Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
0
  • som svar till: Drömmar

    Jag drömmer om att kunna skriva skolarbeten utan ångest. Jag kan skriva tentor på masternivå med endast lite ångest dagen innan men jag kan inte skriva en inlämningsuppgift. Jag får ångestattacker, faller ner i depression och i vissa fall blivit suicid. Varför denna fobi för akademiskt skrivande? Jag drömmer om att kunna skriva ner mina slutsatser, att förmedla mina teorier utan ångestattacker och depression.

    som svar till: Vad ger ditt liv mening?

    Att vara behövd av andra människor, när jag fick fast jobb började jag må mycket bättre. Att få känna mig behövd, att jag är saknad när jag är sjuk och att jag märkbart bidrar till något större.

    som svar till: Panikångest medecin

    SSRI i kombination med 6 månader av intensiv KBT gjorde att jag gick från att ha extrema panikångestattacker av vardagsaktiviteter som att sitta på en buss eller stå i kön i mataffären eller att möta någon på gatan till att jag kunde fungera normalt igen. Så för mig så fungerade SSRI och terapi verkligen.

    Jag kan också säga att KBT var det som hjälpte mest och var väldigt jobbigt . Värt det till slut men jag fick jobba hårt med mig själv

    Dricker du någon form av koffein? Kan vara värt att försöka dricka kaffe /te på fikan och lunch för att se om du orkar bättre. Utnyttja vilrumen, jag blir trött av att vara i sociala sammanhang så jag brukar gå och ta en 20 min powernap på lunchen. Att få vara själv i ett tyst mörkt rum hjälper mig väldigt mycket. Sen prata med din chef, du behöver inte säga att du mår piss utan kanske säga att du skulle vilja gå ner i tid, prata arbetsbelastning, vet din chef om att du haft utmattningssyndrom förut?  Byta arbetsuppgifter kanske kan hjälpa.

    Sen kan en sjukskrivning hjälpa dig att vila lite, kanske prata med en läkare om hur du känner och om att du inte vill få utmattningssyndrom och om de har några tips.

    Jag hade ett år när jag inte orkade träffa nästan någon men jag hade orkester varje vecka och det gjorde att jag kände att jag tillhörde ett socialt sammanhang. jag träffade mina bästa vänner kanske en gång varannan månad. Men vi är sociala varelser så jag rekommenderar något som inte tar energi. Sjunga i kör kanske?

    du behöver kanske jobba med skamkänslan av att inte träffa så många kompisar? Kanske ring dem och prata lite istället så att du känner att du ger dem lite tid. Då kan du också känna dig bättre när du inte orkar träffa dem och behöva säga nej.

     

    som svar till: Vad gör jag?

    Jag har inte varit i din situation men det låter hemskt. Det låter som om du mår väldigt dåligt och det blir värre eftersom dina närmaste också mår dåligt. När jag flyttade hemifrån efter gymnasiet var det svårt att börja se att mina föräldrar bara var människor, att jag var bättre på vissa saker och förstå att jag var en vuxen, ansvarig för mig, och att mina föräldrar var ansvariga för sig.

    Öva på att prata med dem var och en för sig, inte för att lösa problemet, du är inte deras terapeut, utan för att utveckla din relation med dem. Om du har en bra relation med några/något syskon prata med dem. Även om de inte vet hur det är hemma skulle jag vilja att mina syskon ringde och pratade med mig om det var jobbigt med mamma och pappa.

    Kanske föreslå parterapi? Jag gjorde det till mina föräldrar men det blev hus i helvete då de är födda kring -50 och terapi ”bara är för psyksjuka.” Alla fördomar mot psykisk sjukdom gjorde det bara värre. Men mamma fick medicin mot klimakteriet och det blev mycket bättre.

    Du kan inte flytta ihop med din pojkvän eller ett syskon en kortare tid för att få lite lugn och ro för att fokusera på ditt eget mående? Man kan sjukskriva sig som student och studenthälsan hjälpte mig när jag började må dåligt. Även om det var att säga att jag behövde träffa läkare och att jag mådde för dåligt för att fortsätta ha samtal med dem. Vilket var rätt.

