Teal Sokubi
Skapade svar
-
Blev inlagd på psyk en vecka och är sedan några dagar tillbaka hemma. Allt känns precis som innan. Är helt tom inombords. Förstår inte hur fan jag ska lyckas ta mig till livet.
Helt seriöst känner jag mig extremt misslyckad och missanpassad som person. Jag ska försöka uppbringa kraft att skicka egenremiss för adhd-utredningen mg då jag upplever enorma problem i mig själv men kvalar in på ”högfunktionell”.
är bara så jävla trött och ledsen. Orkar inte mer. Kämpar fan ihjäl mig med barnen som inte heller mår bra och fattar inte varför jag ska hålla på. Support är nästintill noll och jag vill bara kasta sig n handduken. Finns knappt nåt av mig själv kvar.Blir så ledsen att återigen ramla in här i min egen tråd. År efter starten känns det som att det fortfarande inte blivit bättre. Jag gör verkligen allt för att orka och göra det bättre, bytt jobb och trivs så sjukt bra. Samtidigt har jag lagt till med ett mildare (?) alkoholmissbruk. Och tampas med mitt privatliv. Känns som jag aldrig ska bli bra. Hur ska jag ens bli bra???
Det låter som att det är andra personer som behöver komma in i ditt liv i högre utsträckning? Och att det är t ex vänner som kanske vågar ställa lite djupare och personligare frågor så du kommer bort ifrån någon form av underhållningspersona och dessutom blir sedd ordentligt i vem du är – och vad som rör sig i ditt inre? Hobbys tänker jag handlar för många om att komma in i ett sammanhang och att det övergripande ska ge energi, annars orkar man inte hålla på under någon längre period? <3
så är det nog. Men när det inte finns människor som vill eller kan komma in, så är det ju så. Då är en själv.
mitt liv är högintensivt, inte av anledningar jag själv hade valt men det är faktum och något jag måste acceptera. Resultatet är dock att det inte finns ork att själv ”starta upp” eller vad man ska säga, nya relationer då det kräver för mycket. Och jag kan verkligen inte underhålla dem i det här läget. Jag är rätt kass på det över huvudtaget. Jag vill bara vara förstådd. Och att jag någonstans kan tillåtas bryta ihop och bli omhändertagen.Jag hör dig. Och känner igen väldigt mycket från mitt eget liv. Att alltid känna sig så ensam och känslan av att inte en enda människa vet vem man egentligen är. På riktigt. Trots att det finns vänner, arbetskamrater och partners. Och förundran över att andra har sån energi till hobbys när man knappt vet vad man vill göra själv. I mitt fall har jag insett att jag är så fokuserad på att läsa av andra människor och situationer och ständigt leverera att jag inte vet vem jag är själv, all energi läggs på andra. Säger dock inte att det är så för dig. Har inga råd att komma med tyvärr. Mer än att jag gärna lyssnar om du vill. ❤️
kunde varit jag själv som skrivit. Exakt så. Och så jävla självmedveten hela tiden så jag analyserar mig själv i varje situation. Det handlar inte ens om att värdera det jag säger eller gör, utan bara att jag är så otroligt medveten om att jag säger eller gör. Jag liksom fastnar i det. För jag vill bli bättre. Jag vill verkligen må bra och gör allt jag kan. All terapi och alla artiklar och såna här forum. Jag gör allt jag kan! Jag vet ju vad i livet som skulle hjälpa men det finns inte tillgängligt just nu och det måste jag acceptera. Jag har heller inte råd att rämna då barnen inte har nån annan det tär, verkligen.
önskar så jag hade den där vännen som är så självklar.Jag känner igen mig precis i det ni skriver… Det är precis som att man inte kan vara eller göra både och. Du kan inte skratta utåt och samtidigt ha ett mörker inom dig, du kan inte ha ett bra, utvecklande jobb och samtidigt inte orka kliva ur sängen dina lediga dagar. Är det detta som kallas högfunktionell depression? I så fall, kan jag välja bort det högfunktionella tack? Människor ser inte hur man kämpar inombords, samtidigt är man en people pleaser och det sista man vill är att göra någon illa till mods genom att berätta hur man egentligen mår. Jag önskar mig vänner som jag kan prata med om det djupa och komplicerade ena dagen men sen skratta högt åt saker tillsammans andra dagar, men hur hittar man ens nya vänner som vuxen? (30+ år). Livet är så sinnessjukt komplext, innan var det kul men det är det inte längre.
åh vad jag känner igen mig <3
och det är ju så trist (?) att det inte hjälper. Jag VET ju att jag inte är ensam. Du känner ju också såhär. Det är liksom en sån negativ spiral att ta sig ur. Att orka öppna upp sig för människor (jag har verkligen inga problem med det) men sedan också orka underhålla den relationen. Det bara tar för mycket. Livet just nu handlar så oerhört lite om mig. Jag känner mig liksom nöjd över att ha bokat synundersökning och tandläkare åt mig själv (över 10 år sen sist). Men det är ju inte vård om mig själv och jag vet det. Det går bara inte att få till då all (!) energi går åt till mina viktiga personer i livet.
