Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 261 totalt)
0
  • Du måste lära om, inse att det är omständigheter som gjort att du mår och ser på dig själv på det viset. Själv växt upp med en nedvärderande narcissistisk förälder, bland annat när det kommer till städning och mitt utseende, och där jag försökt ha en viss förståelse att det inte är jag, utan en personlighetsstörning som är som en utlösande bomb om man trycker på fel knappar. Hittar man rätt sätt att umgås kan det nog fungera i vissa fall. Jag tror också man kan ha en fördel av att visa att man inte är så beroende av sina föräldrar, för att det ibland kan utnyttjas i vissa situationer. Har själv passerat 50 och känner igen lite av det du beskriver, men där jag är konsekvent med mina handlingar och ord, min förälder har inte min tillåtelse att behandla mig illa. Det har resulterat i att vi inte har någon kontakt idag. Tråkigt, men inte min förlust. Jag vill inte bli ensam och bitter när jag åldras, så jag har förlikat mig med tanken att känslomässigt så är personen död för mig. Jag hoppas ändock att du ska hitta sätt att kunna umgås med dina föräldrar utan att behöva bli sårad och nedvärderad av det som egentligen ska vara bland det bästa och käraste man har- sin familj! 🌸

    Man ska inte behöva ta emot falska anklagelser av något slag. Om jag var gift med någon som uppenbarligen hade en relation med någon annan så finns det ingen anledning att fortsätta den relationen. Vad tjänar man på att komma med hot om att sprida ut det och vilja skämma ut en person? Verkar som att din fru vill ha en hållhake på dig av någon anledning? Och vad kan det i så fall handla om? Är svartsjuka något som har funnits i er relation hela tiden, eller något som uppstått nu? För det är nog det som är grunden till hennes beteende. Och det kan ta mycket kraft och energi att behöva stå emot. Det blir ju som en inbördes rättegång där man måste vara sin egen advokat.

    Du befinner dig i en nedvärderande miljö som inte är bra för dig. Kritik angående ens person under lång tid gör ju att man tappar fotfästet till slut. Vet inte din ålder eller livssituation men du skulle må så mycket bättre att inte behöva vara så nära dina föräldrar. Att inte behöva höra den kritiken. Då skulle du få möjligheten att stärka din självkänsla och även kunna komma förbi den sociala fobin. När man ideligen blir kritiserad så tror jag det medför att man tappar tron på hela medmänskligheten, man får olika svårigheter med livet utanför och andra relationer, svårigheter med tilliten till andra personer rent generellt. Och det är inte rättvist varken mot sig själv eller andra människor. Att bli kränkt och nedvärderad går emot allt människovärde. Ingen är sämre eller bättre än någon annan, vi finns här och lever på lika villkor. Man måste få distans till det som sårar och gör att man mår dåligt inombords, annars blir det svårt att kunna må bättre. Finns det några möjligheter att du kan få en sådan tillvaro? Att hitta en väg ut från att inte behöva ta den kritiken längre?

    Om din pappa nu har en narcissistisk personlighetsstörning så ser dom upp till sina föräldrar, mycket tror jag beroende av att dom har växt upp i en kärlekslös miljö och därmed har behov av att försöka fylla tomrummen som uppkommit av att just känna sig oönskad och oälskad. För det är ju så man känner när man har hårda och okänsliga föräldrar. Man växer upp i tron att det är något som är fel med en själv, när det egentligen är precis tvärtom. Och det beror ju på att man lär sig det sociala spelet och hur man hanterar friska relationer på fel sätt. Också en anledning till att man kan bli väldigt inbunden och ensam. Om och när man inser att det är ens barndom och uppväxt som format en till vad man är  så tror jag man har många fördelar att kunna bryta den ”sjuka” delen och forma sin tillvaro och framtid på ett positivt sätt. Att man inser att man inte kan förändra personen eller personerna som medverkar till att man mår dåligt men att man däremot kan förändra hur man själv tänker och ser på saker och ting, och även sin framtid. Under många år har jag funderat på varför min förälder fungerar som den gör, och kommit till insikt med att det inte är vi i den övriga familjen som gjort fel, vi har blivit känslomässigt kidnappade av en person som enbart är egoistisk och inte själv tagit makten över sina egna känslor, tankar och handlingar. Och som själv är kvar i tillståndet att vara känslomässigt kidnappad av sina föräldrar, även om dom är döda sedan långt tillbaka i tiden. När man har brutit sig loss från den känslomässiga låsningen öppnar sig ett annat liv. Jag hoppas verkligen att du en dag ska nå dit. Även om den vägen kan vara både krokig och jobbig på många sätt och vis, så är det värt det.
    Du är värd det. Att må och ha det bra. 🦋

