Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 261 totalt)
0
  • Du får absolut vara ledsen. Att få ett sådant svar tillbaka måste kännas som pilar rakt in i hjärtat… Det värsta är nog att den personen du fick din dotter med inte tycks ha något hjärta, och inte heller är speciellt mogen som ärligt kan säga att du är ”konstig” till ert gemensamma barn?! Konstigt att man skaffar barn ihop då. Och att man inte kan vara vuxen nog att trots att man inte lever ihop längre försöka enas. Det är ju ett gemensamt ansvar, där man måste se till barnens bästa och inte föra över sina egna tankar och känslor oavsett hur den tidigare relationen sett ut. Negativa ord och uttryck hör inte hemma i det sammanhanget. Jag hoppas du återhämtar dig, och inser att det inte är du som gjort eller gör något fel. Skulden kan du med gott hjärta lägga hos din dotter och hennes pappa. Dom verkar vara på samma nivå och sakna empati båda två. Annars försöker man lösa problemet och inte stoppa huvudet i sanden. Tids nog hinner allt ikapp en ändå, och det blir jobbigare att ta itu med saker och ting ju längre tiden går. Vi kan tyvärr inte fly från det förgångna.
    Önskar jag kunde göra ditt liv lättare, men tankar och känslor är något vi måste hantera på egen hand. Med bra hjälp och stöd kan det givetvis kännas bättre…har du någon att anförtro dig åt? Som familj eller vänner? Annars tycker jag verkligen att du ska söka stöd på din vårdcentral. Du kan eventuellt behöva det nu för att orka hålla ihop. Ge inte upp. ❤️‍🩹

    Jag förstår fullkomligt att du önskar att ni hade en bättre relation och tycker du visar det på alla möjliga sätt. Det sorgliga är att vissa personer stöter bort andra personer när man just visar kärlek och ömhet. Bland annat personer med vissa personlighetsstörningar ser det som en svaghet hos andra, och eftersom dom själva inte förstår och har känslor på samma sätt så ser dom ner på dessa människor. Att man ser sig som en förälder som misslyckats är nog ganska vanligt, samtidigt så har du inte haft eget ansvar då det funnits en annan förälder med i bilden, och vi formas även på andra sätt. Kanske din dotter har tagit rygg på sin pappa mer och därför blivit vad hon är idag? Och om du har svårt att acceptera att ni har så dålig kontakt, vad finns det för alternativ? Att försöka prata med en mur är oftast totalt meningslöst. Då kan det förstås vara ett alternativ att maila eller sms:a. Fint skrivet av dig det du eventuellt har tänkt skicka…Jag hoppas och önskar att du får någon slags positiv respons. Men även om du inte får det måste man fortsätta leva, och allt brukar lösa sig med tiden hur svårt man än tycker det är i nuläget. 🖤

    Ni verkar befinna er i två läger, och boven i dramat kan nog tänkas vara pappan till er dotter. Det är så klart svårt att behöva välja vilken förälders sida man ska stå på, och inget man egentligen ska behöva göra oavsett vilken ålder man befinner sig i. Verkligheten visar något annat, och där många barn olyckligtvis hamnar i kläm. Även många föräldrar anpassar sig nog till barns vilja för att inte hamna i onåd, kanske för att inte få dåligt samvete eller bli anklagad för att vara en dålig förälder, som kan mynna ut i att barn triggas och utvecklar narcissistiska drag genom att ständigt få sin vilja igenom. Det gynnar ingen. Det är förstås ledsamt att du inte tycks nå fram till din dotter oavsett vad du gör eller säger. Och förskräckligt om det är din egen dotter med kompisar som ger sig på din nya bil… Det är inga sundhetstecken. Det är svårt att ta in varför någon känner ilska och hat om man inte får någon förklaring, och man kan då inte heller hitta någon lösning. Tids nog kanske din tonårsdotter mognar och lär sig kommunicera på ett sätt som du förstår. Till dess får du nog tyvärr lägga er relation på is. Förstår att du känner dig villrådig, men hoppas att du ändå känner hopp om framtiden med att bli förälder igen. Se det som en ny chans och början på någonting som kan ge dig en annan slags lycka.

