Skapade svar

Visar 12 inlägg - 217 till 228 (av 267 totalt)
0
  • Jag förstår att du är ledsen för du hade förhoppningar och fått känslor för den här personen. Du är besviken och sårad, med all rätt. En naturlig reaktion när man känner sig ratad av en person. Man klandrar sig själv, hittar fel och brister, man känner sig inte fullvärdig, livet tappar ljus och glans. Det gör alltid ont när man förlorar någon som betyder något i ens liv. Och det är en process att ta sig igenom en separation. Tycker ändå det var bra att du fick hans beslut innan ni blev alltför involverade i varandra, att det var ett genomtänkt beslut från hans  sida på den punkten. Åldersskillnad kan ju göra att man är vid olika punkter i livet, och att ha ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare betyder ju att det finns även andra personer att ta hänsyn till, som kan få det betydligt svårare med en separation än vad en vuxen har. Så även om det är svårt för dig just nu så anser jag, med tanke på dina barn, att du fick ett klokt besked om han inte var redo/ beredd att även bli en viktig och involverad person för dina barn. Och jag hoppas att du finner glädjen igen, för din och dina barns skull. Som är bland dom viktigaste relationerna att vårda för framtidens skull. 💗

    som svar på: Ångesttics?

    Tics kan behandlas både genom psykologisk behandling, som är det mest effektiva, men kan även dämpas med medicin om ticsen ses som allvarliga. Det finns även mycket man kan göra själv, då det går att träna bort genom impulskontroll. Om du ser dina tics som besvärliga och allvarliga borde du få detta utrett.

    som svar på: Dåligt samvete

    Hej, vännen! När någon drabbas av sjukdom eller när någon dör i ens direkta närhet tror jag det kan starta olika processer inom en, för då blir man mer medveten om sin egen sårbarhet. Som den flygresan du upplevde. En naturlig reaktion. Som att ha en närstående eller vän som blir frisk från en svår sjukdom, man får livet tillbaka på något vis och omvärderar livet. Man får andra värderingar när man blir äldre, mer erfarenhet och ser annorlunda på livet då. Man blickar mer tillbaka i jämförelse med yngre som blickar mer framåt. Där hoppas jag att du inte tappar hoppet när det kommer till kärleksrelationer. Jag tror att du just nu inte är redo för det av olika anledningar, men kommer veta det när rätt person dyker upp. 💕

    Känner att det inte finns någon diagnos som stämmer in klockrent på mig. Min diagnos på pappret är ADD samtidigt som barndomsanamnes, omgivningens observationer under uppväxten och anhörigintervju talar mer för någon form av autismspektrumtillstånd. Hade svårt att komma in i gemenskapen med jämnåriga som barn men hade lätt för mig i skolan, trots dagdrömmeri och låg mental uthållighet. Koncentrationssvårigheterna har istället ställt till det mer i arbetslivet, när det ställs krav på mer av ett ”här och nu”- fokus. Har därför inte vågat ta körkort och är rädd för att alla jobb när jag tagit examen, kommer att kräva körkort. Samtidigt funkar jag som vuxen för bra socialt för att stämma in helt på autismspektrumtillstånd. Skäms då jag känner att jag inte förtjänar någon diagnos och kanske bara inbillar mig att jag har svårigheter. Min omgivning, till och med mina föräldrar, ifrågasätter ju att jag har någon diagnos. Ibland känner jag också skuldkänslor mot psykologen som ställde diagnosen som att jag ifrågasätter hennes kompetens genom att känna som jag gör. En förklaring till min upplevelse av att inte passa in, kan nog också ha att göra med att det finns väldigt lite skrivet om ADD. Det mestar handlar om ADHD. När jag väl hittat en text om ADD har jag känt igen mig i mycket om än inte i allt. Men kanske är det vanligt att inte passa in klockrent någonstans, och att det finns stora individuella variationer. Men det känns så ensamt. Jag längtar efter att få se min ”hjärnskada” på en röntgen, få ett bevis på att jag inte bara inbillat mig och därför skämt ut mig de gånger jag berättat om diagnosen eller sökt stöd för den. Det är sjukt jag vet, men ofta blir jag avundsjuk på de med mer uttalade svårigheter eller på de som lider av någonting som syns utanpå.

    Det forskats så mycket angående ADHD men inte när det gäller ADD, och just din diagnos blev väl ett förenklat uttryck utifrån ADHD, dom tog bara bort Hyperactivity. Att ställa och få en diagnos är ju för att man ska få en förståelse för vad det handlar om. ADHD och ADD blev samtidigt ett sätt att skilja på pojkar och flickor, då diagnoserna har samma symtom- men att flickor oftast blir mer inbundna i jämförelse med pojkar. Du ska samtidigt inte snöa i dig i din diagnos, för du är inte din diagnos. Lika lite som en person med en kroppslig sjukdom är sin sjukdom. Förstår att du vill förstå, men i dessa världar finns ingen Quick- fix. Tror även att ADD har kommit mycket i skymundan till fördel för ADHD. Förhoppningsvis blir det annorlunda i framtiden.
    Tror du inte din ovilja att arbeta heltid har med att göra att du blir allmänt utmattad? Jag kan se vissa likheter med min högkänslighet med din ADD. Jag blir ibland ”hjärntrött”, och kan tänka mig att du också blir det för att det ibland i vissa situationer krävs mer koncentration? Jag är även ”trög” i mitt tänk, bland annat när jag ibland får frågor, för att jag är eftertänksam när jag vill ge ett svar. Ibland tar det tid för mig att slutföra saker och ting, om jag inte har lugn och ro runtomkring mig då jag behöver ”space” och är ljudkänslig. Några exempel på att jag inte heller tillhör normen. 😊

