Svar skapade

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0
  • som svar till: Fru och barn.

    En livspartner behöver jag med. Har gett upp hoppet lite, jag vet inte var man träffar någon.

    Men av ren nyfikenhet – är det så att dina pengar känns helt meningslösa om du inte har någon att dela dem med, eller hur går tankarna?

    Det är nog vad jag längtar efter allra mest här i livet, en ömsesidig och djup kärlek. Jag upplevde det en gång, för flera år sedan, och den personen har jag aldrig riktigt kommit över. Desto jobbigare har det blivit nu när den personen har en ny partner, som verkligen ser ut att ha ersatt mig och allt det vackra vi hade ihop. Det är allt det här som får ner mig på botten just nu. Och det är då jag börjar sukta efter riktigt kärlek igen. För att också kunna ersätta honom, som han ersatt mig. Så att jag glömmer honom. Jag trodde aldrig att det här skulle bli så svårt, men det har det blivit.

     

    som svar till: Hälsoångest

    Hej,

    Jag kan hoppa in här. Läst lite grann av vad som sagts och skulle gärna vilja diskutera vidare. Känner igen mig i vissa saker även om min hälsoångest på vissa sätt är lite annorlunda.

    Förstår vad du menar och jag känner samma sak. För mig handlar livet mer om att överleva än att faktiskt leva. Jag vet inte riktigt när jag njuter eller när jag genuint har kul. Jag kan ibland uppleva händelser som jag från hjärtat blir glad av, men tyvärr går den glädjen över ganska fort igen. Varje sådant tillfälle övergår i att jag konkret tänker ”Okej, det var det. Nu tillbaka till verkligheten”. För det rullar ju bara på, vi gör våra måsten, vi äter, vi sover, vi försöker hålla oss friska. Vi bygger relationer för att annars vet vi att vi mår sämre. Vi försöker vara sociala för att stimulera oss själva och vi försöker alltid passa in för att saker annars blir än svårare att handskas med. Så där känner jag. Det mesta känns inte bara onödigt eller ganska tråkigt utan framför allt som en kamp där hela livet till slut känns som ett måste.

    Jag blir rent ut sagt fascinerad utav människor som säger att de älskar livet. Att de älskar att leva, att livet har så mycket att bjuda på och de vars främsta motto är ”Njut av livet!”. Det kanske är just för oss vars psyke inte alltid är stabilt eller som är hyperaktivt som livet upplevs som något jobbigt. Jag har en teori om att människor som dels inte är tillräckligt intelligenta för att kunna avslöja det system och samhälle vi oundvikligen måste leva i, dels människor som aldrig upplevt några särskilda motgångar, tycker det är roligast att leva. För för dem krävs det inte så mycket och ingenting i livet har heller lagt grund för vidare funderingar om hur saker är, borde vara eller har varit. Det tar stopp i hjärnverksamheten för dessa för det finns ingenting i deras liv som krävt några större reflektioner. Och ibland önskar jag att jag vore sån, mycket hade varit enklare då.

    Vartenda ord du skrev känner jag igen mig i. För mig känns livet också som en ständig kamp. Från det att jag stiger upp på morgonen tills att jag till slut lyckas somna. Det handlar om allt, från minsta småsak till större grejer. Allt är svårt att hantera, framför allt tankarna. Och precis som du har jag också haft oturen med diverse sjukdomar som gör livet ännu svårare att hantera och njuta av. Jag vet inte vad jag ville säga med det här, jag är ny här inne för jag kände att jag behövde göra något och börja ventilera för det känns som att jag snart spricker.

    som svar till: Jag vill må dåligt?

    Hej,

    Jag har inget bra råd till dig, utan det jag vill säga är istället att det inte alls låter sjukt. Jag tror det är ganska vanligt att man känner så som du gör. Jag själv har också känt så, och kan känna det ibland fortfarande. Det är enklare att få sin omgivning att förstå om man kan prata utifrån en diagnos. Att berätta för mina nära att jag mår dåligt ger ingen verkan eftersom de inte lägger så stor vikt vid det. Då infinner sig en hopplöshet, för man vill ju bli förstådd.

    Så med det sagt, tyck inte illa om dig själv för att du känner så. Det är troligtvis ganska normalt. Jag har GAD men för mig känns det ibland inte tillräckligt att prata om. Jag vill ibland kunna säga till mina nära att jag har schizofreni eller något i den stilen eftersom det ur deras perspektiv antagligen låter mycket ”värre” än ångest. Men om de bara visste…

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0