[Teal Cutedi]

Men det är nog inte långsökt att den här pandemin även kraschar förhållanden. Brukar ha samma tanke att det är lättare att träffa någon under höstperioden efter alla semestrar är klara, då många gått varandra på nerverna. Man får då hoppas att den man träffar inte ska analysera exet och relationen då, så man istället får agera kurator….

Idag blev jag lite informerad om en terapiform som kallas för Somatic Experiencing Trauma Terapi, som tydligen kan ge goda resultat just när det gäller PTSD. Är det något liknande du ska genomgå när det gäller din traumarelease? Det verkar finnas en djungel av olika slags terapiformer?!

[Teal Cutedi]

Tror du kommer väldigt nära sanningen med det du skriver. Tror det är avgörande om man vill fortsätta leva i en illusion eller faktiskt leta efter sanningen. Att inte rannsaka sig själv eller sin barndom kan nog vara direkt förödande om den påverkat en negativt. Det gäller väl många gånger att göra en egen tolkning och se det som andra inte ser. Många gånger tror jag fasaden utåt står i vägen. Vissa föräldrar tror jag inte heller kan förändra sitt synsätt ens när deras barn blir vuxna utan det kommer alltid finnas någon slags respektlöshet i relationen där man är mindervärdig och aldrig kommer kunna nå upp till deras nivå. Iallafall inte i levande tillstånd.
Eftersom alla relationer kräver tid och uppmärksamhet för att förhoppningsvis kunna utvecklas till något bra är det kanske därför du inte har det riktiga drivet till det, just nu iallafall? Vi befinner oss i en märklig tillvaro i detta nu, då det till och med kan vara svårt att få hem en liter mjölk…så vad är då oddsen att få till en explosion i kärlekslivet?! 😖 Mitt driv infinner sig mestadels när jag har ett intressant jobb eller lära mig något nytt. Även att utforska nya platser kan ge mig energi. Eller när jag känner mig behövd och uppskattad. Inte nödvändigtvis av människor, utan kan hellre vara att hjälpa till med diverse sysslor i ett stall eller katthem. Att driva ett växthus skulle nog oxå kunna ge mig ett driv. 🌼 Eller ha ett litet bed and breakfast på någon mysig plats…?! Har du någon speciell drivkraft? Vet att du gillar fotografering, bland annat?

 

[Teal Cutedi]

Söta du. 😊 Verkar som du tyvärr blivit manipulerad i ditt förhållande av en person med någon slags störning. Vi människor har ju ett oerhört stort behov av att känna oss älskade och uppskattade som vissa dessvärre kan utnyttja. Följderna av det är att man tappar bort vissa delar av sig själv, som man sen måste försöka hitta och pussla ihop igen. Ett sätt att läka. Bara känna att man på något vis blivit utnyttjad kan orsaka mycket obehagliga känslor, bland annat att man kan få svårigheter med att lita på andra personer igen, precis som du skriver. Tomheten tror jag också till viss del beror på att du tappat kontrollen till dina egna känslor. Tror också du lärt dig av detta, men är samtidigt en orättvis ”läxa” som förstör mer än vad den tillför. Din utmaning nu tror jag är att bygga upp dig själv igen, stärka din självkänsla och tillåta dig själv att må bra. Med tiden tror jag även att du kommer kunna öppna upp dig, när du blivit så pass stark i dig själv. Försök även hitta stöd hos personer som du idag litar på, som till exempel föräldrar, syskon, kompisar. 🥰💖

[Teal Cutedi]

Finns nog inte många som kan erkänna sina fel och brister som inte rannsakat sig själv. Även att vissa inte behöver det eller inte har den självmedvetenheten. Själv ser jag bara fördelar med att emellanåt ”faila” för att kunna ta det till mig och då göra annorlunda. Ingen är perfekt men för det behöver man ju inte sluta försöka för att kunna uppnå någon slags perfektion. Det lät fint att du även jobbar på eventuella framtida kärleksrelationer. Om det finns hjärta, hjärna och engagemang är jag övertygad om att det för det mesta blir bra, oavsett om det gäller arbete, en hobby, relationer eller något annat. Det är väl där mycket av vår drivkraft finns, och som gör att man får energi när man har någon eller något som man verkligen brinner för.

