Dina svar
-
indigo gulltandborre skrev:
Grubblar över det här med arv och miljö igen. För ibland verkar det så uppenbart: a leder till b som leder till c – det finns en tydlig miljöfaktor. Samtidigt finns det många som växer upp i dysfunktionella miljöer som ändå klarar sig bra och andra som växer upp i trygga hem som ändå mår dåligt. Vad är vad egentligen? Har vi något alls att säga till om? Eller stakas livet ut mycket tidigare än vi själva tror? Med risk för att låta som en domedagsprofet… jag har inte mycket tilltro till livet just nu. Det känns som att någon annan har ratten och jag gör bara mitt bästa för att hänga med i svängarna. Som att jag alltid var menad att må dåligt, att det är inprogrammerat i själva jaget av min person. Och det är ju inte särskilt hoppfullt. Nej, just nu känns livet mörkt och hopplöst. För att jag inte mår bra, för att mina anhöriga inte mår bra. Och jag verkar inte kunna ändra på det.Vad tungt för dig att bära att dina anhöriga inte mår bra. Det är inte konstigt att du mår dåligt över det. På vilket sätt känner du dig maktlös att förändra på hur de mår?
Vi bär alla med oss våra tankar och erfarenheter, men nog kan vi i viss mån förändra miljön vi lever i och en tillsynes obetydlig förändring kan få stora effekter på sikt. Vart/hur skulle du köra om du höll i ratten?
lavendel oregano skrev:
Hjälp! Har jag varit den dysfunktionella mamman tänker jag nu. Jo det har jag nog. Utåt allt fint och polerat med bra utbildning och bra jobb. Men med en avsaknad av trygghet och behov av bekräftelse har jag avslutat relationer och påbörjat nya. Haft med mig mina två underbara döttrar och trott att jag gjorde rätt. ”Så länge jag mår bra (??) så är det det bästa för barnen ”. De har utvecklats till vuxna med egna liv men så högsensitiva, inkännande och med ångest. Parallellt som de (också ensamstående föräldrar)fortsätter arbeta och försörja sina barn. Men de mår inte bra. Och har ingen god ekonomi. Och känner sig ensamma. Jag försöker göra allt för dem men är aldrig tillräcklig. Efter senaste separationen har jag inga besparingar och behöver bygga upp min ekonomi igen. Så det blir små bidrag jag kan ge. Och min tid såklart. Ger dem all min tid som de vill ha.
Jag har sådan ångest över detta att jag knappt fungerar.Jag tycker du låter som en väldigt omtänksam, vänligen och kärleksfull person i sättet du beskriver relationen till dina barn. Det låter som att du har gjort det du trott varit bäst för både dig och dem med den informationen du haft i stunden och det är tillräckligt.
Du kanske också givit dem modet att avsluta förhållanden som fått dem att må dåligt, gå sin egen väg, och därigenom givit dem möjligheten att må ännu bättre, trots att de vetat om att det kortsiktigt leder till förlust av andra trygghetsfaktorer som ekonomi och gemenskap. Och du har visat dem, och visar dem, att det går att bygga upp igen. Att du samtidigt som du känner ångest har förmågan att dela med dig av det finaste du har, din tid, är helt fantastiskt! Ens föräldrars tid och intresse är – åtminstone för mig – långt mycket mer värt än allt vad pengar kan köpa.
Vad tänker du om det?
-
Hej violett grabo!
Vad är anledningen till att din kille ber om ett ”kvitto”? Är han orolig över att inte veta vart du är ifall det händer någonting, eller är han bara orimligt svartsjuk?
Det är helt okej om du inte känner dig redo att lämna honom. Har han varit iväg och pratat med någon om sina problem kring svartsjukan? Det är inte normalt och inte okej att det är på det sättet i en kärleksfull relation.
Ifall du bestämmer dig för att föreslå att han ska prata med någon, så gör det inte under ilska. Kanske kan du förvarna honom på att du vill prata, lugnt och sansat sätta er ner och fråga honom vart oron kommer ifrån, och därefter säga att det är en förutsättning för er fortsatta relation att han pratar med någon professionell om det. Var beredd på att han kan gå i självförsvar, undvika konversationen, gå därifrån, bli rädd och arg. Det är naturliga känslor när någon försöker ta ifrån honom någonting som är viktigt för honom. Om det finns risk för att han blir våldsam kanske det inte är rätt väg att gå. Får du ingen kontakt med honom kanske du säger något i stil med (det här är bara ett förslag) Det känns inte som att du hör mig. Jag vill fortsätta leva med dig, men inte om vi ska ha det på det här sättet. Vad tänker du?
Känns det som en möjlighet eller tror du det finns risk för att han blir våldsam? eller är det kanske någonting annat som får det att kännas för svårt? Om du bestämmer dig för att gå den vägen, försök förbereda dig på att det kommer att vara obekvämt och svårt. Men det är av kärlek som du tar upp det, för att det ändå någonstans finns en vilja att fortsätta leva tillsammans?
