[Teal Cutedi]

Har det hänt något specifikt som gör att du känner så?
Man orkar mer än vad man tror, men håller med dig- ibland så vill man bara skita i allt för att allt känns så totalt meningslöst. Kan bara försöka peppa dig med att försöka härda ut. Det finns stunder i livet som man känner ”skitliv” men det finns ju stunder som är motsatsen som är värda att vänta på också….

Behöver du ventilera?💙

[Teal Cutedi]

Vill bara säga att det inte är något som helst fel på dig, du har känslor som din mamma lärt sig att spela på, som strängar på ett instrument. Det är inte din uppgift att göra din mamma lycklig. Den uppgiften är upp till varje enskild individ. Och man kan inte hjälpa någon till en lycklig tillvaro förrän man är där själv. Vad betyder lycklig för dig? Det är den vägen du måste följa för att kunna nå dit, att inkludera och exkludera det som hjälper och stjälper. ❤️‍🩹

[Teal Cutedi]

Tror att man som barn till någon som inte visar eller pratar om känslor lägger mycket skulden på en själv, fast att det egentligen inte behövs någon förklaring.  Många gånger tror jag föräldrar håller en distans för att inte verka för påträngande och att man vill ge sina barn ”space”. Samtidigt måste man ibland också förstå skillnaden mellan män och kvinnor, men också varifrån vi kommer och vilka erfarenheter vi har upplevt. Tänker då delvis på att man även måste gå tillbaka och se vad för slags relationer din pappa haft till sina föräldrar, partners och så vidare. Det ligger mycket sanning i att barn gör inte som du säger, dom gör som du gör. Föräldrar är ju delvis ens kompass till kommande relationer. Tycker dock inte att du ska döma din pappa och göra något förhastat och eventuellt bryta er relation, det kommer nog framkalla ännu mer ångest. Och tror inte det skulle leda till att han byter skepnad.
Det bästa är nog att du fokuserar på dig själv, försöker fylla tomrummet genom att bygga på andra relationer i ditt liv. Så här i efterhand önskar jag att jag hade sagt till min pappa att jag älskade honom varje dag. Hoppas han innerst inne visste det, även om jag alltid inte visade eller sa det. Vi fick en bättre relation när jag blev äldre, och han var inte heller typen som pratade och visade mycket känslor. Kanske det blir så även med er relation, att den blir bättre med tiden. ❤️‍🩹

[Teal Cutedi]

Kanske att du inte har sörjt klart din fars bortgång ännu? Egentligen så tror jag man sörjer en person som man älskat och stått nära så länge man lever, bara att man lär sig hantera den på olika sätt genom åren. Tror också att du känner dig ensam och obetydlig när du har en partner som viftar bort dig när du behöver ventilera? Det kan ju göra att man vänder sig ännu mer inåt än tidigare. Och jag vet att det inte är lätt att hitta någon att öppna upp sig för. Den ”någon” måste man ju ha något slags förtroende för, annars funkar det inte. Man blir ju inte introvert utan anledning.
Att känna en ekonomisk begränsning kan givetvis också göra att man får en slags inre stress som gör att man mår pyton. Det är ändå viktigt att ge sig själv hopp och försöka se längre fram i tiden, och att läget då har förändrats till det bättre. Se dina barn några år framåt, vad du önskar har skett i deras liv, och förändringar du även önskar har skett i ditt liv. För det förändras, oavsett om man vill det eller inte.

För att återkomma till den del av sångtexten du citerade, så kommer dock inte alltid förändringar när man ber om dom eller närhelst man behöver dom, utan ibland när man minst anar det.
Håll lågan uppe. Det kommer bli bra. Så småningom.❣️

[Teal Cutedi]

Självklart ska du också bo kvar till det löst sig. Tror dina tankar drar iväg med dig för långt, och det är lätt hänt när man står inför stora förändringar i livet. Ett litet sandkorn blir lika stort som ett stenblock och ”blockerar” sanning och logik i sammanhanget. Man måste lösa ett problem i taget. Just det här problemet är ni två om, så det ska ni självklart lösa tillsammans. Ni har även ett gemensamt ansvar för era barn, man ska alltid se till deras bästa. Och dom behöver er båda två på olika vis. Ta en dag i taget. Helt okej att vara orolig och tappa livsgnistan för ett tag. Sen måste man försöka gå vidare. Det blir ljusare med tiden.
Jag lovar. Även om man har svårt att tro det när det precis händer.
Och var inte rädd för vad andra ska tycka om dig. Alla människor går igenom kriser och förändringar. Dom förnuftiga kommer känna igen sig och förstå, dom andra har inte kommit dit- ännu.

