Skapade svar

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0
  • Hej! Såg att ditt inläg var gammalt, men jag undrar om ni fortfarande kunde prata? mvh

    här är en till som gärna pratar vidare!

    nej, psykisk ohälsa tar inte semester. Kuratorn tar semester. Sex veckor är det tills nästa gång jag får träffa någon jag börjar få förtroende för. Sex veckor av många känslor och tankar. Ibland undrar jag vad meningen med livet är. Vad är det man kämpar för varje dag ? Bland annat kämpar jag med att komma fram till Mind chat. Det måste gå. Fast det är nog enklare att vinna på lott. Men jag får inte ge mig. För på andra sidan chatten finns det någon som lyssnar. Och det är värd att kämpa för. Jag är hård mot mig själv men skulle inte komma så lång i livet om jag inte vore det. Det är både bra och dåligt att vara hård mot sig själv.

    Jag vill tipsa dig/er om dels en podcast, dels en app. Podcasten är Ångestpodden, som drivs av två unga tjejer (scrolla gärna längre ned när du väl kommit till podcasten för att hitta gamla avsnitt. De har hållit på i säkert tre år och har en massa guld värda avsnitt längre ned om man bara tar sig tiden att läsa igenom rubrikerna och hittar ett avsnitt som handlar om något som särskilt vänder sig till/passar en själv)

    De tar bland annat upp sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa, de har folk som kommer och gästar i podden (både unga och äldre, kända och icke kända personer) och berättar sina historier, dem tar upp väldigt mycket smart och de gör verkligen allt för att bryta tabut/stigmat kring psykisk ohälsa!! Det är grymt för man känner sig aldrig ensam när man lyssnar på deras podcast. Man känner igen sig och inser att man inte är så ensam som man tror!

    Appen jag vill tipsa om heter KRY – en app för läkarsamtal/psykologsamtal online. Detta är även den app dem sponsras av. Förstår att många kan vara skeptiska till appar, men de intryck jag fått, av det dem berättat, är ändå ett gott sådant! Där kan du bland annat träffa en legitimerad psykolog över telefon/videosamtal, och dem har öppet HELA sommaren ! Flera lyssnare hade skrivit in till dem och berättat att dem kände sig otroligt hjälpta av detta. Dels behöver dem inte åka någonstans/lämna hemmet för att gå på samtal hos någon, sen är det också så att om du känner att du verkligen går bra ihop med den psykolog du pratar med över KRY kan du få chans att boka in fler återbesök hos samma psykolog igen! Många utav dem som delade med sig utav sina erfarenheter till Ångestpodden var dem som vanligtvis redan gick till en psykolog på en vanlig mottagning men inte kunde det över sommaren då psykologen gått på semester…

    Rubriken säger allt.. Psykisk ohälsa tar inte semester.. Men hoppas detta kan hjälpa flera!

    Kan tillägga att jag inte testat appen själv men är beredd att göra det!

    som svar på: Tackat nej

    Jag känner igen din känsla, det är så lätt att lyssna på vad familj, samhället,  vänner o alla andra säger och tycker. Jag valde till natur på gymnasiet men bytte sen över till estet. Gick sen och ångrade mig hur länge som helst för att jag tänkte att jag hade bränt alla mina chanser. Jag som alltid haft så lätt för skolan och varit så duktig, varför valde jag över till något som inte alls var lika prestationsinriktat? Asså det har jag verkligen tänkt på flera gånger, tills nu då jag kommit in på naturvetenskapligt basår (är 19, snart 20). Dock har jag gått flera gånger och tänkt att ”åh jag borde gjort det här tidigare, tänk om jag hade gått natur och kunnat börja plugga till något direkt istället för att ta paus ett år o sen behöva vänta ännu längre för att plugga in naturämnena innan jag ens kan välja vidareutbildning”.

    Men ja, jag mår också otroligt dåligt många gånger, och känner att jag inte vet om jag är redo att börja plugga. Skolan börjar om bara några veckor, jag ska flytta hemifrån för första gången och bo i en ny stad. Är supernervös och vet inte om jag gör rätt val nu.. Funderade på att tacka nej men tackade ändå ja… Men nu känner jag den där osäkerheten och tvivlet komma…

    Det känns så hemskt att du har självmordstankar, är vilsen och mår dåligt.. Även det känner jag igen mig i.

    Jag hoppas att du får må bra snart!