Vad känner du när du läser det här?
-
Menar du att ensamhetskänslan kommer väldigt plötsligt och starkt? Jag har varit med om det en gång fast kring självmordstankar. Det skrämde mig verkligen att det kunde gå från 0 till 100 på en sekund, från ingenstans.
Jag håller med om att det inte går att jämföra. Jag distraherade mig med tusen projekt igår för att slippa känna efter, och slutade inte förrän jag somnade.
Jag har också sagt sånt där, och sen stått där igen, något år senare, med samma person 😂 och sen blir jag förvånad när det går åt helvete igen 🤣 Åh ❤️, kärleken attraherar mig verkligen inte alltid till personer jag mår bra med.
Kan tänka mig att det får dig att känna dig än mer ensam. Jag har också många gånger den senaste tiden tänkt att ingen ska behöva vara isolerad på det här sättet. Om jag återigen finner någon jag verkligen vill dela livet med är jag rädd att jag av kärlek kommer stöta bort dem, för jag önskar inte någon den isolering jag lever i.
Vad gjorde du under midsommar?
-
Jag förstår att det känns svårt, och ännu svårare när den typen av tankar kommer. Det är helt naturligt att bli orolig inför saker som man aldrig övat på men förväntas kunna – jag träffar personer med den oron varje dag. Frågan är kanske vem som förväntar sig att du kan det, oftast är det mest en själv som har de förväntningarna? Då har du det framför dig, att hitta ett sätt som du trivs att kyssas på. Någon som är värd att vara med kommer att ta det i din takt och på ditt sätt. <3
Det är svårt att hitta någon med den förståelsen, eller som är beredd att lägga ner tiden och energin på att lära sig. Tro mig, det går att leva med obesvarad kärlek länge. Det finns absolut personer som tycker det är värt väntan. Jag förstår att det är svårare för dig och kommer ställa högre krav på din partner, men om det är någonting du verkligen vill så är det värt att kämpa för. Är din strategi att vänta med romantiken tills kärleken infunnit sig, eller kan du tänka dig att t.ex. kyssa någon du inte älskar än?
-
Jag får en retroaktiv löneförhöjning sedan januari, vilket gör att jag skäms ännu mer över hur mycket jag tjänar när det finns så många andra som har det jobbigt ekonomiskt. Jaja, jag har ingen lust att glida in på det sidospåret nu. Min intervju för att byta tjänst blev däremot uppskjuten.
På vilket sätt är det bra och på vilket sätt är det dåligt att du alltid är i fight or flight? Går du inte runt med spänningar hela tiden om du aldrig kan känna dig trygg?
Jag säger verkligen inte att jag inte förväntar mig svar för att skydda mig själv. Jag säger det för att jag genuint bryr mig om dig och ditt välmående, och då måste konversationen vara kravlös. Jag kommer klara mig fint oavsett, men jag trivs med att skriva med dig så det vore tråkigt att sluta ^^.
”Tänker att scenarier som att vara en del av Marvel universum eller likande inte kan ske typ.”
Haha! Du har rätt. Jag skulle bli mycket förvånad, och leva i förnekelse, om jag såg något sånt i verkligheten. Vem är du i de här scenarierna?
-
Ja, vänner är bra att ha, och det finns såklart en naturlig rädsla för att bli utstött eller avvisad – förr i tiden var det ju förenat med livsfara, så det är inte konstigt att den rädslan kan kännas överväldigande. Varför tror du att du skulle förlora vänner av att säga att du inte är i skick att följa med? Om de slutar höra av sig kan ju du höra av dig när det passar dig istället?
Jag klurar också lite på det där med vänner, kanske framförallt hur man skaffar nya som man trivs med. Tänker att jag blir mindre beroende av mina närmsta vänner om jag har flera – inte för att jag inte tycker om dem, men kunde var kul att lära känna nya personer, det var några år sedan… Det känns svårt att ta tag i det och att öppna upp även när jag mår förhållandevis bra, och fullkomligt omöjligt när jag mår dåligt. Sen underlättar det inte att kämpa mot otrygg undvikande anknytning som jag fått med mig. Jaja… det var lite mer om mig och vad jag tänkt på de senaste dagarna ^^.
Mina ”Jag borde…” tankar började försvinna lite när jag bytte ut dem mot ”Jag behöver inte…” och ”Jag vill…”. Det blev som ett sätt för mig att prioritera bara det som faktiskt var genuint viktigt för mig, och för att jag ska må bra. Igen, mer om hur jag fungerar, jag vet inte om det är till någon hjälp för dig. Jag är inne i den lösningsorienterade delen av min hjärna igen, just nu 😮💨. Det är okej. Jag behöver inte öva på att släppa den delen av min hjärna just nu, men jag vill gärna öva mer på den stöttande delen 🥰.