Känns som att ditt största dilemma just nu är att du känner en maktlöshet inför situationen. Du får gärna fortsätta skriva om du känner för det. Det kommer inte lösa situationen, men kan eventuellt få dig att känna dig mindre ensam just nu iallafall. Det finns bra personer här som kan ge dig olika inputs. Ge inte upp, vännen. Bättre tider kommer. 💕

[Teal Cutedi]

Även om du är osäker nu så är min tro och förhoppning att du kommer steppa upp, tuffa till dig och faktiskt kunna sätta ner foten och sätta gränser när du väl blir mamma. Du får en anledning att kriga för någon annan än dig själv.
Ledsen för det du behövt gå igenom…. Att bli hjärntvättad och satt ur spel av personer som man trodde vill en väl och lycka skalar av ens riktiga jag. Att intala sig själv att man är värd mer än det kan man få fightas med livet ut. Försök göra dig av med skulden, det är inte ditt fel det du fått gå igenom, ge tillbaka den till dom som gjort dig orätt genom livet. Det är där skulden ska läggas. Blicka framåt och bli den mamman och föräldern som du själv önskade att du hade haft i din uppväxt. Det är så man måste göra för att bryta dåliga beteenden och låta det förgångna gå i graven. Lycka till, hjärtat❣️

[Teal Cutedi]

Du får absolut vara ledsen. Att få ett sådant svar tillbaka måste kännas som pilar rakt in i hjärtat… Det värsta är nog att den personen du fick din dotter med inte tycks ha något hjärta, och inte heller är speciellt mogen som ärligt kan säga att du är ”konstig” till ert gemensamma barn?! Konstigt att man skaffar barn ihop då. Och att man inte kan vara vuxen nog att trots att man inte lever ihop längre försöka enas. Det är ju ett gemensamt ansvar, där man måste se till barnens bästa och inte föra över sina egna tankar och känslor oavsett hur den tidigare relationen sett ut. Negativa ord och uttryck hör inte hemma i det sammanhanget. Jag hoppas du återhämtar dig, och inser att det inte är du som gjort eller gör något fel. Skulden kan du med gott hjärta lägga hos din dotter och hennes pappa. Dom verkar vara på samma nivå och sakna empati båda två. Annars försöker man lösa problemet och inte stoppa huvudet i sanden. Tids nog hinner allt ikapp en ändå, och det blir jobbigare att ta itu med saker och ting ju längre tiden går. Vi kan tyvärr inte fly från det förgångna.
Önskar jag kunde göra ditt liv lättare, men tankar och känslor är något vi måste hantera på egen hand. Med bra hjälp och stöd kan det givetvis kännas bättre…har du någon att anförtro dig åt? Som familj eller vänner? Annars tycker jag verkligen att du ska söka stöd på din vårdcentral. Du kan eventuellt behöva det nu för att orka hålla ihop. Ge inte upp. ❤️‍🩹

[Teal Cutedi]

Jag förstår fullkomligt att du önskar att ni hade en bättre relation och tycker du visar det på alla möjliga sätt. Det sorgliga är att vissa personer stöter bort andra personer när man just visar kärlek och ömhet. Bland annat personer med vissa personlighetsstörningar ser det som en svaghet hos andra, och eftersom dom själva inte förstår och har känslor på samma sätt så ser dom ner på dessa människor. Att man ser sig som en förälder som misslyckats är nog ganska vanligt, samtidigt så har du inte haft eget ansvar då det funnits en annan förälder med i bilden, och vi formas även på andra sätt. Kanske din dotter har tagit rygg på sin pappa mer och därför blivit vad hon är idag? Och om du har svårt att acceptera att ni har så dålig kontakt, vad finns det för alternativ? Att försöka prata med en mur är oftast totalt meningslöst. Då kan det förstås vara ett alternativ att maila eller sms:a. Fint skrivet av dig det du eventuellt har tänkt skicka…Jag hoppas och önskar att du får någon slags positiv respons. Men även om du inte får det måste man fortsätta leva, och allt brukar lösa sig med tiden hur svårt man än tycker det är i nuläget. 🖤

[Teal Cutedi]

Ni verkar befinna er i två läger, och boven i dramat kan nog tänkas vara pappan till er dotter. Det är så klart svårt att behöva välja vilken förälders sida man ska stå på, och inget man egentligen ska behöva göra oavsett vilken ålder man befinner sig i. Verkligheten visar något annat, och där många barn olyckligtvis hamnar i kläm. Även många föräldrar anpassar sig nog till barns vilja för att inte hamna i onåd, kanske för att inte få dåligt samvete eller bli anklagad för att vara en dålig förälder, som kan mynna ut i att barn triggas och utvecklar narcissistiska drag genom att ständigt få sin vilja igenom. Det gynnar ingen. Det är förstås ledsamt att du inte tycks nå fram till din dotter oavsett vad du gör eller säger. Och förskräckligt om det är din egen dotter med kompisar som ger sig på din nya bil… Det är inga sundhetstecken. Det är svårt att ta in varför någon känner ilska och hat om man inte får någon förklaring, och man kan då inte heller hitta någon lösning. Tids nog kanske din tonårsdotter mognar och lär sig kommunicera på ett sätt som du förstår. Till dess får du nog tyvärr lägga er relation på is. Förstår att du känner dig villrådig, men hoppas att du ändå känner hopp om framtiden med att bli förälder igen. Se det som en ny chans och början på någonting som kan ge dig en annan slags lycka.