    Finns om det är nåt, känner igen mig i dig..

    EDIT: Vill även säga att jag tycker det var starkt av dig att lyssna på det du ville! det är ändå du som ska orka plugga i flera år och även om det kan vara förvirrande ibland att veta vad man vill och känner så är du nog ändå alltid den som är närmast dig själv och känner dig själv bäst.

    så jag tycker ändå det var ett bra val! du kanske kan ta chansen att känna efter nu vad det är som får dig att må dåligt och ta tag i det, för jag tror inte att lösningen hade varit att direkt hoppa på ett tufft läkarprogram när du mår som du mår. Fråga dig själv om det verkligen är läkare du vill bli och om det är det du vill så tror jag att du kan söka in när du mår bättre! tror inte det är omöjligt att komma in igen! Om du dessutom redan kommit in en gång så är det väl ett bevis nog på att du har tillräckligt med betyg/meriter/högskoleprovspoäng för att ta dig in! så var inte rädd, det går nog att komma in igen skulle jag gissa på

    som svar på: Grupp för ensamma

    Hej, bra initiativ! Har sedan tidiga tonåren smått oroat mig för att känna mig ensam och att bli ensam som vuxen. Hade alltid en bästis och några andra vänner tidigare, men i den åldern blev jag i perioder mycket ensam när vänskaper tog slut. Har haft det bra ändå under uppväxten, skaffade ett långvarigt förhållande för att mina vänner också gjorde så. Det fungerade inte så bra men vi höll ändå fast vid varandra länge. Har dock aldrig haft längtan efter ett förhållande eller barn, däremot upplever jag att just familelivet är själva målet för många omkring mig, till skillnad från vad jag själv längtar efter. Har alltid önskat mig 6 riktigt djupa och nära vänskaper där alla är lika goda vänner. En grupp med vuxna individer som kan kännas som en familj och som kan vara livet ut, där vi gör resor och hittar på fysiska och intellektuella aktiviteter tillsammans. Men det kommer förmodligen inte gå att skapa då jag själv jag vara mycket skygg beroende på vem jag möter, och ofta vill ty mig bara till en eller ett par vänner. Är medveten om att det kan vara mycket svårt att finna den sorts gemenskapen jag söker, men tänker att det måste åtminstone gå att finna en eller två personer i hela den här världen som man kan klicka lite bättre med. Just att inte hitta någon vänskapsrelation som verkar klicka med mig på ett djupare plan, eller som jag inte verkar klicka med – den känslan av ensamhet äter upp mig. Min egen släkt och familj, vilka alltid har varit viktiga för mig, verkar inte vara så kontaktsökande inom släktskapet. Vi har ingen bra sammanhållning så som den som jag söker. Och utanför släkten är det ännu svårare att hitta någon att känna sig ”hemma” med. Detta skapar otrolig ångest, sorg och stress i mig. Vill inte hamna i en kris eller depression igen såsom jag gjorde efter separationen. Ingenting har varit sig likt efter det. Är verkligen villig att förstå vad det är jag kan göra för att förbättra mina sociala band och skapa goda nya bekantskaper. Är det någon som har upplevt liknande? Eller någon som har tips på hur man kan förstå sig själv och andra bättre, i syfte att skapa djup och stark gemenskap? Sköt om er, 31 år, Mariehamn (Nära till Stockholm) och Göteborg.

    Hej,

    känner igen mig i det där du beskriver, och det som många nämnt här i tråden. Att man vill ha nära vänner/relationer och tröttnat på det ”ytliga” samhälle vi lever i… Jag är själv 19, snart 20 och har väl haft sociala medier och sånt i kanske 7 år i alla fall. Det påverkar en faktiskt väldigt mycket. Man lär sig att jämföra sig med andra konstant och att aldrig riktigt känna sig nöjd eller bekväm med sig själv eller sitt liv.

    Har aldrig haft särskilt bra förutsättningar att skaffa vänner. Vi flyttade runt från stad till stad när jag var liten. Längsta emellan dem var typ halva Sverige, utan nån som helst anknytning till platsen förutom att min mamma skulle gå en kortare kurs. Det har lett till att vi fått bryta upp ett antal gånger samt att jag känt mig osäker på varje nytt ställe och aldrig känt lika många som alla andra på en och samma plats eller haft släktingar i närheten.