    Tror definitivt inte hon hatar dig, utan mer vilsen i sig själv. Det är ju en känslig ålder på många sätt och vis, men ingen ursäkt för ett dåligt beteende gentemot dig som förälder. Tycker du verkar vara en varm och ömmande förälder som visar att du älskar och uppskattar din dotter men får vrede och förakt tillbaka, och det är definitivt inte okej. Ärligt talat så anser jag att du måste steppa upp lite och inte nappa på hot och anklagelser när det gäller ditt liv och dina beslut utan verkligen visa att du är den som är vuxen i sammanhanget och orkar stå upp för dig själv och inte låta dig utsättas för någon slags manipulation. Att ha tonåringar som ”kungar och drottningar” inom familjen kan inget annat än sluta med katastrof. Dom har inte förmågan att kunna ta rätt beslut, och det ska dom inte heller. Deras tid kommer. Till dess måste dom lära sig att det är dom vuxnas regler som gäller, och att visa respekt och hänsyn till sina medmänniskor, inklusive föräldrar. Det är inte din dotter, hennes pappa eller hans fru som ska ta beslut åt dig. Jag tycker inte heller att du ska göra abort om det inte absolut är det du vill själv, för att låta någon annan ”vinna”. Det verkar mer som ett hot för att du ska känna dig ensam och övergiven, och någon man kan bestämma över och trampa på. Du är definitivt inte gammal, men som kvinna finns det en sista förbrukningsdag till att få barn som man givetvis måste ha i åtanke, för sen finns det ingen återvändo. Men du ska göra det som känns rätt för dig, och inget du senare kan komma att ångra. Det finns inga garantier att din dotter kommer förändras även om du inte behåller barnet… Tror inte det är haken på ert problem egentligen när det kommer till er relation. Jag skulle nog vara mer ledsen av att känna mig illa behandlad av någon som borde stå mig nära än känna någon slags saknad….

    som svar på: Hur orka motivera sig

    Det låter sunt. Det är väl inte hållbart att fortsätta höja ribban i det oändliga då den till slut blir omöjlig att komma över. Och har man tendenser att ha höga krav på sig kan det nog då resultera i platt fall som gör att självkänslan får sig en törn, och det är definitivt inte okej. Att känna piskan hänga i luften oavsett vad det handlar om kan ju inget annat än att framkalla ångest.
    Och visst är det nog så att det finns personer som letar fel och brister hos andra av olika anledningar. Det sjuka är väl att vissa ens lägger ner tid och energi på att göra det. Tycker helt allmänt att vissa personer engagerar sig mer i andra än att se till sig själv och sina egna brister, och jobba med dom. Och vissa tjejer/ kvinnor…varför måste dom alltid upp till kamp när dom känner någon slags konkurrens? Som alltför ofta handlar om utseende och kvinnliga attribut. Är det allt vi kvinnor är? Där den med mest dragningskraft vinner? Och vad ”vinner” man då?!
    Bland det svåraste i livet är att lära känna sig själv. Men om alla verkligen gjorde det så skulle många må bättre med sig själva och andra i sin omgivning. Kanske känslan just där och då när man hittar någons akilleshäl att slå mot, klanka ner eller ställa krav på kan ge någon slags tillfredsställelse, men i det långa loppet så förlorar man så mycket mer. Alla vi människor går igenom händelser i livet som påverkar oss på olika vis, därför ska man vara snäll för att man inte vet vad den andra personen har varit med om eller går igenom just nu. Och hur mycket skada det kan åstadkomma om man inte kan lägga band på sig. Hoppas du kommer förbi det här hindret starkare än någonsin. Kram. 🌟

    Man ska definitivt ta det på allvar. Jag tror det är viktigt att man som anhörig och närstående inte tappar masken utan försöker finnas där som ”berget” som någon kan klamra sig fast vid för att kunna förmedla någon slags trygghet. Att man finns där oavsett vad framtiden har att ge. Men också att ge hopp om att framtiden inte behöver vara så mörk som man känner just nu. Nu vet jag inte vad den sviktande hälsan innebär för din pappa men ofta finns det mycket man kan göra för att trots allt kunna må bättre. Äta mer hälsosamt och motionera både i grupp eller individuellt. Det finns ju mycket man kan göra som senior under kontrollerade former. Om man är med i PRO anordnas ju bland annat aktiviteter, utflykter och annat av olika slag, och även många kommuner har program för äldre. Och det finns även medicinska krafter att ta till för att försöka höja humöret. Där gäller det väl att hitta rätt slags medicin, då vissa kan göra att man blir dimmig och slö istället. Tycker definitivt att din pappa även ska nämna det till sin läkare hur han mår psykiskt, då ni förhoppningsvis tillsammans kan hitta en bra lösning. Det måste kännas svårt för dig, en knivig situation, men hoppas verkligen att din pappa hittar någon gnista på vägen. 💕

