Dina svar
-
Kort sagt, utifrån som jag känner just nu, så känner jag mig extremt ambivalent utifrån att jag alltid har levt ett liv där jag ändrat på mig själv fram och tillbaka istället för att ta fasta beslut om saker. Hade varit mindre jobbigt kanske om det inte vore för att ”ändringarna” ibland blir väldigt extrema. Jag har till exempel haft svårt med att bestämma mig hur jag ”vill fungera” som människa, och som sagt, istället för fasta beslut så blir det massa velanden istället. Så ja, superambivalent så det bara skriker om det är väl bästa sättet att förklara mitt nuvarande mående. Bara såna saker som extrovert/introvert, känslor/logik, struktur/spontanitet är saker som på ytan låter som ganska ickesvåra val men som jag blir helt utmattad av. Och ifall jag väl väljer att köra på något så går det inte lång tid innan jag ångrar/ändrar mig igen.
-
Nej, så är det inte. Däremot har jag stundvis rätt så grov identitetskris och ångest över det. Men det är också grundat väldigt mycket i att jag som konsekvens av vissa saker faktiskt kan svänga rätt så drastiskt i mig själv. Vissa av dom i min omgivning tror bara att det är övertänk från mitt håll, trots att jag gjort allt för att förklara att så inte är fallet.
-
Jag har under längre tid faktiskt i princip skrikit om psykologkontakt, för att jag inte känner att jag löser allt det här riktigt själv. Problemet är att jag också står i kö inom Habilitering för misstänkt autism spektrum, och det har hindrat mig från att ta mig framåt. Jag lyckades få tag i kortvarig psykologkontakt ett tag, men det var då delvis väldigt svårt att få människan att förstå vad problemet var, samt kände jag mig väldigt underminerad när jag försökte ta kontakt från första början, då hon beskrev mitt problem som en beslutsångest alla har till viss del. Så kombinationen av att bara få ett begränsat antal besök och sen att känna att jag knappt vågar öppna upp mig helt för att jag kände mig förlöjligad gjorde mig avskräckt. Om jag bara hade kunnat få någon som verkligen lyssnade och förstod och kunde hjälpa mig ut ur den här vansinnesexistensen jag lever just nu så hade jag känt mig väldigt tacksam.
-
Det är lite mer komplicerat än att göra med vad folk tycker dock, men tack ändå. Det är lite svårt att förklara exakt så att folk förstår som sagt.
-
Jag känner väl kanske någon liknande känsla med en stor rad människor som inte bara är min familj. Det känns lite som att jag gått i samma spår ett tag nu av att jag vet inte vad jag ska göra så därför anpassar jag mig till andra och bildar något med dom, men att det brister sen när jag anpassar mig till någon annan/annat istället. Så just nu är jag även ganska rädd för att connecta med folk, för att det känns inte som att det är någon idee om det bara brister ändå. Lite så vet jag att livet är, eller kan vara, oasvett. Men just nu känner jag att det är väl mycket.
-
Det finns lite olika saker däremellan, men det har varit delvis att jag känt att anime som är tänkt för yngre människor har en tendens att ”förminska” en. Lite luddigt begrepp att förklara men ska försöka. Tänk dig att du ser två identiska människor framför dig, den ena föredrar vuxnare media och den andra föredrar saker för yngre människor. Blir lite som att även om den andra människan inte är fysiskt mindre så är det lite som att han stannat upp nånstans kring barn-tonårsålder. Jag har försökt se om jag kan kompromissa på något sätt för att slippa släppa taget fullständigt, och vara mer en av gruppen i min familj till exempel, men det har varit svårt utan att då också ändra på andra saker hos mig själv. Sen så har jag också en vänskap sen X antal år tillbaka utav vänner som är lite på samma själva av att vara lite som ”vuxna barn” och allt däremellan.