    Hoppas att du kan hitta någon form av lugn i din tillvaro och att dina föräldrar kan lösa sina problem.

    Have you got in contact with your doctor to check your medication? I am bipolar too and I pendle fast and am told to contact psyk and talk medicin when I don’t feel normal. It is important since I can get to up very easily if I take antidepressent but I need them when I am down.

    Om jag är hemma och trygg – lyssna på pod och blundar eller försöka ta mig ut på en promenad. Drick ett glas vatten, var det länge sen jag åt? laga mat. Ta en dusch, borsta och fläta mitt hår à la Game of Thrones.

    Bland folk – andningsövningar och meditation, jag har nyligen köpt en frälsarkrans och den är ett bra verktyg för min meditation var jag än är.

    På jobbet – stretchningar och stående yoga övningar, något fysiskt att fokusera på. Ibland när jag är själv i ett rum sjunger jag för att ta mig ur mitt huvud och in i nuet.

    Och ta min medicin som jag ska och alltid ha med min vid behovs-ångestmedicin är nog det viktigaste.

     

    Vad bra att din medicin hjälper till viss del i alla fall. Jag skulle rekommendera promenader, fysisk aktivitet är bevisat bra för depression och ångest. Jag har själv jättesvårt att ta mig ut på en promenad när jag har mycket ångest och endast med hjälp av någon annan tar jag mig ut. Har några gånger ringt en kompis som har kommit och plockat upp mig på promenad och det har alltid hjälpt. Men man vill ju inte vara andra till last när man mår dåligt.

    Sen känner jag igen det där med youtube. Jag ser/lyssnar på NorthernLion och Aavak då de drar mig in i det de spelar på ett bra sätt och tar mig bort från mig själv ett tag.

    som svar till: Återfall och rädd

    Såg att du tagit bort din användare men kände att jag ville skriva en kommentar ändå. Livet går upp och ned, för många av oss kan det gå ner väldigt djupt, men minns att du en gång tidigare tagit dig uppåt igen, du är bättre rustad denna gång även om det inte känns så just nu. Du är älskad, även med din ångest!

    I min KBT jobbade jag mycket på att inte se min ångest som ett monster som förstör mitt liv utan en inre skrikande fyraåring. Jag sparkar inte eller försöker slå tillbaka mot en fyraåring, jag försöker ta hand om hen, hålla om hen och inte skylla på hen för hur hen beter sig. Det hjälpte mig i alla fall.

    Rädsla är en naturlig känsla, det är okey att känna rädsla.

    som svar till: Panikångest medecin

    Jag vägrade få något utskrivet som kunde vara beroendeframkallande så de skrev ut Atarax åt mig. Den funkar tillräckligt bra, är egentligen en allergimedicin som har som biverkning att den är ångestdämpande. den saktar ner mina tankar och jag brukar somna av den. Då jag inte har attacker längre har jag nu en annan ångestdämpande medicin som inte gör mig trött som jag kan ta om jag till exempel vet att jag ska vara i stora folksamlingar och så. Kommer inte ihåg vad den heter just nu ^^;

    som svar till: KBT vs. Annan terapiform

    Själv fick jag samtalsterapi, grottat ner mig i hur det var i barndomen, mindfullness mm innan jag gick till en privat klinik och fick KBT (förra läsåret). Och det hjälpte fruktansvärt bra. Jag tror det framförallt beror på om man har en psykolog som inte vill pracka på dig den terapiform som de anser ska frälsa världen utan som kan flera terapiformer och kan efter något eller några träffar byta inriktning.

    Jag är ny med meditation och mindfulness men det jag har mått bättre de senaste veckorna, kan bero på andra saker också men jag tror det är viktigt med meditationspauser för mig. Jag känner att huvudet inte springer ifrån mig lika lätt om jag regelbundet anstränger mig för att nollställa det.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
0