    Mina föräldrar har blivit ensamma, aldrig riktigt lärt känna någon oavsett vilken plats vi kommit till. Min pappa var väldigt folkskygg/ville ha familjen samlad för sig själv och ansåg oftast andra/utifrån kommande som ett hot mot familjen som inte skulle få ”komma in och förstöra”, varför vet jag inte.. (idag är dem dock skilda) Han blev obekväm och missnöjd när mamma tog hem nån väninna som hon inte sett på kanske 7 år, som åkt flera flera mil för att komma och hälsa på. Det ledde till att det sällan togs hem kompisar/andra människor som kunde komma innanför de fyra väggarna.

    Blev också väldigt mobbad/utanför som liten. Hade några vänner jag var med men när jag kom ifrån barnåldern tog allt fler avstånd från mig. Mina föräldrar var arbetslösa, pappa envisades med sitt företag som inte gick bra (han gjorde allt själv, inga anställda osv) och ville inte ta ett vanligt jobb. Mamma var sjuk och kunde inte ta något arbete. Man blir väldigt isolerad, särskilt som vi alltid flyttat till småstäder (fråga mig inte varför…). Fick alltid stå till svars inför alla klasskompisar varför det var som det var, varför mina föräldrar inte jobbade och vart jag var ifrån, varför jag inte bott där hela mitt liv osv.

    Haft en ganska tragisk uppväxt med föräldrar som är trasiga själva och kommer från tuffa uppväxtförhållande med föräldrar som dött tidigt, sjukdom, fosterhem osv. Sett mina föräldrar djupt nedstämda och deprimerade över livet så många ggr att jag inte kan räkna dem. samt stora bråk hemma där allt var på liv eller död…

    Det är hemskt för jag vill verkligen ta mig vidare från mina minnen men jag har som ärr från det fortfarande. Jag har en stark känsla av att varje person jag möter inte tycker om mig/att det är något fel på mig. Har väldigt svårt att ta kontakt med nya människor och är alltid rädd att få ett nej eller bli ”dissad”. Det är så svårt för jag har blivit antagen till en skola nu i höst men jag känner att jag inte vet om jag kommer klara av det. Mina minnen har liksom satt sig i kroppen på något sätt. Sen känns det ofta som att nåt är fel på mig, har gjort en neuropsykiatrisk utredning för ca 1,5 år sen men dem kom inte fram till någon full diagnos.

    Min psykolog som jag går till nu säger dock att han tror att jag inte har någon diagnos, men att det som jag varit med om satt stora spår.. Asså jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det är så svårt det här. Känns asjobbigt att ens skriva det här inlägget. Pratar inte med någon nästan om detta…

    Hur är det med er här? Hoppas alla mår bra! Eller inte för dåligt åtminstone

    Hur är det med er här? Hoppas alla mår bra! Eller inte för dåligt åtminstone

    Hej Teal Ficuty, Va skönt att du hittade hit och så härligt för mig /oss att få en till online kompis att prata med 🙂 Det är skönt att höra att du känner likadant, det betyder mycket att veta att man inte är ensam med att försöka ta sig igenom dagarna utan att riktigt hitta gnistan eller meningen med vad man gör. Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver, gamla vänner och även ibland familjen har svårt att förstå vad man går igenom, istället låtsats man och känner sig fejk eller undviker. Måste ändå säga att det är väldigt starkt av dig att gå och prata med en psykolog och att ta dig hit för att kunna skriva av sig, det finns mycket initiativkraft hos dig. Va härligt att du har planer på att plugga vidare, förstår oron över vad som kommer hända men samtidigt tror jag att det är bland det bästa du kan göra för dig själv. När jag började plugga min bachelor var jag precis i samma sits, hade jobbat och rest lite i ett år, de flesta av mina vänner hade flyttat så var ensam större delen av tiden och mådde inte så bra. Direkt när jag kom till plugget förändrades mycket dock, det var mycket aktiviteter på gång och man kunde enkelt hitta nya vänner. För att lägga till var det så att den personen jag klickade bäst med sedan hoppade av programmet och jag fick försöka på nytt men även det gick bra, efter några veckor hittade jag nya personer att umgås med, och sedan några till och sen några till. Universitet är så bra på det sättet, man kan träffa folk lite överallt, alla letar efter nya kompisar och de är ofta rätt likasinnade eftersom man läser samma saker. Är det sedan så att det blir mycket med plugget och allt, jag lovar dig att du inte är ensam då heller, folk ( mig själv inkluderat) får göra omtentor osv, det är mer vanligt än att man faktiskt klarar av allt rakt igenom. Och för de dagarna det verkligen krisar finns detta forum och vi alltid kvar 🙂

