Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 267 totalt)
0
  • Jag tror definitivt att man kan tänja på gränserna, men resultatet blir annorlunda beroende på om det handlar om positiv eller negativ stress. Sen kanske man kan hantera stress bättre om man känner att man är i fas med allt annat i livet runtomkring sig. Att inte lyssna på ”signaler” när det börjar bli för mycket är dock farligt för att man då tappar bort sig själv, och vägen tillbaka kan bli lång och krokig. Det fantastiska är att kroppen faktiskt säger till på olika vis när man passerat gränser den inte längre klarar av. Det sorgliga är att många är dåliga på att lyssna och varva ner, och därmed hamnar i diverse sjukdomstillstånd. Om kroppens celler inte får tid att reparera sig så går vi sönder till slut. Precis som en bil som man inte tar hand om eller bara kör och kör utan att stanna och ”ladda” eller tanka ibland, då slutar det med att den tids nog går sönder eller man blir stående vid vägkanten.

    som svar på: Hur orka motivera sig

    För det mesta handlar det om psykologiska spel av olika slag. Dom försiggår i stort sett överallt, och där man måste syna deltagarna och vara förberedd på vad det är man har att göra med. Ibland spelar jag med, ibland lägger jag ner beroende på vem och vad det handlar om. Självklart beror det också på vilken dagsform man har. Det jag har jobbat mycket med är att stärka min inre röst, att det inte är mig det är ”fel” på utan ”dom”. Jag kan inte ta ansvar för hur andra människor beter sig, men jag kan ta ansvar för vilken respons jag ger den andra parten. Att någon vill sätta klorna i en och få en att känna sig mindre värd eller starta något slags psykologiskt krig är något som förekommer både i och utanför arbetslivet, och ofta beror det på något så enkelt som mindervärdeskomplex. Att man bara är en bricka i ett spel för att stärka den andras ego. När man har insett det så har det iallafall blivit lättare för mig att orka stå emot. Det finns personer som kan göra en idiot av i stort sett vem som helst. Som vill forma en till något som dom vill att man ska vara, eller inte vara. Att ha höga krav på andra är dömt att misslyckas, det är som att ett barn ska lära sig att gå innan det lärt sig att krypa. Däremot att kunna ställa rimliga krav både på sig själv och andra ser jag som en självklarhet då vi människor har ett individuellt och gemensamt ansvar att se till att saker och ting blir gjorda. Och så länge man gör så gott man kan behöver man inte ha dåligt samvete. Att leva upp till andras förväntningar framkallar bara en massa onödig stress, och lidande i många fall. Det är inte värt det. Livet går inte ut på att i varje situation göra andra nöjda. Hur går dina tankar kring det här? ♥️

    som svar på: Sexuellt övergrepp?

    Tror det snarare är bättre att få veta vad det egentligen är för en person innan man etablerar en stadig relation? Med tanke på att du har ansvar för dina barn skulle iaf jag tänka efter både en och två gånger vad en sådan relation skulle innebära. När jag läser mellan raderna så har du nu någon slags relation med en omogen och ansvarslös person som varken förstår eller inser att hela situationen är fel. Att personen säger att den ska ”backa” kan även vara ett sätt att få mer kontroll och lägga fokus på sig själv för att försöka framkalla någon slags reaktion från din sida. Att man även har en ovilja gentemot professionella visar också att man inte kan eller vill ta ansvar, och att man inte vill ha någon förändring. Hoppas du inser ditt eget värde och accepterar att personen backar. Både för din egen skull men även när det gäller dina barns välbefinnande. Är det här verkligen en person du skulle vilja ha en relation med? Och hur tror du i så fall att ert gemensamma liv skulle se ut? Är det en person du skulle kunna lämna ensam med dina barn, till exempel?

    som svar på: Till alla oavsett

    Å vad underbart att se att ni är på G igen, på många sätt och vis. Varför avsluta något som tillför positiva energier, även om det flikar in någon onödig och missvisande kommentar emellanåt…
    Något annat som kan tillföra positiv energi är att höja blicken. Titta upp mot himlen, beskåda molnen, trädtopparna eller en hög byggnad… Genom att göra det kan man förändra sin sinnesstämning. Prova gärna och se om det funkar för er. Tack för att ni finns. 🌤

    som svar på: Till alla oavsett

    Kära Red: Blir bestört att det här Forumet ska mista en av dom största och bästa stöttepelarna! Förstår samtidigt ditt resonemang. Det kan helt enkelt bli ”too much” ibland, beroende på vart man själv befinner sig i livet och humörskurvan. Tror det är lätt att få ett slag i ansiktet när man ibland lämnar en kommentar till en person som inte är stabil, som helt enkelt tappat fotfästet och inte kan ta till sig det man försöker skriva och personen inte kan tolka det på rätt sätt. Det är förstås ledsamt…