-
Lite det som är problemet, just att vissa av dessa valen inte riktigt går att sammanföra helt, annars hade jag gjort det. Men vissa av grejerna jag tampas med är ifall jag vill vara en vuxnare människa, och därmed blir tvungen att släppa lite utav anime, eller stanna kvar närmare något slags barnastadie (inte riktigt vad jag vill, men jag har också svårt att ens vilja släppa taget. Sen finns det olika nivåer däremellan som jag också känner mig osäker på. Sen saker som ifall jag vill dra mig mer åt det introverta eller extroverta är också en fråga jag ställer mig. Och så finns det tusen frågor däremellan som uppkommer. Det som stressar mig mest med allt detta är att jag har dribblar väldigt mycket med att inte göra ordentliga val, och därav fått tillhörighet till en större mäng grejer för stunden, men också en mycket större stress i längden. För att inte nämna alla gånger då jag kört mer på ett alternativ och sen utav vana gått tillbaka till något annat och känt som att jag förlorat allt.
-
Det är svårt att förklara allt, för det är så mycket nu. Och vissa delar av det hela låter rätt banala när man pratar om det, men jag kan försöka förklara. Jag har genom många år och tider haft svårt att välja exakt vem jag vill vara och vad jag vill göra, så jag har velat fram och tillbaka på ett sätt som i slutändan skapat en stor stress och mest av identitetsdysfori inom mig. Vissa av dom sakerna som har hjälpt till att skapa den här känslan i mig har varit mitt intresse för saker som anime och tv-spel, men det är inte heller allt. Poängen är att jag pendlar, ibland väldigt grovt, mellan olika sätt att vara på och vilken plats jag har i världen bland till exempel vänner och familj. Dom flesta när jag säger detta tror bara att jag övertänker kring olika sidor av mig själv, men jag har försökt gång på gång förklara att det inte är fallet. Jag måste ha något sätt att ändra på det här om jag vill kunna lita på mig själv och att andra ska kunna lita på mig, för det går inte att leva så som jag gör nu.
-
Jahopp, skiten bara fortsätter. Jag har försökt förklara för människor vad jag går igenom, men även om dom lyssnar så förstår dom inte. Min identitetskänsla är helt åt helvete och har varit det länge nu. Jag vet inte vad jag ska göra åt det eller om det ens finns någon enkel lösning. Mina erfarenheter av saker och ting är så totalt hoptrasslade på ett sätt som bara får mig att känna hopplöshet. Som sagt, vet inte vad eller hur jag ska göra, hade gärna tagit hjälp av någon som förstår men det verkar mycket begärt tydligen.
-
lavendel ängskavle skrev:
Vad du än väljer så ta inte livet av dig, det förstör livet för dina anhöriga. Min pappa sköt sig i huvudet. Jag kommer aldrig bli av med den synen och mitt liv är förstört för alltid. Jag har alltid levt med känslan att om jag bara gör si eller så blir jag lycklig. Men min pappa sa nått klokt ”det är inte det som är problemet, det är inom dig” typ. Man måste finna en inre frid. Personligen kommer jag aldrig finna någon sådan det vet jag.Jag kommer nog inte överväga att ta livet av mig oavsett vad, men visst fan kan jag känna en stor hopplöshet och att jag ibland önskar att jag bara somnade in. Nu har det ju blivit som att hur jag än gör eller väljer att gå tillväga så känns det bara fel, känns bara ogenuint, klarar inte av att ta konsekvenserna, eller helt enkelt bara ger upp och ramlar tillbaka. Det känns som en jävla mardröm ibland som man blir fullständigt mörkrädd av, och då räknar jag inte ens med den ambivalens och regelbundna identitetskris jag upplever. Enda sättet för mig att inte gå under fullständigt är att göra mitt bästa för att distrahera mig på något sätt och att försöka att inte tänka på det. Men det är svårt och förjävligt rent ut sagt. Självmord är det som sagt ingen direkt risk att jag tar, jag är på tok för rädd för hur det skulle vara för att ens våga mig på.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.