    som svar på: Förälder med PTSD

    Jag tycker definitivt att du ska kämpa för att du ska få ensam vårdnad om dina barn. Att du fortfarande lider av PTSD har ju sina orsaker, och mycket tror jag beror på att du inte blir fri från relationen till den andra föräldern. Det är inte ovanligt att en manipulativ person även använder gemensamma barn som vapen mot den andra föräldern, och det kan vara en svår strid att ta ensam. Man kan nog känna sig väldigt bakbunden i en sådan situation. Samtidigt är det värt att kämpa för att få en bra relation till sina barn, du kommer få tillbaka det på många olika vis den dagen dom blir självständiga individer. Ta hjälp av olika instanser och människor du har i din omgivning som du litar på, och var öppen med hur du mår och känner. Jag hoppas du hittar vägar att kunna må bättre och få ett liv som fungerar för dig och dina barn. 💕

    💞

    Du har träffat mardrömmarnas man, en elak narcissist. Dom brukar tyvärr även använda sig av sadistiska inslag för att känna makten. En sådan är även värre att ha en relation med än en psykopat, i den meningen att en narcissist har baktankar med sitt beteende som en psykopat oftast inte har. Känner du dig ofta nedstämd när du är i närheten av din partner? Att du inte kan vara dig själv, utan måste tänka efter vad du gör och säger när personen är i närheten? Då kan det vara en narcissist du har att göra med. Ser tecken på ”gaslightning” som Red Simyna tar upp, men även ”stonewalling” genom att han ignorerar dig när du vill föra ett samtal. Dom har ju inga känslor förutom när det kommer till sina egna, och känner oftast förakt när man visar det gentemot dom och som dom gärna drar fördelar av för egen del på olika sätt. Ser även andra tecken, som att kapa banden till familj och vänner, ”gåvor” då personen ska visa sig omsorgsfull för att du inte ska lämna, snällheten mot barn för att dom kan användas emot dig vid något tillfälle då du kommer framställas som ”den dåliga”… Dom har ju även en förmåga att samla på sig av sin partners misstag för att sedan straffa dom, i all oändlighet. Att ”svika” en narcissist och sen ge personen en andra chans är som att ge dom en kula till pistolen. Med skillnaden att den gången kommer dom inte missa det skottet, som dom gjorde innan.
    Det är INTE du som är eller gör fel. Du är tillsammans med ett ”barn” som har fastnat på vägen, känslomässigt, och tyvärr inget du kan fixa på något vis. Och precis som med alla barn måste man även här vara konsekvent, No matter what! Något annat språk förstår dom inte.

    som svar på: Jag är helt värdelös

    Tror man kan känna så generellt när man haft för många motgångar tätt in på. Vi behöver ju alla en mening för att leva och må bra. Samtidigt måste man försöka skapa sin egen mening, och det kan man bara göra på egen hand. Det finns inget man blir serverad. Förstår att din ensamhet gör dig nedstämd, ensam tvåsamhet är nog värre än ensam ensamhet många gånger… Kanske du kan ta tag i din bästa vän igen, försöka återta kontakten? Eller är det bortom all räddning? Även om man har en kärleksrelation som fungerar dåligt kan man få kraft och energi från just vänner för att orka med tillfälliga perioder då man tappat livsgnistan. Om du varit nedstämd under en längre period kan det även vara aktuellt med en vårdkontakt. Vet du på ett ungefär hur länge du känt som du gör just nu? Vad tror du skulle kunna hjälpa dig att må bättre?

    Jag tror du måste komma till insikt mer att du är värd mer än vad du får tillbaka. Först då är du redo att inte se tillbaka på någonting som enligt mig enbart verkar plågsamt. Tror oxå att när någon inte visar eller kan prata om känslor så känns det som personen stöter bort en och därför söker man sig till den automatiskt för att man vill ha den bekräftelsen. Och det gör samtidigt att man mår så dåligt att man är beredd att nästan göra vad som helst för att försöka väcka några känslor. Väldigt destruktivt, ja. Och inget man borde göra för att det bara får en att må ännu sämre. Man måste inse att problemet egentligen inte finns hos en själv och en person som inte är beredd att ens lyssna eller försöka förstå hur man mår eller känner är ingen att ödsla varken tid eller känslor på. Det är viktig tid som slösas bort i onödan. Tid man istället ska lägga ner på sig själv och ens eget välmående. Jag hoppas du kan ändra ditt sätt att tänka och ge dig själv möjligheter till en tillvaro där du kan utvecklas och må bra. ♥️