    som svar på: Dåligt samvete

    Tror dock inte alla människor omvärderar sina liv eller rannsakar sig själva ens vid nära döden upplevelser. Vissa omfamnar och uppskattar livet mer, men inte alla. En del tror jag även uppskattar livet mindre då man kan drabbas av andra problem istället, och kanske sluter sig mer. Kan framkalla mycket ångest.
    Finns inget i mitt liv jag ångrar, utan mer som jag önskar att jag hade gjort och fått möjlighet att göra annorlunda. Jag önskar bland annat att jag tidigare hade  fått insikt om vad jag vill arbeta med och skaffat mig en utbildning inom det. Och skaffat fler barn. Sen måste man förstå att ens val i livet alla gånger inte enbart handlar om vad man själv vill för att man samtidigt kan vara begränsad i sin livssituation. Trygghet betyder så mycket i våra liv som ibland gör att vi inte vågar ta ett steg längre ut och prova andra vägar, fast man egentligen behöver det för att kunna utvecklas som person.
    Vad är det som gör att du inte vågar gå in i en kärleksrelation? Vad är det du är rädd för?

    som svar på: Dåligt samvete

    Nejdå, inte ett dugg flummigt. 😊 Tror många, om inte alla människor, har behovet att bli accepterade i olika sammanhang och därför bryr sig om vad andra tycker och tänker om en som person. Alla vill väl bli omtyckta, som oftast är en förutsättning att överhuvudtaget få vara med i sammanhangen och inte bli utanför. Många faktorer som spelar in. Jag var väldigt tyst och lite tillbakadragen när jag var yngre och har också tagit revansch angående det när jag blivit äldre. Det var nog också med små steg jag började ta mer plats och fick mer skinn på näsan. En stor bidragande faktor var när jag själv blev mamma, då jag blev tvungen att tuffa till mig och bli ”stark” mer för någon annans skull. Jag är väldigt öppen med vad jag tycker och tänker idag, och vill också att andra är det men utan att man ska behöva ändra ståndpunkt, färg eller bli osams, utan för att få ventilera saker och ting. Har däremot varit på arbetsplatser där det har orsakat vissa problem, då arbetsgivare ofta tagit mina åsikter mer som kritik istället för förslag till förändringar. Då blir det krock. 😐

    Återkommer och relaterar till din tråds inledning, att inte ha dåligt samvete när det kommer till att försöka förstå just din mening med livet, vad du tror på och drömmer om. Resan tar slut för oss alla förr eller senare iallafall. Om hundra år är det glömt. Om man inte hinner göra något sensationellt.

    Nu blev nog min input mer flummig än din, för jag är jättetrött. Tack 🙏🏼 och godnatt 😴

    Jag önskar det fanns en plats i världen för mig. På jobbet kan jag ”klä mig” i en arbetsroll på nåt vis. Men hela jag är som ett ostämt instrument. Andra märker av det och drar sig undan. Samma gäller vänner och släkt. Förlorade min pappa till cancer och hjärtat gav upp på min storebror för några år sen. Lyckades aldrig komma tillbaka. Vänner och bekanta försvann. Skiljsmässa. Sökt hjälp så många ggr men det förvärrade verkligen allt. Soc drogs in eftersom jag inte längre ville leva. De har en sån rutin när man hamnar på psyk. Allting hanterades väldigt illa, barnen drogs in och mitt liv synades i sömmarna inför dem deras mamma. Barnen mådde fruktansvärt av den processen. Nu . Vågar inte ta kontakt m kurator eller annan hjälp längre. För mina barns skull vågar jag inte. Kollegor märker att nåt är jättefel. De drar sig undan eller ifrågasätter mig. Jag är så glad i min vovve. Han varken dömer eller anklagar. Är så ensam. Önskar jag hade någon. Jag vill inte leva längre.

    Det finns plats för alla. Det är bara att världen och människor ibland kan vara väldigt klumpiga och oförstående som gör att man tappar fotfästet. Och där det kan kännas att man även tappar sitt eget förstånd. Och i viss mån gör man det när man hamnar i en krissituation, för att hjärnan till viss del stänger ner verksamheten- som ett skydd när den inte kan hantera situationen. Olika händelser i livet kan innebära att det startar ett helt inferno med tankar och känslor som vi inte kan hantera, allt blir ett enda virrvarr och då behöver man hjälp och stöd. Nu vet jag inte i vilken ålder dina barn är, men tror du inte trots allt att dom skulle förstå om du sökte någon slags hjälp? Jag hade till varje pris velat veta om min pappa inte mådde bra, och gjort allt i makt för att försöka ändra på det.