[Teal Cutedi]

Tror definitivt inte hon hatar dig, utan mer vilsen i sig själv. Det är ju en känslig ålder på många sätt och vis, men ingen ursäkt för ett dåligt beteende gentemot dig som förälder. Tycker du verkar vara en varm och ömmande förälder som visar att du älskar och uppskattar din dotter men får vrede och förakt tillbaka, och det är definitivt inte okej. Ärligt talat så anser jag att du måste steppa upp lite och inte nappa på hot och anklagelser när det gäller ditt liv och dina beslut utan verkligen visa att du är den som är vuxen i sammanhanget och orkar stå upp för dig själv och inte låta dig utsättas för någon slags manipulation. Att ha tonåringar som ”kungar och drottningar” inom familjen kan inget annat än sluta med katastrof. Dom har inte förmågan att kunna ta rätt beslut, och det ska dom inte heller. Deras tid kommer. Till dess måste dom lära sig att det är dom vuxnas regler som gäller, och att visa respekt och hänsyn till sina medmänniskor, inklusive föräldrar. Det är inte din dotter, hennes pappa eller hans fru som ska ta beslut åt dig. Jag tycker inte heller att du ska göra abort om det inte absolut är det du vill själv, för att låta någon annan ”vinna”. Det verkar mer som ett hot för att du ska känna dig ensam och övergiven, och någon man kan bestämma över och trampa på. Du är definitivt inte gammal, men som kvinna finns det en sista förbrukningsdag till att få barn som man givetvis måste ha i åtanke, för sen finns det ingen återvändo. Men du ska göra det som känns rätt för dig, och inget du senare kan komma att ångra. Det finns inga garantier att din dotter kommer förändras även om du inte behåller barnet… Tror inte det är haken på ert problem egentligen när det kommer till er relation. Jag skulle nog vara mer ledsen av att känna mig illa behandlad av någon som borde stå mig nära än känna någon slags saknad….

[Teal Cutedi]

Man ska definitivt ta det på allvar. Jag tror det är viktigt att man som anhörig och närstående inte tappar masken utan försöker finnas där som ”berget” som någon kan klamra sig fast vid för att kunna förmedla någon slags trygghet. Att man finns där oavsett vad framtiden har att ge. Men också att ge hopp om att framtiden inte behöver vara så mörk som man känner just nu. Nu vet jag inte vad den sviktande hälsan innebär för din pappa men ofta finns det mycket man kan göra för att trots allt kunna må bättre. Äta mer hälsosamt och motionera både i grupp eller individuellt. Det finns ju mycket man kan göra som senior under kontrollerade former. Om man är med i PRO anordnas ju bland annat aktiviteter, utflykter och annat av olika slag, och även många kommuner har program för äldre. Och det finns även medicinska krafter att ta till för att försöka höja humöret. Där gäller det väl att hitta rätt slags medicin, då vissa kan göra att man blir dimmig och slö istället. Tycker definitivt att din pappa även ska nämna det till sin läkare hur han mår psykiskt, då ni förhoppningsvis tillsammans kan hitta en bra lösning. Det måste kännas svårt för dig, en knivig situation, men hoppas verkligen att din pappa hittar någon gnista på vägen. 💕

[Teal Cutedi]

Jag tror definitivt att man kan tänja på gränserna, men resultatet blir annorlunda beroende på om det handlar om positiv eller negativ stress. Sen kanske man kan hantera stress bättre om man känner att man är i fas med allt annat i livet runtomkring sig. Att inte lyssna på ”signaler” när det börjar bli för mycket är dock farligt för att man då tappar bort sig själv, och vägen tillbaka kan bli lång och krokig. Det fantastiska är att kroppen faktiskt säger till på olika vis när man passerat gränser den inte längre klarar av. Det sorgliga är att många är dåliga på att lyssna och varva ner, och därmed hamnar i diverse sjukdomstillstånd. Om kroppens celler inte får tid att reparera sig så går vi sönder till slut. Precis som en bil som man inte tar hand om eller bara kör och kör utan att stanna och ”ladda” eller tanka ibland, då slutar det med att den tids nog går sönder eller man blir stående vid vägkanten.