sedan började jag träna hårt det jag tycker är roligast(klättring, löpning, cykling och simning). Då orkar min hjärna inte tänka på annat än att komma hem, äta och sova. Nu har jag kontaktat klubbar i det jag gillar, löpningsklubb för tillfället då jag kan träna ihop med andra 3-4 gånger i veckan om jag vill.
Det gör mycket för mig att känna att jag tillhör en gemenskap som klubben blir.
-
Avregistrerad användare skrev:
Har i över 4mån tid haft problem med grov ångest. Den började koma när elvansen gick ur kroppen. Sen har den successivt ökat för varje dag som gick. Vården i regionen där jag bor vägrar hjälpa mig med min ångest. De skyller ångesten på saker som inte ens har hänt. Har bråkat en del med psyk för att få hjälp men förgäves. Det har lett till att jag mer eller mindre idag inte klarar av min vardag. Klarar knappt av att gå till jobbet och ica för att handla. Fick panikattack när jag var hos min frisör. Kan sitta och börja gråta över absolut ingenting. Sover knappt nått. Orken är typ borta. Och det som gör det hela ännu jobbigare är att jag har inga kompisar. Och känslan att vara ensam. Visst jag har mamma,pappa och två syskon. Men det är ändå obbigt att ha den här känslan att vara ensam. Det gör att man orkar inget längre och man har fått tankar i huvudet som man absolut inte vill ha. Men vad ska man göra när vården total vägrar hjälpa enJag har haft både ångest och depressioner sedan jag var 14 år. Senast var för snart 4 år sedan. Min strategi är att träna hårt med målet att genomföra olika lopp samtidigt som jag nu också har börjat gå med i klubbar, först i löpning men snart även cykling.
Då träffar jag andra människor och orkar efter passen inte tänka på mycket mer än att det ska bli skönt att äta och vila
Slutade ta antidepressiva för 2 år sedan ungefär.
-
Avregistrerad användare skrev:
Låter som en bra plan! Kan verkligen relatera till att ensamheten är tärande att leva med. Tufft att få nobben också. Speciellt när du är positiv och framåt själv. Det låter som att det mest är en tidsfråga innan du hittar folk, eller hur känner du?Ja, när man väl öppnar upp för samtal så brukar dom flesta svara tillbaka och ställa frågor dom med, men 95 % av samtalen är det jag som startar, vet inte om det är typiskt för oss svenskar att man är så reserverad eller om det är så över hela världen.
Man kanske inte vet hur man ska öppna samtalet och få det att flyta på? Eller är det ren blyghet eller kanske ovilja att lära känna andra?
-
Avregistrerad användare skrev:
Det låter verkligen som att du tagit dig ut på andra sidan – det är imponerande! Eloge till dig för det. Så starkt gjort!! Och det som är kvar nu som problem är ensamheten, avsaknaden av fler vettiga kompisar och en inkomst, vad jag förstår. Kan även tänka mig att folk i fängelse är lättare att prata med av olika anledningar. Fasaden är som bortblåst kanske när flera befinner sig i samma situation? Kanske även att i fängelset får man en möjlighet till reflektion i sin absolut renaste form pga. isoleringen? Vad bra också att du håller dig undan festandet. Låter väldigt tärande med killen som håller monologer, förstår att du inte pallar med det. Vad är det för vänner som du söker? Är det folk generellt att hänga med, eller ska ni gärna dela intressen som cykling etc? Jag är i kyrkan en del och tycker folk där är ovanligt öppna och sympatiska. Kanske kan du söka dig dit? Göra något volontärt kanske primärt mest för att träffa lite sunt folk?Söker kompisar rent allmänt, alternativt så får jag delta mkt i ideella verksamheter och få den sociala biten den vägen som du va inne på, plus genom arbetet när jag väl har skaffat ett.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.