Skapade svar

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0
  • som svar på: Ensamhet till helgen

    Förstår hur du känner…varje helg undrar jag hur jag ska klara mig till måndagen…

    Känner ofta att till vardags är man upptagen och har kollegor runt om kring sig men till helgen smyger sig ensamheten på mycket tydligare

    Jag kan känna igen mig så väl i din känsla för min kropp efter övergrepp…en kränkt ledsen kropp…det tar tid att känna sig värd något igen. Men snälla du tänk att det går! Visa dig själv att du är värdefull genom att ta  hand om dig. Sakta sjunker det in…kram till dig!

     

    Det är så jävla skevt att du ska känna skam efter ett sådant övergrepp. Helt galet fel, men ändå så otroligt vanligt. Det är han som knappt borde kunna leva med sig själv, som borde känna skam ända in i benmärgen. Känna sig äcklig, ful och vidrig som människa. Jag hoppas att han gör det nu och aldrig utsätter en annan människa för det du varit med om. Jag hoppas att du pratar med detta med människor du litar på. Att du inte bär det helt ensam. För ju mer vi pratar om det, desto starkare blir vi. Kram till dig!

    som svar på: MeToo

    Du är värd att skyddas!

    Jag också. När jag var 12 och låg febersjuk kom en av min pappas bästa vänner in i mitt rum där jag låg i min säng och kysste mig. Jag minns hur han trängde in tungan i min mun. Jag blev förskräckt såklart. Då sa han att han bara ville lära mig  hur man använder tungan när man kysser. Jag gömde mig under täcket. Jag berättade inte för någon. Året därpå smekte han mig på mitt bara ben en gång och det var egentligen då jag kom ihåg vad han gjort året innan. Denna gången berättade jag för mamma.

    Första gången jag utsattes för sexuella övergrepp var av en jämnårig klasskamrat på mellanstadiet. Han var våldsam, nöp mig hårt i bröst och vagina. Jag kämpade emot med alla krafter, slog tillbaka. Knäande honom i skrevet så gott jag kunde från min liggande position, det resulterade bara i att jag kände hans äckliga erigerade penis. Han slet i mina kläder, slabbade runt med sin tunga i mitt ansikte och tryckte hårt upp sina skitiga (skitiga på riktigt det var på en friluftsdag ute i skogen) fingrar i mig. Jag blev så galet arg samtidigt som jag kände stark skam, då en stor del av mina klasskamrater stod omkring. Ingen av dem gjorde något för att sätta stopp för det som hände även om de flesta utstrålade att de kände obehag. Någon i klassen berättade för vår lärare vad som hänt. Han kommenterade aldrig vad som hänt, frågade inte hur jag mådde, kontaktade pojkens föräldrar eller tog upp saken med rektorn. Jag hade redan innan tagit upp med både lärare, rektor och tvingat de två att sammankalla till föräldramöte då flickorna i klassen blev utsatta för sexuella trakasserier (det som förminskande kallas tafsande). Det förändrade ingenting och förbättrade inte flickornas vardagssituation i skolan. Efter den här händelsen insåg jag att inte en jävel bryr sig. Det är ok att göra vad som helst mot mig. Den enda som kommer skydda mig är jag själv. Ganska tungt för en 11-åring. Senare i livet har jag gått i traumaterapi för att bearbeta bland annat det här övergreppet. Det tog 25 år innan jag fick stöd att i mitt inre förstå att jag är värd att skyddas, även av andra.

    Första gången jag utsattes för sexuella övergrepp var av en jämnårig klasskamrat på mellanstadiet. Han var våldsam, nöp mig hårt i bröst och vagina. Jag kämpade emot med alla krafter, slog tillbaka. Knäande honom i skrevet så gott jag kunde från min liggande position, det resulterade bara i att jag kände hans äckliga erigerade penis. Han slet i mina kläder, slabbade runt med sin tunga i mitt ansikte och tryckte hårt upp sina skitiga (skitiga på riktigt det var på en friluftsdag ute i skogen) fingrar i mig. Jag blev så galet arg samtidigt som jag kände stark skam, då en stor del av mina klass[quote quote=3030]Tack för att du berättar! #MeToo [/quotejag villkamrater stod omkring. Ingen av dem gjorde något för att sätta stopp för det som hände även om de flesta utstrålade att de kände obehag. Någon i klassen berättade för vår lärare vad som hänt. Han kommenterade aldrig vad som hänt, frågade inte hur jag mådde, kontaktade pojkens föräldrar eller tog upp saken med rektorn.

    Jag hade redan innan tagit upp med både lärare, rektor och tvingat de två att sammankalla till föräldramöte då flickorna i klassen blev utsatta för sexuella trakasserier (det som förminskande kallas tafsande). Det förändrade ingenting och förbättrade inte flickornas vardagssituation i skolan.

    Efter den här händelsen insåg jag att inte en jävel bryr sig. Det är ok att göra vad som helst mot mig. Den enda som kommer skydda mig är jag själv. Ganska tungt för en 11-åring.

    Senare i livet har jag gått i traumaterapi för att bearbeta bland annat det här övergreppet. Det tog 25 år innan jag fick stöd att i mitt inre förstå att jag är värd att skyddas, även av andra.

    som svar på: Flytt

    Ibland undrar jag varför vi flyttar ihop. Egentligen mår ju de flesta relationer bäst av att slippa vardagssituationer. Man inbillar sig att det är mysigt…men hur kul är att titta på sin sambos skitiga mjukisbyxor till frukost.

    Jag förstår verkligen hur du känner dig. Jag fann till slut kärleken i en man via en dejtingsida. Jag tror att det handlade om att jag släppte mina företställningar om hur han skulle vara. Eller vad han tyckte om mig. Det blev ett oväntat möte. Utan förväntningar.

    Jag har kommit till den punkt i livet där alla vänner runt omkring mig har partner, gifter sig och skaffar familj. Själv har jag aldrig ens kommit så långt att få nosa på det jag mest av allt längtar efter. Jag har aldrig varit i en kärleksrelation. Det finns ingenting mer i världen som jag vill mer. Jag har längtat i så otroligt många år efter att hitta någon att älska, och som älskar mig tillbaka. Jag har dejtat, jag har varit på alla dejtingappar och dejtingsidor som finns, parats ihop med vänners bekanta och haft perioder i livet där jag försökt att inte söka alls. Av de jag dejtar får jag alltid höra om att jag är fantastisk, snygg och vacker, att jag är världens finaste människa. Men de får inga kärlekskänslor/attraktionskänslor för mig. Allt det här gör att jag lever med ständig ångest just nu. Jag kan inte stänga av ångesten. Jag längtar så otroligt efter min framtida man. Efter mina framtida barn. Att gå runt med känslan av att jag kanske inte duger åt någonting annat än sex eller att bli kompis med, är tragiskt. Jag är så less på att det är så här. Vad ska jag göra? Hur går jag vidare? Jag vill inte känna såhär längre. Jag vill bara älska och bli älskad.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0