Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
0
  • Jag får ofta såna känningar när jag känner mycket ångest och stress. Hela kroppen känns otroligt svag och särskilt armar och ben.

    Obehaglig känsla som är svår att bli av med när den infunnit sig. Upplever att jag får himla svårt att jobba då, även fast jag har ett jobb där jag sitter framför en dator :/

    Har tyvärr inte själv lyckats hitta nån lösning på det hela

    som svar på: Ensamhet till helgen

    Känner ofta att till vardags är man upptagen och har kollegor runt om kring sig men till helgen smyger sig ensamheten på mycket tydligare

    Sådär känner jag också. Tycker nästan bättre om att vara på jobbet än att vara hemma själv. Där känner jag mig trygg. Hemma är det bara tyst och ensamt…

    Försöker hitta på saker med lagomt intervall så att jag inte ska bli alltför ensam och det funkar rätt bra för mig… Men jobbigt att du känner att ingen har tid med dig. Brukar de ha ursäkter när du frågar?

    Du kan inte umgås med kollegor? Eller träffa nya vänner via någon hobby?

     

    Många gånger har jag nu erfarit hur volontärerna på MIND får en att må sämre än vad man gjorde när man loggade in på chatten. Många är inte lämpade att möta personer i så svåra situationer som i självmordstankar och i psykisk ohälsa. Det är oansvarigt av ledning och organisation att alltid hänvisa till att ”vi är bara medmänniskor, vi är bara volontärer”. Personerna i chatten är visserligen volontärer men det borde finnas ett ansvar för att personerna har en kompetens att åtminstone inte förvärra måendet för den som söker stöd i chatten. Det jag återkommande kunnat se i chattarna är: 1. Oförmåga att hålla igång en dialog, att svara kort med en eller två rader är inte att ge stöd. 2. Att inflika fråga på fråga utan att kommentera det man berättat. 3. Oförmåga att möta personen där han eller hon är. 4. Att ha en egen agenda där många är inriktade på att söka snabba lösningar istället för att lyssna in och samtala. 5. Långa väntetider mellan svaren och för många chattar pågående samtidigt. 6. Bristande metodik om ”motiverande samtal” inte fungerar. Många vill då hålla fast vid en enda samtalsteknik vilket gör att samtalet inte går framåt. 7. Bristande kunskap kring psykiatri och vård vilket gör att många inte mer än mycket ytligt förstår vad det innebär att må psykiskt dåligt och vad det innebär att vara hänvisad till psykiatrin så som den ser ut idag. Sammantaget finns en rad brister som gör att risken är stor att försämra måendet för den som söker stöd. Att ”det inte ska vara så”, ”att volontärer utbildas”, att ”MIND regelbundet tittar över hur man kan utforma chatten” är standardsvar som inte är i nivå med att MIND vänder sig till personer i kris. Så som det ser ut idag håller vissa volontärer samma nivå som om det vore en allmän stödchatt inom ”Friends” eller annan förening för barn och unga. Även om vissa stödsökande är unga är många också vuxna och äldre och här behövs betydligt mer än att ställa allmänna frågor om vad man har för intressen, hur man önskar att livet skulle se ut eller att föreslå att man kan ringa 1177. Jag är själv inte utbildad inom samtal men vet vad det innebär att möta en person där han eller hon är, att se om det är råd och tips personen vill ha eller om det är mer av känslomässigt stöd. Att förstå att det krävs olika sätt att bemöta och vad det innebär att hålla ett tempo och se till att personen som söker stödet känner sig sedd och utan att den stödsökande ska behöva vänta flera minuter på varje svar.

    Supertråkigt att du upplevt chatten på det sättet. Jag är säker på att det är det sista som volontärerna vill, men det tar inte ifrån dig upplevelsen av att det är på det sättet. Förhoppningsvis kan de ta till sig dina ord och lära sig utav dem. Tror det är jätteviktigt att våga lufta även dessa tankar och känslor.

    Kanske kan du, om eller när, du mår bättre anmäla dig som volontär? Eller på något sätt hjälpa till och utbilda de som ska bli volontärer? Bara en tanke 🙂

    Hmm funderar på om du talar om Minds självmordschatt eller pratar du om forumet?

    Jag är rätt säker på att hen avsedde Självmordschatten.

    Håller med dig att det känns bra att forumet är för oss privatpersoner. Det är här för att vi ska kunna stötta och hjälpa varandra i svåra stunder. Riktigt bra initiativ faktiskt.

    som svar på: Ensamhet

    Om du fick drömma lite, vad skulle du då vilja syssla med? Och vad är det som stoppar dig från att göra det?

    Kanske kan du inte uppfylla hela din dröm, men kanske går det att ta några steg i rätt riktning? Kanske det går att göra någon förändring som är åt det hållet åtminstone? Med lite kreativt tänkande och lite jävlar anamma så brukar det mesta gå.

