Skapade svar

Visar 12 inlägg - 649 till 660 (av 660 totalt)
0
  • Fyllde 18 i år och det känns som att jag inte finns. Det är dags att söka till högskolor, och jag har ingen ork i min kropp att göra det, men om jag inte kommer in på någon utbildning kommer jag inte klara av nästa år. Jag gjorde slut med min flickvän för några veckor sedan, och det känns skit. Jag vet inte om jag gjorde det för att jag inte längre älskar henne, eller bara för att jag vill isolera mig från alla jag känner. Det gör mig så förtvivlad att inte veta. Ingenting är kul längre, och jag vill bara sova hela tiden. Det känns som att ingen i hela världen känner mig, och som att jag bara låtsas vara någon annan framför mina ”vänner” så att de ska tycka om mig. Jag har självmordstankar varje dag. I flera veckor har jag försökt nå fram i chatten här på mind men inte lyckats eftersom det har varit fullt i kön. Jag känner mig hopplös, och tror att jag är deprimerad. Vad ska jag göra? Finns det nån annan som känner sig så här?

    Hej, jag känner så som du gör så du är inte ensam. Jag tycker att du ska försöka söka hjälp för det finns hjälp att få och det går att må bättre. Jag förstår att du inte har någon ork kvar men det finns hjälp att få som får dig att hitta orken igen. Kanske någon psykakut? Jag vet inte så mycket om var man kan få hjälp men ska själv bli inlagd snart så kom ihåg.

    Du är inte ensam.

    som svar på: självmordstankar..

    Jag lyssnar gärna på vad du gått och går igenom! Dels för din skull och för att få höra någon annans kamp är ibland skönt! Bara att skriva på

    Jag har gått igenom en hel del skit som du, en av mina vänner bestämde sig för att ta sitt liv och jag saknar fortfarande henne. När jag var 12 så gick jag igenom något som är väldigt tungt för mig…..mobbningen och misshandel. Det var då jag började skada mig själv och jag har gjort det i 3 år ungefär men har stannat borta från det i 1 vecka och 2 dagar nu för att jag inte orkar. Att förlora en som betyder mycket för en är väldigt tungt så jag förstår att du blev påverkad när din pappa dog. Jag är också rädd för att jag vet vad jag kan göra mot mig själv.
    Hoppas att det här är till någon hjälp för dig, snälla ta hand om dig. Jag bryr mig om dig.

    som svar på: självmordstankar..

    Ja jag försöker väl tänka att det är värt det men det känns så hopplöst när allt i ens liv går dåligt.. Försöker så mycket att ta tag i livet men jag orkar knappt gå upp ur sängen vissa dagar. Vissa dagar är det enda jag gör att röka och äta typ. Jag orkar ingenting annat. Skolan går dåligt igen och jag kommer aldrig lyckas med skolan om mitt liv ska vara så här. Jag kommer inte lyckas med någonting i mitt liv.. Jag orkar ingenting. Men något positivt är väl att jag är i princip för deprimerad för att skada mig eller ta livet av mig.. men är rädd för när jag faktiskt känner att jag har ork och vilja att agera.. tack att du lyssnar , det betyder mycket

    Jag kommer alltid finnas här och lyssna, jag har också knappt orken för att gå upp ur sängen. Jag förstår i vilken situation du är i, skolan suger när man mår dåligt. Jag håller med dig. När man mår dåligt så tappar man bara orken, om du vill höra lite om vad jag har gått igenom så säg bara till, tänkte bara på att du kanske ville höra någon annan som sitter i samma situation.
    Jag är glad att du delar med dig av vad du har gått igenom, det är ett steg åt rätt håll.

    Jag finns här, du är inte ensam.

    som svar på: självmordstankar..

    alltså våran familj har haft det upp och ner men den sista tiden innan han dog var den bästa tiden vi haft så det är jobbigt.. allt blev väl jobbigt när pappa dog. mitt liv var jobbigt som det var och sen dog helt plötsligt min pappa.. tycker inte livet är rättvist. och tycker att om jag inte vill ha mot liv varför ska jag då leva? då lever jag för att andra ska må bra medan jag mår skit typ..