    Jag tror många gånger även att vissa personer behöver få utlopp för sina inre frustrationer som kan drabba oskyldiga- den här gången verkar det som att det tyvärr blev du. Och det är lätt hänt när det kommer till skuld och skam att försöka lägga över det på en annan person när man inte är tillräckligt stark att ta itu med det själv eller inte har förmågan att reda ut det på egen hand. Jag vet också att med din, liksom min bakgrund, så har vi formats till ”pleasers” och kan lätt ta åt oss för mycket när någon försöker anklaga oss för något som inte är sant och som alltför ofta är svårt att värja sig emot. Och då mår man inte bra.

    Det har varit en ära att möta dig här på Forumet, att läsa dina fantastiska inlägg om både stort och smått, gott och ont. Jag önskar dig däremot allt gott och en fantastisk framtid. Om du nu överväger att lämna Mind vill jag att du tar det med dig. Resan är inte slut för det, så spänn fast ”säkerhetsbältet” och fortsätt din resa med nyfikenhet och mod. 😌 Vi har alla även ett eget ansvar över vårt liv, hälsa och välbefinnande.
    Tack för att du finns❣️

    som svar på: Sorg över min mamma

    Jag miste min pappa också i cancer för flera år sedan. Saknaden efter honom har för min del inte minskat även om det gått flera år, utan kanske mer förändrats på så vis att jag tänker att han skulle ha varit med på olika aktiviteter, resor, viktiga händelser och att jag inte längre kan ringa honom och få höra hans röst eller få det fantastiska stöd han gav i det mesta. Att jag saknar hans fysiska existens har blivit mer påtaglig. Blir samtidigt väldigt förundrad över att en person kan ha sådan betydelse och skapa ett sådant tomrum när man inte finns längre. Kanske man efter sorgearbetet på riktigt börjar förstå vad personen verkligen har betytt. Kanske man först då inser att ens livspussel har förändrats och det saknas en bit, och att det aldrig blir som förr igen. Det i sig kan vara tungt att acceptera beroende på vilken slags relation man har haft. Jag kan fortfarande bli väldigt ledsen emellanåt när jag minns min pappa, men det är tårar av tacksamhet. Att jag fick äran att möta en person som kunde bli så viktig för mig. Och på grund av det så vill jag inte heller sluta sakna eller tänka på honom ibland, för det skulle på något vis innebära att jag skulle glömma bort honom. För det gör det mesta som inte haft någon större betydelse i ens liv. Det suddas ut med åren.
    Jag ser det som ett gott tecken att du saknar och tänker på henne. Ett tecken på att hon har varit en viktig person och del i ditt liv. Tänk på din mamma och vårda minnena. På det viset finns personen kvar i någon form. Minnen är något vi trots allt får behålla oavsett. Vår egna lilla privata, inbyggda tidsmaskin.
    Önskar dig en skön sommar med fina minnen av olika slag. Det önskar jag även till andra som mist någon betydelsefull eller inte mår så bra av någon anledning. Man kan betyda mycket av att bara existera för någon, även om livet kan vara svårt och tungt att förstå och hantera emellanåt. ♥️

    Du måste lära om, inse att det är omständigheter som gjort att du mår och ser på dig själv på det viset. Själv växt upp med en nedvärderande narcissistisk förälder, bland annat när det kommer till städning och mitt utseende, och där jag försökt ha en viss förståelse att det inte är jag, utan en personlighetsstörning som är som en utlösande bomb om man trycker på fel knappar. Hittar man rätt sätt att umgås kan det nog fungera i vissa fall. Jag tror också man kan ha en fördel av att visa att man inte är så beroende av sina föräldrar, för att det ibland kan utnyttjas i vissa situationer. Har själv passerat 50 och känner igen lite av det du beskriver, men där jag är konsekvent med mina handlingar och ord, min förälder har inte min tillåtelse att behandla mig illa. Det har resulterat i att vi inte har någon kontakt idag. Tråkigt, men inte min förlust. Jag vill inte bli ensam och bitter när jag åldras, så jag har förlikat mig med tanken att känslomässigt så är personen död för mig. Jag hoppas ändock att du ska hitta sätt att kunna umgås med dina föräldrar utan att behöva bli sårad och nedvärderad av det som egentligen ska vara bland det bästa och käraste man har- sin familj! 🌸