    Berätta gärna mer om hur du upplever din vardag och vad du ser som hinder för att uppfylla det du egentligen vill med ditt liv.

    som svar på: Hopplöst fall….

    Självklart är ingen ett hopplöst fall och verkligen inte du heller! Jag tror att du har kraft inom dig att ta dig ur denna onda cirkel du har hamnat i, men självklart behöver du hjälp och stöd. Psykiatrin kanske inte alltid är svaret.

    Finns det andra du kan luta dig mot och ta hjälp av? Kan du hitta strategier eller aktiviteter som hjälper dig att må bättre?

    Jag tycker oftast att jag mår som värst när jag inte gör någonting. Då finns det så mycket tid att grubbla, gräva ned mig och tankarna går på högvarv och blir värre för varje minut. När jag ser till att, om än med mycket möda, ta mig ut och hitta på saker så är det så mycket lättare att klara av att hålla mig ovanför ytan.

    Hur är det för dig?

     

    som svar på: Oförlåtligt

    Oj… Det är svårt att veta vad man ska svara på det här.

    Du har verkligen gjort en hel massa fel och det är jag säker på att du är medveten om.

    Jag tror att enda sättet, om du vill kunna gå vidare från detta, är att du måste berätta för din fru. Hur hemskt det än kommer att bli. Ärlighet måste komma först. Det finns en risk att hon lämnar dig, men kanske är det för det bästa. Eller så kommer ni ur det här starkare än någonsin.

    Oavsett om du väljer att berätta eller inte så måste ni prata med varandra. Om ni bara kör på utan att kommunicera med varandra kommer det antagligen sluta med att du gör något sånt här igen och då kan du lika gärna ta tag i det redan nu och se till att du inte hamnar där igen.

    Hoppas att du vågar ta steget och prata med henne. Jag tror att det är enda lösningen.

    som svar på: Ensamhet

    Vad jobbigt att du känner dig så ensam… Du kan inte försöka hitta en hobby där du träffar nya människor? Något du kan göra varje vecka och se fram emot?

    Det går att skapa förändring, det gäller bara att du är villig att göra jobbet. Inget kommer att lösa sig av sig självt (det kan jag gå i godo för själv, jag är bra på att skjuta på att ta tag i nödvändiga förändringar).

    som svar på: Att ha gips på själen

    Igår pratade jag med några kompisar och efter vårt samtal kände jag att jag skulle önska att alla med psykisk ohälsa skulle kunna få ett tillfälle när det var synligt. Om programledare på tv skulle visa det, i nyhetsprogram, bloggar, brevbärare och kassörskan ja alla skulle visa det då kanske skuldkänslor skulle minska. Det borde inte vara värre än att man har högt blodtryck eller diabetes. Ingen ifrågasätter om någon har dessa sjukdomar. Tyvärr är vårt samhälle så inriktat på prestation och lycka att vi sopar det obehagliga under mattan. Så näst gång jag går till läkaren ska jag be om ett gips till själen så att alla kan se vara jag har ont.

    💔 Hjärtskarande vackert skrivet. Håller fullständigt med dig.

    som svar på: Sjuk mamma

    Åh, lider med dig! Cancer är så himla fruktansvärt. Förstår att det här är en oerhört jobbig tid för dig.

    Fokusera på att vara där för din mamma och ge henne så mycket stöd du orkar och kan ge. Det finns inga garantier i livet och det finns en risk att det inte slutar lyckligt. Tyvärr är det något vi alla måste acceptera, även om det är det sista vi vill.

    Så ge henne all den kärlek du kan och se till att utnyttja den tiden ni har kvar. Prata om det ni aldrig pratat om tidigare. Skratta. Kramas. Se på en film tillsammans. Försök hitta ljusglimtar i mörkret.

    Håller självklart tummarna för att det ändå vänder! Och du, glöm inte att ta hand om dig själv också.

    Kram!

    som svar på: "Vem bryr sig"

    Håller helt med föregående talare. Skit i dom! Du är värd så mycket mer än idioter som inte kan se längre än till sin egen näsa.

    Stor kram till dig!

    som svar på: allt på noll

    Jag har varit där och jag lider med dig. Det är fruktansvärt jobbigt att känna så. Är det något särskilt som gör att du känner som du gör?

    Det jag brukar göra när jag får såna dippar är att skriva ned saker jag vet att jag tycker om att göra. Sedan väljer jag ut en av de sakerna och försöker förmå mig själv att genomföra den. Även om jag inte har lust. Det kan ta flera timmar innan jag orkar, men när jag väl gör det så ger det mig extra energi och en känsla av att ha lyckats med något den dagen.

    Det behöver absolut inte vara någon stor grej. Det kan vara så enkelt som att orka gå ut på en promenad eller rita en stund.

    Hoppas att du hittar motivationen snart igen. Skickar en styrkekram och hoppas att morgondagen känns bättre!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
0