Dina svar
-
Fina du, ge inte upp! Det finns hjälp att få. När jag mådde som sämst var jag inlagd i psykiatrisk slutenvård i långa perioder. Det var inte roligt, men jag hindrades i alla fall från att ta mitt liv. Idag har jag det fortfarande tufft men är glad att jag fortfarande finns. Om man inte ger upp kan det ju bli bättre. Prata med någon, ring vårdcentralen, 1177 eller psykakuten om du mår riktigt dåligt. Men ge inte upp!
-
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har också två barn med NPF och särbegåvning, och dessutom egna NPF-diagnoser. Man får kämpa på ett sätt som få kan förstå. Jag pendlar ofta mellan hopp och förtvivlan, men kan ändå kanske förmedla lite hopp.
Min 18-åring blev utbränd när han började på gymnasiet. Efter två års kämpande hoppade han av och började om på estetiska programmet, musik. Han fick anpassat schema så att han bara har musikkurser. Sakta men säkert ser vi att han börjar hitta livsglädje och energi. Att han bara är i skolan 2 timmar/dag gör inget, han mår ju så mycket bättre nu!
Jag har fått boendestöd och hemtjänst som städar en gång/vecka. Det är en bra avlastning. Men trots det är det så oerhört tufft. Även om sonen nu mår bättre börjar “kriget” med och för 11-åriga lillasyster.
För att orka åker jag iväg ensam varannan helg. Att göra “roliga saker” tillsammans känns otänkbart, jag skulke aldrig orka, och det slutar så ofta i utbrott (dottern) att det roliga försvinner.
En liten hjälp för mig att orka fortsätta är att försöka påminna mig själv och familjen om ljusglimtarna. För de finns där även när allt känns mörkt.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.