    Jag tror definitivt att man kan tänja på gränserna, men resultatet blir annorlunda beroende på om det handlar om positiv eller negativ stress. Sen kanske man kan hantera stress bättre om man känner att man är i fas med allt annat i livet runtomkring sig. Att inte lyssna på ”signaler” när det börjar bli för mycket är dock farligt för att man då tappar bort sig själv, och vägen tillbaka kan bli lång och krokig. Det fantastiska är att kroppen faktiskt säger till på olika vis när man passerat gränser den inte längre klarar av. Det sorgliga är att många är dåliga på att lyssna och varva ner, och därmed hamnar i diverse sjukdomstillstånd. Om kroppens celler inte får tid att reparera sig så går vi sönder till slut. Precis som en bil som man inte tar hand om eller bara kör och kör utan att stanna och ”ladda” eller tanka ibland, då slutar det med att den tids nog går sönder eller man blir stående vid vägkanten.

    som svar på: Hur orka motivera sig

    För det mesta handlar det om psykologiska spel av olika slag. Dom försiggår i stort sett överallt, och där man måste syna deltagarna och vara förberedd på vad det är man har att göra med. Ibland spelar jag med, ibland lägger jag ner beroende på vem och vad det handlar om. Självklart beror det också på vilken dagsform man har. Det jag har jobbat mycket med är att stärka min inre röst, att det inte är mig det är ”fel” på utan ”dom”. Jag kan inte ta ansvar för hur andra människor beter sig, men jag kan ta ansvar för vilken respons jag ger den andra parten. Att någon vill sätta klorna i en och få en att känna sig mindre värd eller starta något slags psykologiskt krig är något som förekommer både i och utanför arbetslivet, och ofta beror det på något så enkelt som mindervärdeskomplex. Att man bara är en bricka i ett spel för att stärka den andras ego. När man har insett det så har det iallafall blivit lättare för mig att orka stå emot. Det finns personer som kan göra en idiot av i stort sett vem som helst. Som vill forma en till något som dom vill att man ska vara, eller inte vara. Att ha höga krav på andra är dömt att misslyckas, det är som att ett barn ska lära sig att gå innan det lärt sig att krypa. Däremot att kunna ställa rimliga krav både på sig själv och andra ser jag som en självklarhet då vi människor har ett individuellt och gemensamt ansvar att se till att saker och ting blir gjorda. Och så länge man gör så gott man kan behöver man inte ha dåligt samvete. Att leva upp till andras förväntningar framkallar bara en massa onödig stress, och lidande i många fall. Det är inte värt det. Livet går inte ut på att i varje situation göra andra nöjda. Hur går dina tankar kring det här? ♥️

    som svar på: Sexuellt övergrepp?

    Tror det snarare är bättre att få veta vad det egentligen är för en person innan man etablerar en stadig relation? Med tanke på att du har ansvar för dina barn skulle iaf jag tänka efter både en och två gånger vad en sådan relation skulle innebära. När jag läser mellan raderna så har du nu någon slags relation med en omogen och ansvarslös person som varken förstår eller inser att hela situationen är fel. Att personen säger att den ska ”backa” kan även vara ett sätt att få mer kontroll och lägga fokus på sig själv för att försöka framkalla någon slags reaktion från din sida. Att man även har en ovilja gentemot professionella visar också att man inte kan eller vill ta ansvar, och att man inte vill ha någon förändring. Hoppas du inser ditt eget värde och accepterar att personen backar. Både för din egen skull men även när det gäller dina barns välbefinnande. Är det här verkligen en person du skulle vilja ha en relation med? Och hur tror du i så fall att ert gemensamma liv skulle se ut? Är det en person du skulle kunna lämna ensam med dina barn, till exempel?

