Skapade svar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0
  • Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka. Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen. Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen… Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    Hej jag känner igen mig så mycket i vad du skriver. Har en liknande uppväxt i ryggen och ett liknande uppbrått. Känns fruktansvärt emellanåt, tror heller inte på lyckan många gånger.

    Genom att skriva här, så har jag inte gett upp. Däremot kan det se ut som det. Mina kroniska självmordstankar är just bara tankar. De finns inte hela tiden, men nästan. Det jobbiga är det kontinuerliga ambivalensen. Jag känner ibland att jag lever bara för att inte skada min familj och vänner, men jag tror jag har ett frö av hopp. Omän så litet. Jag är inte ensam på det sättet att jag inte har människor omkring mig. Jag känner mig ensam för att det inte finns någon jag vågar prata med om mina mörka tankar. Jag har provat. Det var inte lyckat, jag skrämde upp dem rejält. Nämna självmord för någon som alldrig berört tanken skrämmer oerhört. Jag blev körd till psykakuten och inlaggd på det. För att jag nämnde ordet självmordstankar. Skulle jag läggas in varje gång jag hade det så skulle jag bo på psyket. Jag är ensam för jag kan inte prata med någon om det här utan att det skapar kaos. Det är så tungt att vara i ambivalensen leva/dö utan att ha någon att bolla med. Jag vet inte om någon annan påverkas av kända personers självmord. Själv så dras jag mot de tankarna mer av någon anledning. Jag skulle verkligen villa bolla alla mina mörka tankar med någon som vågar och kanske delar dem. Finns du?

    Hej! Jag delar nästan samma tankar och behöver med någon som orkar prata.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
0