Här är en till. Ensam både fysiskt och själsligen. Främst det senare.
Det var länge sedan nu. Men jag hamnade här igen och insåg att inget blivit bättre.
grejen är väl dels en ohälsa i mig men också livets omständigheter. Jag har det liksom tufft hela tiden.
är medveten om att livet är mestadels jobbigt, men jag undrar då hur andra står ut med det. För många verkar det bra mycket mer uthärdligt. Tänker tex på de arbetskamrater jag har som ägnar sig åt hobbys. Var får de ens sin energi ifrån? Jag önskar så innerligt jag var där. Jag är en kreativ person med talang, men livet tar för mycket. Känner mig så ledsen för min egen skull och skäms för att jag känner mig som en sån där som bara tycker synd om mig själv. Faktum är att jag är sjukt driftig och driver typ eget företag men i form av ensamstående med en kaosförälder som förälder till mina barn. Alla aktioner tär så oerhört och jag försöker verkligen låta bli att tycka synd om mig själv, men hur länge orkar man liksom, utan den där ”påhejningen”.
övertygad att ingen fattar hur dåligt jag mår. Jag förvånar mig själv genom att fortfarande finnas här och med en dåres envishet göra mitt bästa.
varför kan inte den innerliga övertygelsen om att jag gör det vara nog för att få mig själv att må bra?
jag är så rädd att vara för komplex för att det ska bli bra, nånsin.Tror kanske att jag kan känna igen mig i känslan du beskriver. Är 36 år och levt ett innehållsrikt liv. Det känns som om jag kastats runt i en torktumlare och sedan har plötsligt torktumlaren stannat av och där står jag kvar, ensam – med alla minnen, upplevelser och behov som skriker efter uppmärksamhet och bli tagna på allvar. Är det lite så du upplever det? Att livet innehållit så mycket och nu är du ensam i det och önskar jättemycket av saker och ting vore annorlunda? Är inte det också att känna sig/bli övergiven? Kan även känna igen mig i att det inte går att vända sig till sin familj riktigt för där är man jobbig, så säger mina familjemedlemmar till mig också. Det skapar ju ännu mer känslan av att inte bli hörd eller sedd. Önskar det vore annorlunda! Bra att du skriver här!
Ja man vill ju inte bli bitter men det ärsvårt när man kämpar så gått, och det bara blir skit. Gång på gång. Då finns inget där längre som anda framtidshopp. Varför skulle nåt bli annorlunda nästa gång? Jag är liksom intellektuellt medveten inatt jag är värd lycka och gott, men inget i mitt live (trots ansträngningar) vittnar om att jag är rätt ute. Och när bekräftelsen från nära helt uteblir så blir ju det hela än mer svårmotiverat
Teal Sokubi kan du identifiera vad det är som fått dig att känna så här slutkörd och less? Är det till exempel så att du lärt dig att inte vara dig själv i relationer? Alltså att du försökt bli omtyckt istället för att vara dig själv? I så fall är det lätt att dra till sig fel folk, som inte förtjänar en. Som utnyttjar en. Och gör en ensam, eftersom det är rollen man spelar som folk dras till och inte den man verkligen är. Du skriver att du på ytan är lyckad och att familjen inte visar så mycket intresse för dig. Lär man sig inte att man duger som barn är det lätt att kompensera med att som vuxen verka rolig och intressant och lyckas utåt i arbetslivet. Stämmer detta för dig? Även om det inte gör det och att det är andra saker som fått dig att känna så här, så går det säkert att identifiera vad det bottnar i på samma sätt som om det skulle vara så att du inte lärt dig att du duger som du är.
det finns likheter absolut. Jag har gått många år i terapi och har nog kommit underfund med det mesta. Men det betyder ju inte att en är funktionell helt plötsligt. Eller att omgivningen har förståelse osv. Jag är otroligt ensam och det trots att jag i mångt och mycket ses som en väldigt kul och speciell person med mycket personlighet. En karaktär helt enkelt. Men jag umgås inte med nån. Och jag har heller ingen energi till att göra det. Jag ut haft kompisappar mm och träffat folk jag klickar med men jag fixar inte att a det vidare.
det om barndomen stämmer bra
jag Är så trött på att leva med den tryckande ångesten.
Ibland kan en ”vanlig” människa vara bättre än en terapeut. Terapi är krävande… Ibland behövs snarare någon som bara finns där och orkar finnas.
men det är ju det här som är så konstigt. Du svarar och fattar. Men i mitt liv har jag ingen som gör det. Jag är så jävla ensam. Och egentligen är ju det här kärnan och ändå finns ingen där redo att ta skiten
Och jag vill verkligen tacka er att ni svarade.