Jag tänkte också på det, hur folk verkligen blev galna. I början tyckte jag det jobbigaste var oron, att man inte visste allvarlighetsgraden. Jag hade också en kass ”vän” som snackade om att det skulle bryta ut krig, Stockholm skulle attackeras från luften osv. Och apropå det så blev isoleringen en tankeställare för mig över hur kassa vänner jag haft i mitt liv de senaste åren. Jag hade blivit beroende av dem. I början var ensamheten jobbig, men ju längre tiden gick ju bättre började jag må. Jag har varit ensam i längre perioder tidigare, det var inte det som var det värsta, det var liksom beroendet av dem.
Nu är jag väldigt ensam. Det är jobbigt, men det är ju pest eller kolera. Min familj är dysfunktionell och väldigt destruktiv för mig. Just nu är jag no contact med dem allihopa. Så jag förstår verkligen desperationen i att ibland accepterar man skit framför ensamhet. Som redan är sagt, man kan gå promenader osv. Ibland går jag genom gallerian bara för att va bland folk i nåt slags sammanhang. Är sjukskriven så har inte det via jobbet heller.
Men jag ska försöka hålla mig ifrån dem nu, både familjemedlemmar, exvänner och gamla ragg.