[Teal Cutedi]

”Mamma är lik sin mamma…”, kan nog i mångt och mycket stämma om man inte observerat och kunnat erkänna det som framspelats mitt framför ögonen på en under ens uppväxt. För egen del tror jag att jag någonstans på vägen bestämde mig just för att INTE bli som min mamma. Har nog haft vissa tendenser att ta efter vissa saker i mina tidiga kärleksrelationer, men när jag själv blev förälder så kunde jag bryta det och förändra mig. Kanske dåliga relationer i uppväxten även kan bidra till att man vill bryta den onda cirkeln och det blir något bra av det istället, att man bygger upp en helt annan relation till sina egna barn eller en partner på grund av det. Det hjälpte nog mig mycket att komma vidare genom att bli förälder, kanske för att jag även då var tvungen att lägga fokus på något annat än mig själv och få distans till hela spektaklet. Det blev en slags nystart i mitt liv, och min egen mamma och vår relation blev i det sammanhanget väldigt betydelselös och oviktig. Tror också det är svårt att få vissa relationer att fungera när man har för tungt bagage, det krävs nog många gånger att man måste sortera, ”tvätta” och kasta bort en del. Vissa fläckar kan man leva med, men inte alla. Jag hoppas iallafall att din livssituation kan bli så fläckfri som möjligt, och att mycket bra väntar på dig i framtiden. Vet att du har planer, drömmar och förhoppningar, så håller också tummarna att det lossnar snart. 🌸

[Teal Cutedi]

Enligt forskare har alla människor fördomar, medvetna och omedvetna, uttalade och outtalade.
Fördomar är inget man behöver utsätta någon för, utan är förutfattade och ofta negativa uppfattningar om någon på grund av dennes grupptillhörighet, eller att vara mindre positiv gentemot en person för att han eller hon tillhör en annan grupp än vad man själv gör. Det gäller alla grupper i samhället, och hör inte enbart ihop med rasdiskriminerande. Det finns även fördomar mot oss svenskar och Sverige utomlands, som att vi har isbjörnar på våra gator och att vi är kyliga som personer. En annan känd fördom, som man brukar skoja om, är att alla blondiner är dumma?! Så jo, jag tror att även du har fördomar. För det är omöjligt att vara 100% fördomsfri.

[Teal Cutedi]

Anledningen att man stannar i ett förhållande som inte fungerar tror jag många gånger beror på att man har en förhoppning att personen kommer förändras. Ett förhållande är inte heller svart eller vitt, som kan göra att man stannar och försöker längre än vad man borde. Jag hoppas att du snart inser ditt eget värde och att du istället förstår att en väl fungerande kärleksrelation bygger på ömsesidig respekt, uppskattning och trygghet. Det är inte meningen att man ska utplåna sig själv för att någon annan ska må bra. Vet inte om du fått rådet att fokusera på din andning när du drabbas av panikkänslor? Att ta djupa andetag i ett försök att lugna ner dom kroppsliga symtomen kan hjälpa. Även att hålla för ena näsborren eller andas i en papperspåse kan lugna. Dina sista rader lät fantastiskt, att du ska försöka se positivt på framtiden. Även att vända negativa tankar till positiva krävs för att kunna må bättre. Let it go! Bamsekramar till dig. 💕

[Teal Cutedi]

Förstår dina tankar om orättvisan i att behöva ta emot och bära andras obearbetade känslor och upplevelser. Är tankar jag själv snubblat över. Och som man på sätt och vis har svårt att förstå då även dom måste haft svårigheter med relationer och få livet att gå ihop på ett bra sätt. Jag tror även att man någon gång måste rannsaka sig själv, men då kan det många gånger vara för sent då det eventuellt kan ha en ”prislapp” och kan innebära att man blir väldigt ensam och utlämnad på äldre dagar om man inte har vårdat sina nära relationer. Det kan där bli ombytta roller, att man då istället hamnar i ett slags känslomässigt fängelse. Björn Afzelius växte tydligen upp i en kärlekslös miljö och fick diverse problem bland annat med kärleksrelationer, men där hans barn fick stor betydelse. Det visar hur viktigt det är att försöka förstå och reparera det förflutna, bland annat genom att vara öppen och ärlig för att förhoppningsvis få ett fungerande liv och sunda relationer trots allt. Det vore sorgligt på många vis att inte kunna uppnå det på grund av det som varit.

[Teal Cutedi]

Tror det kan göra stor skillnad om man får och verkligen upplever att man får stöd tidigt, det kan nog vara väldigt avgörande hur man fortsätter utvecklas. Sen att efterkommande traumatiska upplevelser även kan trigga igång föregående, det kan nog leda till allvarliga problem, beroende på hur man bearbetat det tidigare. Kroppen fungerar nog där som en maskin, att man med rätt manual kan ”programmera” den att bearbeta och handskas med svåra upplevelser, men utan manual kan det bli kaos.
När det kommer till personlighetsstörningar så finns det oändligt många variationer, vissa mer utvecklade än andra. Många finns mitt ibland oss, en partner, förälder, chef, kollega, granne, och så vidare, utan att man vet om det. Det enda som kan hjälpa en ”förstå” och kunna bemöta dom på deras nivå är egentligen bara genom att ha kunskapen om hur dessa personer fungerar.
Blir uppriktigt ledsen och arg över din bakgrund och historia. 🤬 Känns som du hade kunnat få en annan utgång om du hade fått adekvat hjälp tidigt. I den bästa av världar…. Samtidigt som jag förstår att det har format dig till den fantastiska person som du är idag! ⭐️⭐️💝