    Man ska inte behöva ta emot falska anklagelser av något slag. Om jag var gift med någon som uppenbarligen hade en relation med någon annan så finns det ingen anledning att fortsätta den relationen. Vad tjänar man på att komma med hot om att sprida ut det och vilja skämma ut en person? Verkar som att din fru vill ha en hållhake på dig av någon anledning? Och vad kan det i så fall handla om? Är svartsjuka något som har funnits i er relation hela tiden, eller något som uppstått nu? För det är nog det som är grunden till hennes beteende. Och det kan ta mycket kraft och energi att behöva stå emot. Det blir ju som en inbördes rättegång där man måste vara sin egen advokat.

    Du befinner dig i en nedvärderande miljö som inte är bra för dig. Kritik angående ens person under lång tid gör ju att man tappar fotfästet till slut. Vet inte din ålder eller livssituation men du skulle må så mycket bättre att inte behöva vara så nära dina föräldrar. Att inte behöva höra den kritiken. Då skulle du få möjligheten att stärka din självkänsla och även kunna komma förbi den sociala fobin. När man ideligen blir kritiserad så tror jag det medför att man tappar tron på hela medmänskligheten, man får olika svårigheter med livet utanför och andra relationer, svårigheter med tilliten till andra personer rent generellt. Och det är inte rättvist varken mot sig själv eller andra människor. Att bli kränkt och nedvärderad går emot allt människovärde. Ingen är sämre eller bättre än någon annan, vi finns här och lever på lika villkor. Man måste få distans till det som sårar och gör att man mår dåligt inombords, annars blir det svårt att kunna må bättre. Finns det några möjligheter att du kan få en sådan tillvaro? Att hitta en väg ut från att inte behöva ta den kritiken längre?

    Om din pappa nu har en narcissistisk personlighetsstörning så ser dom upp till sina föräldrar, mycket tror jag beroende av att dom har växt upp i en kärlekslös miljö och därmed har behov av att försöka fylla tomrummen som uppkommit av att just känna sig oönskad och oälskad. För det är ju så man känner när man har hårda och okänsliga föräldrar. Man växer upp i tron att det är något som är fel med en själv, när det egentligen är precis tvärtom. Och det beror ju på att man lär sig det sociala spelet och hur man hanterar friska relationer på fel sätt. Också en anledning till att man kan bli väldigt inbunden och ensam. Om och när man inser att det är ens barndom och uppväxt som format en till vad man är  så tror jag man har många fördelar att kunna bryta den ”sjuka” delen och forma sin tillvaro och framtid på ett positivt sätt. Att man inser att man inte kan förändra personen eller personerna som medverkar till att man mår dåligt men att man däremot kan förändra hur man själv tänker och ser på saker och ting, och även sin framtid. Under många år har jag funderat på varför min förälder fungerar som den gör, och kommit till insikt med att det inte är vi i den övriga familjen som gjort fel, vi har blivit känslomässigt kidnappade av en person som enbart är egoistisk och inte själv tagit makten över sina egna känslor, tankar och handlingar. Och som själv är kvar i tillståndet att vara känslomässigt kidnappad av sina föräldrar, även om dom är döda sedan långt tillbaka i tiden. När man har brutit sig loss från den känslomässiga låsningen öppnar sig ett annat liv. Jag hoppas verkligen att du en dag ska nå dit. Även om den vägen kan vara både krokig och jobbig på många sätt och vis, så är det värt det.
    Du är värd det. Att må och ha det bra. 🦋

    som svar på: Förälder med PTSD

    Jag tycker definitivt att du ska kämpa för att du ska få ensam vårdnad om dina barn. Att du fortfarande lider av PTSD har ju sina orsaker, och mycket tror jag beror på att du inte blir fri från relationen till den andra föräldern. Det är inte ovanligt att en manipulativ person även använder gemensamma barn som vapen mot den andra föräldern, och det kan vara en svår strid att ta ensam. Man kan nog känna sig väldigt bakbunden i en sådan situation. Samtidigt är det värt att kämpa för att få en bra relation till sina barn, du kommer få tillbaka det på många olika vis den dagen dom blir självständiga individer. Ta hjälp av olika instanser och människor du har i din omgivning som du litar på, och var öppen med hur du mår och känner. Jag hoppas du hittar vägar att kunna må bättre och få ett liv som fungerar för dig och dina barn. 💕

    💞

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 267 totalt)
0