Hur går dina tankar för att börja känna efter mer, för att öva på att leva mer i stunden och lyssna på dina egna behov? Om jag får vara sån, så låter det som att det är din familj har problem om de inte kan glädjas åt att du mår bra. Det är orimligt att du ska ta ansvar för deras tankar och känslor.
-
Det här inlägget har rapporterats.
Det är orimligt att jag fortfarande inte är trött 🤣😭 Kom igen! Det här är bara löjligt?! Jag har inte haft några som helst problem med att somna på 10 år, och från en dag till en annan… Det är bortom mitt förstånd att det kan ske en sån förändring på ingen tid alls! Också rätt så fantastiskt.
-
Såklart man blir besviken på vänner man trodde skulle finnas där och inte gjorde det när det behövdes. Bra gjort av dig att sätta gränser för att du ska må bra när de frågade dig om du ville ses och du inte orkade.
<p style=”box-sizing: border-box; margin: 0px 0px 8px; line-height: 24.8px;”>Nu kanske jag är lite hård igen, men skulle du döma dina familjemedlemmars värde utefter hur välstädade hem de har? Om inte, varför skulle du göra det mot dig själv?</p>
<p style=”box-sizing: border-box; margin: 0px 0px 8px; line-height: 24.8px;”>Precis, allt kommer inte bli perfekt om det är mycket som ska hinnas med. Jag förstår. När livet känns tungt är det lätt att bara se hinder, och att känna att du ”inte har något val annat än att fortsätta kämpa”. Ibland hjälper det mig att bara ta några långsamma, djupa andetag, lyfta blicken mot horisonten och försöka se möjligheterna (ibland bara en enda svagt lysande liten möjlighet). Ingenting är evigt. Du lever här och nu, för din skull, och du förtjänar att njuta av det livet och känna glädje och lycka. Det är vad din familj önskar dig och vad som kommer göra dem nöjda.</p>
<p style=”box-sizing: border-box; margin: 0px 0px 8px; line-height: 24.8px;”>Vad skönt att det löste sig med samtalsterapitiden. Det låter som att du har ganska hög arbetsmoral? Vore jag du skulle jag inte skynda mig tillbaka efteråt, utan ta några minuter emellan för att få en paus, lite återhämtning, och passa på att ta in och uppskatta världen.</p> -
När du säger falska vänner, menar du sådana som ljuger eller ytligt bekanta?
Vad tungt att du känna att du är på väg att falla ner i mörkret, jag håller dig gärna sällskap där nere, i den mån livet tillåter. Hur upplever du att fallet känns, i förhållande till när du redan är där nere på botten?
Så din egen självkritik är nästan värre än hur du tror att din syster kommer att reagera? Om din rädsla är att mötas av oförstående tror jag inte en förvarning gör någon skada, hon lär ju inte bli mer oförstående av att du förklarar hur det ligger till? Om jag generaliserar den oron du känner inför dina vänner, är det kanske också en rädsla för att vara en börda för din syster?
Jag tänker att det absolut är okej att ha mycket för sig i perioder, men när kvantiteten ökar behöver också kvalitetskraven sänkas, annars går liksom inte ekvationen ihop. Vad känner du när jag skriver så? Du är otroligt flitig och duktig som tar dig an så mycket och lyckas så bra! Det är okej och fullkomligt rimligt att det blir tungt i längden.
Många arbetsplatser och avtal tillåter att du går på individuell samtalsterapi under arbetstid. Om du har orken kan du ju kika i ditt avtal, eller om du känner dig bekväm med det, fråga din chef.
-
Tråkigt att ha en otrygg grund att stå på. Har du någon kunskap kring anknytningsteori? Jag tyckte det var hjälpsamt för mig att läsa om. Blir det inte väldigt svårt att komma igång med saker och att testa nya saker om du hela tiden är övertygad om att allt bara kommer att bli fel?
Du har rätt, jag har ju tvingats lära mig det nu, att inte bara kroppen, utan även tankar och känslor behöver vårdas. Jag har numera en lista som jag dagligen checkar av, den innehåller bland annat att avsätta tid för att känna känslor, öva självmedkänsla, öva på att känna glädje, att känna känslor i realtid – under samtal istället för efteråt – och att sätta gränser.
Jag pratade också med min psykolog igår om att jag är fullkomligt oförmögen att bli arg. Hon tycker att jag också ska öva (i min ensamhet) på att vara arg på saker varje dag. Det känns väldigt märkligt och väldigt svårt för mig. Det är inte en känsla jag har ofta och inte en känsla jag trivs med. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är en bra idé att öva på det (och därför har jag inte börjat med det än 😅).
Hur känner/tänker du när det väl går fel?
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.