    Tack för att du tog dig tid att läsa igenom min långa post xD Det känns fint att få den här responsen, att kunna dela med sig av det man känner och tycker. Det lättar verkligen på bördan att få ha en plats där en kan uttrycka sig fritt och där det inte är tabu att prata mående eller känslor. Jag kände bara det häromdagen att nu får det vara nog, jag orkar inte göra så här mer. Orkar inte gå runt och bära på allt själv och aldrig någonsin avslöja ett knyst till en enda själ. Det blev bara för mycket. Tack som sagt för att du tog dig tiden 🙂

     

     

    🙁 Så sorgligt att läsa, jag lovar att du är värd någonting. Jag slår vad om att du säkert är en jättefin människa, mamma och partner. Samtidigt känner jag igen dina känslor. Det brukar vara svårt att se sitt eget värde när man klandrar sig själv om och om igen för gamla misstag eller ger sig själv än mer skuld. Jag hoppas det blir bra för dig <3

    Hej! Jag undrar om det finns någon där ute som vill ha en online-kompis att prata med? Själv har jag känt mig ensam ett tag nu, jag flyttade till en ny stad för att läsa, det blev inte som jag tänkt mig och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Jag skulle vilja prata med någon som känner liknande eller bara allmänt också känner sig ensam, det kan vara om situationen man befinner sig i eller också bara tankar och idéer allmänt om livet. Det skulle vara härligt om det blev mer än ett inlägg 🙂

    Hej! Jag registrerade mig nyss och hittade till den här tråden. Du kan gärna skriva till mig, jag pratar gärna med dig!

    Har läst igenom tråden och känner verkligen igen mig i det du skriver… Det är verkligen en jobbig känsla att varken vara ledsen eller glad, men typ mittemellan. Och en kan inte riktigt göra något åt det förutom att bara försöka glädja sig själv med nya saker, men inget man gör känns typ ”fulfilling”.Drogs till detta forum just för att det ändå känns helt ok här att ta upp sånt som kan kännas jobbigt, utan att bli utdömd som konstig för det. ’In real life’ vågar jag verkligen inte ta upp med någon hur jag mår.

    Tog studenten förra året och sedan dess har jag jobbat en del men i princip blivit totalt ensam, sitter typ bara hemma. Träffar knappt mina gamla kompisar längre och undrar typ vart jag är på väg i livet.
    Vill verkligen vara glad, träffa nya människor, men mitt mående gör att jag är rädd att andra ska döma mig och tycka att jag inte är tillräckligt kul. Det är så svårt att hitta någon som man kan prata med när man verkligen mår dåligt och det krisar. Att prata med mina gamla vänner är mer som att låtsas som att allt är bra och det känns liksom så jobbigt när det inte ens är så det är. Jag skäms över att berätta för dem hur jag mår. Att prata med min familj känns inte heller som en lösning riktigt.
    Går och pratar med en psykolog, men så fort jag kommer hem igen är det liksom som att jag saknar någon att umgås och bara prata med. Liksom inte bara prata ”problem” eller dåligt mående, men att bara kunna umgås med någon/prata med någon som vet hur det kan vara och inte dömer en för det.

    Har dessutom kommit in på universitet nu till hösten och ska flytta till en stad typ 11 mil ifrån där jag bor nu. Det känns bra att flytta härifrån och få träffa nytt folk. Längtar efter att träffa nya vänner, men vet inte hur jag ska kunna klara av att det och att plugga när jag inte alltid mår så bra. Jag vill verkligen ta tag i mitt liv och göra en förändring men jag är lite rädd för att det kommer bli för mycket på en gång och att kanske bli ensam eller inte ha vänner att umgås med.

    Jag har sen länge velat plugga vidare så det har liksom varit en av mina framtidsplaner. Men just nu känns det lite som att den planen kan raseras bara för att jag inte mår bra. Och det känns verkligen inte kul. Jag vill verkligen bli självständig, flytta hemifrån, börja plugga, träffa nytt folk och allt det där. inte bara bo kvar hemma för alltid och fastna här typ.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0