Har skilda föräldrar själv, och har en far som gick sin “egna väg” och skaffade ny familj osv. Älskar honom högt, men han har varit svinelak emot min mamma med. Han säger massa känslokalla saker till mig(eller ja gjorde), och sen när jag blev uprörd var det som han inte fatta varför. Så planen var att flytta upp till dalarna från gbg, men då sa han till mig en kväll “Ja men alltså jag är rädd för att du ska flytta upp jag vill inte ha detta ansvaret i knät”, där var det sista stråt för mig. Sista gången jag pratade med honom tog jag upp det och tog till och med på mig halva skulden men han blev fortfarande arg o besviken att jag inte ville flytta upp. Jag sa att han skulle ringa när han var redo, han sa att han var redo när som helst. Han ringde aldrig igen, fick ett email för något år sedan nu om att bygga upp vårat förhållande igen. Jag sa att han hade sårat mig, han fattade inte. Det var då jag bestämde mig för att låta kontakten stanna där, mår självklart dåligt över det ibland. Men det viktigaste att komma ihåg är att DU inte ska vara den VUXNA i ert förhållande. Du kan inte stå för allt han gjort, och får han dig att må piss är det bara o släppa. Svårt som satan i början, men värt det. Jag har enbart sms kontakt då o då, han skickar pengar utav “dåligt samvete”. Skulle jag säga ialafall, och han brukade skriva varje födelsedag hur mycket jag betydde, vet nu att det inte alls är så. Så mitt svar skulle vara släpp och försök läka.
