Dina svar
-
Har för mig det tog två veckor för mig.
-
Du är inte ensam, jag har gosedjuren framme ibland. Mamsen fick en bolibompa-drake en bit in i pandemin.
-
Riksförbundet Balans finns, de har också många lokala grenar:
Sen finns Psykologiguiden, ”Psykologiguiden ägs av Sveriges Psykologförbund som är psykologernas fack- och yrkesförbund.”:
https://www.psykologiguiden.se/
De har bland annat en sökfunktion för att hitta den/de psykologer/psykoterapeuter man kan vara intresserad av att jobba med, utifrån plats/upptagningsområde, verksamhetsområde o.s.v.:
-
Olive: Känner igen känslan! Det tog mig veckor att komma fram till att jag tänkte fortsätta träffa min mor, och jag får fortfarande dåligt samvete ibland. Fast som hon sagt flera gånger, är det bättre att förtvina av ingen kontakt och inga kramar?
Purple: du förtjänar den kontakten. Jag ser dig.
-
Jag tog mig ur. Det var en lång och plågsam resa men det var muy värt det.
Ingen är stämplad att vara ensam, är mitt perspektiv/erfrenhet/upplevelse och perspektiv. Jag trodde jag var det å de va en plågsam del av ensamheten. Del av min depression, sa många omkring mig, det enda det gav mig många gånger var känslor om att det var mitt fel att jag mådde som jag mådde.
Det här skrev jag om min upplevelse av sista natten:
”Jag kan inte sova så jag går upp och tar ett glas vatten. Berit jobbar natt så vi pratar. ”Jag kan inte vara.” ”Jo det kan du.”.
Nånting händer, jag dricker upp vattnet, säger god natt.
Jag vaknar i en dörröppning. Bakom mig är mörker, kyla, oro, ensamhet, överlevnad. Framåt är ljus, okänt, liv. Jag tittar bakåt, tittar fram, tittar bakåt, tittar fram.
Fuck it!
Ingen dör, ingen bryter ihop, ingen exploderar i raseri. Inte jag, inte andra.
Natt.
Samma dörröpning: mörker, kyla, oro, ensamhet, men överlevnad? ljus, liv, osäkerhet.
Jag tittar bakåt, vänder mig fram. Det som varit blir solitt, hårt som urberget, ogenomträngbart. Ingen överlevnad längre, inte längre en möjlighet, inte någonting, .
The rest, as they say, is my story.
”Get busy living or get busy dying””
Det sista är en del av mitt perspektiv och mitt val, och ett citat jag tycker om från filmen Shawshank Redemption.
”When in doubt, choose to live”
-Sir Terry Pratchett
-
när ja kände mig ensam och utanför (många, många år) skämtade min farsa att de borde finnas en klubb för oss
man blir aldrig helt fri från de känslorna, de hör till paketet, alla har dem
fast det är inte vad den här tråden handlar om
kan bara säga att jag känner igen mig i det ni skriver
-
ensam å va perfekt känner jag igen mig i. ja behövde inte va perfekt å ja blev inte ensam när ja sluta försökam göra andra nöjda hela tiden.
självupptagen får man va ibland, de handlar om balans. tänka på dig: ja, tänka på andra: ja
-
Tack Nolube! ❤️
Jag har börjat fila på CV:t.
Ja jag har mamsen men man behöver fler. Jag har två kompisar också och jag vet faktiskt inte varför jag inte har kunnat snacka med dem ordentligt, båda ställer upp i ur och skur. Ovan för mig i och för sig att bara prata om saker som de är, där har jag varit hämmad sen typ urminnes tider, fast nu har mycket lossnat, så jag kan nog snacka med polarna nu.
Jätteskönt att få skriva här, och få ditt svar, det gick rätt in i ❤️.
All lycka!
-
Hej Pink
Jag klippte kontakten med en av mina föräldrar rätt nyligen. Jag nådde vägs ände, det fanns ingen vilja att kommunicera kring det jag inte längre stod ut med.
När jag läste det där om ”du är lat…” blev jag arg, sen ”kan hon ha sagt det i stridens hetta?”. Man säger väldigt dumma saker om man är arg eller defensiv. Jag säger inte att det är så er emellan, det var bara saker som dök upp för mig.
Jag vill också ha upp saker på bordet. Om hon är ”utbränd pga dig” (hon är möjligtvis utbränd pga sig, hon gör sina val precis som alla andra) så säg det då (hon). Ni kan inte kommunicera kring något hon håller tillbaka. Och jag säger emot Green, du vet inte din mors inre om hon inte berättar.
Sen håller jag med Green, i perioder tar orken slut. Pratar man om det, så går det att förhålla sig till.
När min mor (äntligen) började säga att just nu orkar jag inte blev det lättare. Det blir lättare för mig för att nu behöver jag inte längre (och självklart händer det att oron dyker upp ändå, men sällan) oroa mig för att hon ska bryta ihop.
Du är inte värdelös, du har ingen anledning att skämmas. Barn har ingen plikt att älska föräldrarna, eller ens tycka om dem. Det kan man skämmas för att man inte gör ändå, men jag skriver så i hopp om att dina skamkänslor ska kunna bli i alla fall lite mindre.
Och du har ingen plikt att förlåta heller.
Du har däremot en massa rättigheter till att tänka, känna, drömma, vilja…vad du vill:
Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
https://www.echr.coe.int/Pages/home.aspx?p=basictexts/conventionDel av svensk lag, och jag ställer mig helhjärtat bakom den.
-
Bestämde mig för att gå med här, det var en stor hit. Jag har inga riskfaktorer och är inte särskilt/alls rädd för egen del så jag kan gå ut och hålla avstånd, ta promenader, va på fejjan…
Fast jag måste ändå vara försiktig, jag tänker inte sluta träffa mamsen och hon är 70+, å jag såg fram mot min första vår sen jag var barn som jag bara kunde njuta av, träffa nya människor…
Men, jag gick med här (så, så, så skönt), snackar med kompisarna i videosamtal, promenerar, hänger på balkongen och tittar och lyssnar på grannar. Finns en hel del barn i föreningen och barn som leker glatt…:), träffar mamsen.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.