Dina svar
-
Låter väldigt jobbigt, fruktansvärt vilka människor. Amäla varje tillfälle när bussen inte stannar och när du nekas åka trots biljett till kollektivtrafikens kundtjänst till att börja med. Det är allvarliga fel som de förarna gör. Tänker också att funktionshindereörelsen, organisationer för autism och npf kan vara nätverk där du borde kunna få råd och stöd, eftersom det verkar som om du blir hotad och trakasserad just på grund av din autism. Kanske även kontakter i närområdet. Väldigt bra att du polisanmält och spelar in samtal!
Ge inte upp, fortsätt skriv!
-
Kolla med kommunen eller kommunens renhållningsbolag. De brukar vilja undvika att folk dumpar skräp eller lagrar det i källare etc, så någon slags lösning för hjälp med grovavfall brukar finnas.
-
Tycker ju arbetsförmedlingen borde hjälpt dig bättre.. Verkligen otur att pandemin kom ivägen också.
Du är inte lat, de har fel. Att du tog dig igenom gymnasiet trots depressionen är en stor prestation. Tror inte alls du behöver tänka på att du glömt saker du lärde dig heller. Det gör alla, men en avklarad gymnasieutbildning blir ett bevis på att du har förmågan att lära dig och det är det arbetsgivarna är mest intresserade av.
Skulle säga att det kan skilja enormt beroende på arbetsplats hur det är att jobba heltid. Man kan hitta jobb med möjligheter att påverka arbetstiderna själv, man kan utbilda sig delar av tiden, ha förmåner som träning på arbetstid etc etc. Att man känner att man får en vettig lön och kan utvecklas och få fler valmöjligheter med tiden gör ju också stor skillnad.
Ta hand om dig, sök dig framåt, testa dig för och var stolt över dina prestationer-det är du verkligen värd.
-
Ja, jag känner mig fortfarande vaksam och kan reagera mycket på tecken på på mobbning. Jag fick diagnosen ptsd för 10 år sedan, det mesta tycker jag har gått över med tiden men det kan dyka upp just vid förändringar och när jag kommer till nya grupper.
Jag tänkte inte att man behöver vara extra snäll, och jag tror inte alls att det jag skrev passar in på en situation där mobbning förekommer. Jag menar bara situationer där jag inte blir mobbad, men är onödigt vaksam ändå. Vaksamheten gör det svårare för mig att se andras perspektiv, kanske bara för att den tar så mycket energi. Andra kan ju också ha någon slags rädsla,även om jag uppfattar dem som ”etablerade” och självklara i gruppen.
Jag tänker att en väg skulle kunna vara att vara sig själv-inte sätta sitt ljus under skäppan alls – och samtidigt försöka lyfta fram andra. Jag har läst någonstans att väldig effektivt sätt att få någon att acceptera eller gilla en på en arbetsplats är att be om hjälp, så att personen får lite känslan av att ha fungerat som en mentor (eller något åt det hållet i allafall.) och visa att man uppskattar hjälpen. Den man själv har hjälpt vill man gärna att det ska gå bra för,då känner man sig ju delaktig.
Just de här grundläggande sakerna i att bygga relationer på arbetsplatser har jag blivit sämre på, eller försummat, och jag tror det har dels med stress att göra men också att jag lätt lägger ett raster där jag är i farozonen för mobbning. Trots att jag inte vill det har ”mobbad” eller fd mobbad blivit en liten del av min identitet.
-
Jag har nyligen börjat på en ny arbetsplats nu. Arbetsmiljön känns bra, men en sak slog mig angående situationen man är i som ny på jobbet.
Vår chef är ganska ny på arbetsplatsen och kan inte så mycket om våra arbetsuppgifter så jag får nästan all introduktion av de tre personer jag kommer att jobba ihop med i gruppen.Arbetsuppgifterna är rätt specifika för jobbet, och jag har inte mycket förkunskaper jag har nytta av.
Jag lär mig rätt snabbt och har också bra minne. Kom på häromdagen att, ja det har potential att kunna vara lite hotfullt.
Jag känner mig ju ständigt okunnig och i en situation där jag kommer att bli bedömd (vilket jag ju också är) och upplever att mina kolleger är väldigt kunniga, har full koll på allt. Men det är ju mitt perspektiv, som helt ny. Jag vet inget om hur säkra de känner sig. Det är inte säkert jag är i ”underläge” för dem, annat är rent kunskapsmässigt. Har därför tänkt på att komma ihåg att tacka för hjälpen mer än jag brukat, tacka även för påminnelser som för mig ibland är onödiga upprepningar etc och nämna hur bra introduktion de ger till chefen. Sluta ställa för mycket följdfrågor när jag märker att någon har lite svårt att förklara en viss sak etc.
Detta kanske är självklarheter, men jag har den här beredskapen på att bli attackerad på något sätt i nya miljöer och måste nog tänka på inte hålla uppe något slags försvar där det inte behövs..
-
Tillägg:
Kom på lite självrannsakan.. Och lite försök till att vara djävulens advokat. Jag är ganska introvert. Det märks sällan, när det behövs så kan jag gå emot känslan. Jag kan verka mycket mer utåtriktad än vad jag är, det är nog för att kompensera lite.
Om någon som jag tyckte verkade socialt begåvad sa att jag bidragit till att den kände sig utfryst hade jag verkligen fått nagelfara mig själv för att ta in det.