    som svar på: Till alla oavsett

    Å vad underbart att se att ni är på G igen, på många sätt och vis. Varför avsluta något som tillför positiva energier, även om det flikar in någon onödig och missvisande kommentar emellanåt…
    Något annat som kan tillföra positiv energi är att höja blicken. Titta upp mot himlen, beskåda molnen, trädtopparna eller en hög byggnad… Genom att göra det kan man förändra sin sinnesstämning. Prova gärna och se om det funkar för er. Tack för att ni finns. 🌤

    som svar på: Till alla oavsett

    Kära Red: Blir bestört att det här Forumet ska mista en av dom största och bästa stöttepelarna! Förstår samtidigt ditt resonemang. Det kan helt enkelt bli ”too much” ibland, beroende på vart man själv befinner sig i livet och humörskurvan. Tror det är lätt att få ett slag i ansiktet när man ibland lämnar en kommentar till en person som inte är stabil, som helt enkelt tappat fotfästet och inte kan ta till sig det man försöker skriva och personen inte kan tolka det på rätt sätt. Det är förstås ledsamt…

    Jag tror många gånger även att vissa personer behöver få utlopp för sina inre frustrationer som kan drabba oskyldiga- den här gången verkar det som att det tyvärr blev du. Och det är lätt hänt när det kommer till skuld och skam att försöka lägga över det på en annan person när man inte är tillräckligt stark att ta itu med det själv eller inte har förmågan att reda ut det på egen hand. Jag vet också att med din, liksom min bakgrund, så har vi formats till ”pleasers” och kan lätt ta åt oss för mycket när någon försöker anklaga oss för något som inte är sant och som alltför ofta är svårt att värja sig emot. Och då mår man inte bra.

    Det har varit en ära att möta dig här på Forumet, att läsa dina fantastiska inlägg om både stort och smått, gott och ont. Jag önskar dig däremot allt gott och en fantastisk framtid. Om du nu överväger att lämna Mind vill jag att du tar det med dig. Resan är inte slut för det, så spänn fast ”säkerhetsbältet” och fortsätt din resa med nyfikenhet och mod. 😌 Vi har alla även ett eget ansvar över vårt liv, hälsa och välbefinnande.
    Tack för att du finns❣️

    som svar på: Sorg över min mamma

    Jag miste min pappa också i cancer för flera år sedan. Saknaden efter honom har för min del inte minskat även om det gått flera år, utan kanske mer förändrats på så vis att jag tänker att han skulle ha varit med på olika aktiviteter, resor, viktiga händelser och att jag inte längre kan ringa honom och få höra hans röst eller få det fantastiska stöd han gav i det mesta. Att jag saknar hans fysiska existens har blivit mer påtaglig. Blir samtidigt väldigt förundrad över att en person kan ha sådan betydelse och skapa ett sådant tomrum när man inte finns längre. Kanske man efter sorgearbetet på riktigt börjar förstå vad personen verkligen har betytt. Kanske man först då inser att ens livspussel har förändrats och det saknas en bit, och att det aldrig blir som förr igen. Det i sig kan vara tungt att acceptera beroende på vilken slags relation man har haft. Jag kan fortfarande bli väldigt ledsen emellanåt när jag minns min pappa, men det är tårar av tacksamhet. Att jag fick äran att möta en person som kunde bli så viktig för mig. Och på grund av det så vill jag inte heller sluta sakna eller tänka på honom ibland, för det skulle på något vis innebära att jag skulle glömma bort honom. För det gör det mesta som inte haft någon större betydelse i ens liv. Det suddas ut med åren.
    Jag ser det som ett gott tecken att du saknar och tänker på henne. Ett tecken på att hon har varit en viktig person och del i ditt liv. Tänk på din mamma och vårda minnena. På det viset finns personen kvar i någon form. Minnen är något vi trots allt får behålla oavsett. Vår egna lilla privata, inbyggda tidsmaskin.
    Önskar dig en skön sommar med fina minnen av olika slag. Det önskar jag även till andra som mist någon betydelsefull eller inte mår så bra av någon anledning. Man kan betyda mycket av att bara existera för någon, även om livet kan vara svårt och tungt att förstå och hantera emellanåt. ♥️

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 261 totalt)
0