    Kan inte lova att jag eller någon här kommer att förstå dig och ge dig den hjälp som du behöver till 100%, men tycker både vi och även du borde få en chans att eventuellt få dig att må lite bättre. Förhoppningsvis kanske det räcker med att du ens får svar, som indikerar att du är lika betydelsefull som alla andra som skriver här. Att du iallafall läser och tar in att vi har läst det lilla du skrev. Jag och säkert många andra tycker precis som du att livet är som ett vacuum och snudd på meningslöst ibland, men Livet här och nu är samtidigt en utmaning, med oförutsedda vägar och möjligheter. Imorgon är en annan dag. 💝

    som svar på: Dåligt samvete

    Det kan vara en förutsättning, att ”se” dom dåliga sidorna. Fast det tar väldigt lång tid att lära känna en person, på riktigt. Jag kan umgås med alla människor, är som en kameleont= vaksam, studerande och anpassningsbar- som en kameleont ändrar färg, med skillnaden att jag inte är ute efter ett byte. 🙂 Men gör större skillnad idag på olika relationer. Om det är en bekantskap, såsom en arbetskamrat eller om det är en riktig vän som man kan prata förtroligt med. Tror att man även kan ha utbyte av att man är olika som personer så länge man blir respekterad och accepterad för den man är, utan att man ska behöva förändra sig för att göra någon annan till lags. Vi har ju olika bagage så kan få bra input och goda råd om livet i allmänhet som gör att man kan se det från ett annat perspektiv. Tror dock att en grundförutsättning är att man måste vara ganska lika på några punkter oavsett om det är en vänskaplig relation eller ett förhållande. Jag är till exempel inte intresserad av att gå och fixa naglarna varannan vecka eller en ny LV- väska, därför får jag inget utbyte av att ha sådana personer som vänner. Kan lyssna om det på jobbet, men glömt det lika snabbt. I ett kärleksförhållande kan man till viss grad vara olika men måste nog vilja och ha ungefär samma mål för att det ska fungera. Bo i stan kontra landet, vill ha barn kontra inte vill barn och så vidare. Relationer och samvaro är ingen lätt match, mycket beroende på OM man vill förstå en person eller inte, kan jag tycka.

    som svar på: Dåligt samvete

    Det du skriver kan jag relatera till historien om en sjuksköterska som vakade hos personer som var i livets slutskede, som genom sina samtal ”intervjuade” dom och ställde olika frågor. En fråga var om det var något dom ångrade i sina liv, majoriteten svarade att dom ångrade att dom hade jobbat så mycket och inte umgåtts mer med sina nära och kära. Så i slutet handlar det inte om hur mycket pengar man har på banken, vilken titel man har, om man har en dyr, fin bil på gårdsplanen eller något annat materiellt, utan om det känslomässiga. Om man hinner rannsaka sig själv innan det är slut så är det oftast det existentiella som återkommer. Så klokt av dig att redan nu inse det viktiga i livet.❣️Kärlek, gemenskap, samhörighet är viktigt, mer eller mindre, för alla människor. Det gäller väl att hamna i rätt samvaro oavsett om det är en kärleksrelation eller vänrelation så man inte hamnar i något slags stand- by läge och stagnerar som person. Och att man känner sig trygg, A och O i alla relationer. Har dock märkt att man måste korsa många vägar för att finna personer man klickar med, i mångt och mycket så krävs det att man är av samma skrot och korn för att det ska fungera.

    som svar på: Dåligt samvete

    Har också varit med om en liknande incident. Var på jobb i Norge och skulle flyga hem till Sverige när vi fick besked om ”rökutveckling” i kabinen så planet måste vända tillbaka till Gardemoen. Och en arbetskamrat skrek rakt ut, ”vi kommer dö”, men tror jag reagerade mer på hennes ord än själva händelseförloppet. Det gick iaf bra, och ingen fick några men efter händelsen. Apropå det du relaterar till, att få dåligt samvete för att man inte omfamnar livet mer och lever i större utsträckning än vad man faktiskt gör, så tror jag det krävs att man planerar och sätter upp olika mål i livet?
    Samtidigt som man vet att det ofta eller nästan aldrig blir som man vill, eller planerar. Men är ändock en förutsättning skulle jag tro för att man ska orka ta sig igenom livet. Utan mål och drömmar blir livet ganska torftigt.

    som svar på: Till alla oavsett

    Absolut. En egenskap jag inte vill vara utan idag, men tog lång tid att förstå den och förstå mig själv. Tacksam att jag nu har ett ”ord” för det, fått inse att det ingår i ens personlighet och inte är något ”fel” som kan behandlas utan något man får lära sig leva med. Acceptera sig själv, och lägga i backen när man känner att man behöver- för att inte dräneras totalt på energi. Är så klart inte lätt när det idag handlar mycket om att prestera i dagens samhälle. Lätt att falla in i gamla spår och glömma bort sig själv. Då blir det svårare att göra ”comeback”. Men ingenting är omöjligt! 💕

Visar 12 inlägg - 217 till 228 (av 267 totalt)
0