”VA, gemenskap i gruppen på jobbet sa du.. Det tar ju mest energi och kräver massa reflektion för att hantera ändå? ”
Lite så.. Lite som om en duktig kock hade blivit sårad om jag inte tyckte om hens maträtt. Det hade kunnat flyga över mitt huvud.
-
Puh, jag var lite orolig att det jag skrev verkade okänsligt. Vad bra att du inte verkade tolka det så 🙂
Jag tänker.. Du ville gärna känna dig insläppt i gemenskapen och vara dig själv. Men kanske fanns det inte så mycket gemenskap att släppa in någon i. Som att gå förbi ett fönster utifrån på kvällen.. Det kan se så mycket mysigare ut utifrån än vad det kanske är för de som sitter runt det där bordet? Men det är bara lampskenet och att man står ute i mörkret som gör det.
Eller typ ”tuffa gänget” på en skolgård
Barnet som inte får vara med känner sig mer och mer som en avvikande ”tönt” men inne i det här tighta gänget finns kanske i grunden ingenting. Bara någon ledare som skapat en liten hierarki kring sig,som medlemmarna kämpar för att hålla sig kvar i. Eftersom de själva aldrig känner sig så säkra på att de är accepterade och fullt upptagna med att klara sig själva i gängdynamiken så fattar de inte riktigt fullt hur de fryser ut någon.
Om cheferna är duktiga i tröjstickningsvärlden så kanske du omedvetet förväntade dig att de skulle vara bra även på andra sätt, trevliga personer och bra chefer. Och därför var du inte beredd på de dåliga sidorna, och ”fallet” kändes hårdare än om det varit på en ren ”tråk-arbetsplats”
Det låter ju iallafall som om båda dina kolleger offrade viktiga saker för att få jobba just där. Det låter inte helt hundra.. Också faktiskt stort ansvar för cheferna att se till att jobbet lever upp till de stora förväntningarna de anställda som gör så måste ha.
Tror också det du skriver om att du är mer social och (troligen) bättre än dem på att bygga relationer kan vara en nyckel. Det kanske såg dig som ett hot på grund av det, men jag gissar också på att det framförallt inte såg dig som någon som kan vara ett offer.
Det är ju feltänk, den starkaste blir ju lika mycket ett offer när den utsätts. Det är ingen personlig egenskap att bli mobbad, , men tror många tänker så. Den man uppfattar som social och omtyckt kan väl jag /vi inte ha skadat eller mobbat, what?? Lite så kanske.
Men det låter ju ändå som om chefen försökte backa, släta över och be om ursäkt indirekt på slutet. Helt klart.
-
det låter som om han blev behandlad på ett rätt kränkande sätt av ledningen när han fråntogs arbetsuppgifter och fick minskat ansvar. Däremot är beteendet mot dig och att ledningen inte stoppade det förstås oacceptabelt. Om jag gissar så tror jag att ledningen mest tog den lätta vägen och lät honom hållas
Kanske en kombination av bekvämlighet, att de inte förstod ur ditt perspektiv och inte hade någon större tanke på att ta det ansvar de har för arbetsmiljön.
Och att de undvek frågan för att slippa en möjlig konflikt med mobbaren, som de antagligen också ville ha kvar på företaget. Du var senare anställd, de hade en längre relation. Du var också duktig på jobbet, det hade de visat genom att ge dig mer ansvar så du fick liksom ”klara dig ändå” sen.
Jag tänker också att det kan finnas förhistorier och gamla konflikter etc man inte känner till på en arbetsplats, speciellt om ledningen är slapp och negligerar arbetsmiljö. Tänker också att om det är lite överdrivet mycket sammanhållning och kompisskap i en grupp så kan det vara för att flera kämpar lite för att inte hamna ute i kylan. Det kan vara ett sken man förblindas lite av när man står utanför
-
Ja, det är intressant men det går aldrig att komma ifrån. Ibland blir man konkurrent med sin kollega, eller blir rädd att någon annan får den chans till något man själv ville ha haft.
Men i den situationen jag beskrev hade det ju varit väldigt enkelt för arbetsgivaren att åtminstone se till att samtliga blev intervjuade. Troligen hade det inte gjort så stor skillnad, jag hade blivit hatobjekt om blotta misstanken fanns att jag pratat om arbetsgruppen. Men ändå, det borde ju varit självklart.
Den här enorma naiviteten att alla nog menar väl och alltid talar sanning..
-
Ja, det kändes ju provocerande 🙂 men mobbaren och dennes bästa kompis hade ju en del att dölja. De tyckte de hade skaffat sig en del fördelar på arbetsplatsen som kunde förändras om arbetsfördelningen blev synlig och transparent,jag gissar på att det var det. Och att få domdera och bestämma lite och känna lite makt.
Små saker kanske utifrån sett men en del personer kan gå över lik för småsaker.
Det finns många små intressemotsättningar på en arbetsplats.
Jag tror det är väldigt vanligt med härskartekniker och negativt beteende. Det är inte alltid man är medveten om det och alla kan göra sig skyldiga till det ibland.
Inte att man inte hälsar och liknande, men mer subtila härskartekniker.
Tror också det är mycket lättare om man börjat med att väcka medvetenhet om och motverka vardagliga härskartekniker än att direkt gå från noll till mobbingutredningar.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.