[Teal Cutedi]

Det finns nog lite olika uppfattningar om vad ordet trauma innefattar. Min uppfattning är att om man fortfarande efter lång tid är påverkad av händelsen med fysiska och psykiska problem och reaktioner, där man inte kan gå vidare efter det som hänt, så kan det ha utvecklats till ett trauma. När jag blickar bakåt så är min gissning att jag tidigt började ignorera hennes beteende, och att den onormala uppväxtmiljön till slut blev normal, och att man på något vis stängde av sig. Det är som att behöva lyssna på någon som jämt står och skriker, till slut lyssnar man inte längre. Det tycker jag att jag känner än idag, att när man genomskådat en person så tacklar man också det som händer runt omkring lättare på något vis. Någonstans på vägen klippte jag nog även det känslomässiga bandet. För övrigt hade jag en fantastisk och enastående pappa som är och förblir min förebild, men även en bra skolgång och mycket kompisar, det tror jag också har bidragit till att jag inte gick under av ”kommandorans” uppfostran. En trasig barndom kan även medföra att man utvecklar starka sidor. Lite det du var inne på, att man behöver inte bli en dålig eller svag person på grund av det man behövt genomgå och uppleva, utan kan snarare bli tvärtom. Jag hoppas din traumarelase ger goda resultat. Låter både läskigt och spännande på samma gång…Hoppas det inte blir alltför tufft att genomföra. 💕

[Teal Cutedi]

Då en av mina föräldrar, min så kallade mamma, har en narcissistisk personlighetsstörning så har min barndom och uppväxt mest innehållit psykisk manipulation och misshandel, och inte fysisk. Så kan inte kalla det trauman. Även om det uttalades hot att mina syskon skulle få stryk inför öppen ridå eller att något stackars djur skulle få sätta livet till med oss barn som åskådare, så blev det inte till verklighet. Mycket på grund av att vår pappa inte genomförde dom här ”befallningarna”. Jag tror även att han stannade kvar i den relationen just för oss barn. Och tror att det delvis varit min räddning. Annars tror jag det skulle blivit en helt annan utgång. Men självklart sätter det sina spår att växa upp med en känslokall, empatilös och totalt egoistisk förälder, som manipulerar, skrämmer och utnyttjar. Som dessutom tog lång tid att genomskåda, och förstå vad det är hon bär på…Sen har jag ju gått igenom andra svåra händelser som plötsliga dödsfall, bland annat genom självmord, som medfört traumatiska upplevelser men som inte utvecklats till trauman. Kommer du någonsin bli fri…? Eller är chansen liten att nå dit, så enda alternativet är att man tvingas leva med dom?

[Teal Cutedi]

Fick för en tid sen en text skickad till mig, som jag tycker relaterar till mycket du tar upp i tråden, och för mig påminner om hur vi människor fungerar många gånger när det gäller vårt förflutna och vår historia. 🦋

— Jag lovar mig själv att aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar mig själv att vara stark. Oavsett vad som hände den dagen, den veckan, dom åren…så var det då, och då är inte nu. Så jag kommer fortsätta springa. Man ska inte rota i det förgångna. Spöken hör hemma i garderoben. Och jag kommer inte öppna den dörren. Det gör för ont. För mycket smärta. Och jag vill vara lycklig. Känna lycka här och nu. Jag är stor nu. Så jag fortsätter gå med raska steg. Jag vägrar se tillbaka. Men det gör ont ändå. Någonstans i det jag gör och det jag möter så påminns jag om och om igen. Jag vill inte. Jag är trött. Mina steg är tunga. Jag är arg. Jag har kort stubin. Något jagar mig, men jag vet inte längre vad, för jag har inte tid att vända mig om för att se. Jag bestämde mig ju för aldrig mer. Men så kom den dagen jag inte längre orkade springa. Jag var tvungen att stanna upp. Jag vände mig om och mötte det om jagat mig i alla dessa år. En annan del av mig. Jag skakar av rädsla. Jag är arg. Jag gråter. Jag skriker stumt. Jag gråter. Jag omfamnar mig själv. Vi säger förlåt. Vi skrattar. Vi gråter. Jag har kommit ikapp mig själv. Jag har kommit ifatt livet. De värsta minnena har fått ljus och då försvinner alla skuggor. Det vi gömmer jagar oss. —