    Kan det vara andra komponenter inblandade än enbart depression, en tanke som slår mig är borderline? Med tanke på att dessa personer kan till exempel ha svårt med separationer som kan ge dom separationsångest, men även snabbt svängande känslor som ibland kan vara aggressiva, och kan ha tillfälligt paranoida tankar… Oavsett så är det viktigt att få rätt hjälp, och som anhörig eller närstående räcker man där inte till i dom flesta fall. Att leva med någon som man inte kan hjälpa gör ju även att man själv inte fungerar som man ska till slut. Det krävs ofta mycket kunskap samt stöd utifrån för att man ska kunna hjälpa personen på bästa sätt. Vid till exempel borderline så behöver man ofta år av professionell hjälp för att komma tillrätta med diverse problem, men går inte att bota. Jag skulle definitivt rekommendera att ta hjälp av en psykolog igen, för att ni båda ska kunna få en fungerande tillvaro, oavsett om din sambo har en depression eller möjligtvis är drabbad av något annat.

    Vilken jobbig situation, för er båda. Ångest är ju inte inget att leka med, men är ju ofta en signal på att något inte stämmer och behöver en förändring. Den här misstänksamheten är ju förödande och gör ju att man mer glider isär än att man närmar sig varandra. Svartsjuka är ju inget tecken på kärlek utan handlar i grund och botten om en ”äganderätt”, samt att det är rädsla som framkallar den oron och huvudorsaken är lågt självförtroende, som är något man måste jobba med. Svårt att få en stadig relation om det inte finns någon tillit. Kan du försöka prata och hjälpa din partner att förstå att tillit är väldigt viktigt i ett förhållande? Även om man är olika som personer och har olika behov så måste man ibland gå halva vägen var och försöka hitta lösningar, om man ska lyckas hålla ihop. Det innebär inte att man ska behöva förändra sig som person, men att man måste respektera varandra. Kan nog vara svårare för den personen som inte är så social att förstå den som har det behovet och kan nog därmed misstolkas många gånger. Allrahelst om man dessutom har lågt självförtroende. Men det är ju inget man kan få genom en annan person, utan något man måste bygga upp själv. Fast fullt möjligt om viljan finns.

    Du gör alldeles rätt som satsar på dig själv, att du har en framtidstro och ett mål att sikta mot! Att jobba med barn tror jag kan bli väldigt lyckat när man inte fått den barndomen man själv egentligen förtjänar, på grund av vuxna människor som inte tar sitt ansvar som dom borde. Man kan därmed bidra till mycket gott för andra små personer i sin utveckling istället. Jag hoppas att du har fått en insikt att du mår som du gör mycket beroende på att du befinner dig i en osund hemmamiljö och det finns inget du behöver ta på dig skulden för. Barn ska inte behöva ta ansvar för hur vuxna föräldrar beter sig, även om det är så det faktiskt blir, tyvärr. Man blir en ”pleaser” oavsett om man vill det eller inte, för det är något man blir fostrad till sedan barnsben. Annars blir man straffad på olika vis. Jag vet inte om du bor i storstad eller något annat, men ett råd jag vill ge dig på vägen är att när och om du ska vidare till högre studier, välj en annan plats att studera på och ta en studentlägenhet eller hyr ett studentrum så att du får chansen att bryta den onda cirkeln med dina föräldrar. Jag hade även önskat att din syster kunde ta ditt parti och eventuellt hjälpa dig i din situation, eller är det inte möjligt? Det finns fortfarande möjligheter att få hjälp utifrån, men det är som sagt du själv som bestämmer det, och ska givetvis vara genomtänkt. När samhället öppnar upp igen så får du även andra möjligheter att inte behöva vistas så mycket hemmavid. Jag var själv hemma så lite som möjligt och tillbringade mer tid hos kompisar och pojkvän istället tills jag flyttade hemifrån. Allt för att få lugn och ro, och slippa anpassa mig efter en förälder utan förstånd. Hoppas du mår och har det bra just nu iallafall, och att du får lugn och ro att sköta dina studier. 💕

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 261 totalt)
0