    Jag vill bara säga en sak som fick mig att tänka om lite, ”livet är värt att leva, tänk om man väntar lite och det händer något som får ens liv att vända om, det finns hjälp att få och ingen förtjänar att må dålig. Jag vill också bara säga att vi är i nästan samma situation, så jag vet hur det känns. Om du vill berätta mer för mig så är det helt ok, det är bra att du berättar ärligt hur du mår.

    Ta hand om dig, du förtjänar inte att må så här dåligt.

     

    som svar på: självmordstankar..

    har i princip mått dåligt sen jag var 11 och det har gått upp och ner hela tiden. haft sjävlskadebeteende ätstörning självmordstankar osv. för typ två års sen blev jag inlagd för mina självmordstankar och efter det blev saker å ting lite bättre men för ett halvår sen dog min pappa och sen dess har allt känts svart .jag känner ingen glädje i något. jag känner mig hatad av alla. vet knappt vad som händer med mig själv längre. känner bara att jag vore bättre död. det är jättesvårt att förklara allt för det är väldigt mycket och jag är dålig att sätta ord på allt..

     

     

    Jag tycker du är bra på att sätta ord på hur du känner, jag vet själv hur det känns. Jag var dock 12 när allt började. Synd att din pappa dog, hade du en bra relation med honom? Du behöver inte berätta om du inte vill fast jag finns här och lyssnar på dig.

    som svar på: självmordstankar..

    Vill du berätta lite mer om vad som gör så att du känner så här?

    Jag lyssnar

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    Så nu ligger jag här och gråter igen med mina självmordstankar som sällskap. Jag vet inte vad jag ska ta vägen, jag har just pratat med en volontär som ville ringa 112 åt mig men jag är för rädd för att erkänna att jag vill att de ska ringa 112 för att hämta mig och lägga in mig. Ska ringa till en psykakut på Fredag och se om jag kan bli inlagd men vet inte hur det är, det är min första gång.

    Vet någon hur det är? Jag är rädd därför frågar jag.

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    Aha jag förstår. Jobbigt att inte bli accepterad som man är.Detta med kön är så laddat det borde det inte vara tycker jag. Man är ju människa oavsett könstillhörighet. Det är som att folk ställer in sig på vilket kön folk har och behandlar personen därefter. Det sker liksom automatiskt. Det krävs att man är medveten. Sen är det väl att folk vill ha kontroll, vara som alla andra. Tråkigt tycker jag. Det är ju intressant att va unik! Ja jag överlevde julaftonen ensam. Det var mest olika symtom i kroppen jag oroade mig för. Fick panik en gång av en obekant känsla i kroppen och tics som jag aldrig har annars..I övrigt var det som en vanlig dag ensam. Gick ute o kollade in i fönstren, alla hus med julfirande folk där inne…Det var lite mysigt faktiskt. Jag var bara i nuet antar jag, för jag kände inget jobbigt när jag såg alla julfirande. Bara en mild känsla 😉

    Du är inte ensam egentligen, de där symptomen vet jag inte vad det är men jag tror inte det är något allvarligt, det hoppas jag i alla fall. Själv så gick julafton bra till slut men somnade gråtandes. Känslan av panik är inte skön, det vet jag själv för att jag brukar få panik attacker. Annars så vill jag ta mitt liv som vanligt men det känns bra att skriva med någon som förstår en.

     

    Tack för att du lyssnar☺️

    Jag lyssnar på dig med

     

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    På vilket sätt är det stressigt med släkten? Kände du dig tvungen att bjuda dem fast du inte orkade? Jag har själv ingen släkt, bara syskon som på olika sätt ignorerat mig genom åren och några var elaka när jag var liten och försvarslös. De fortsatte så gott det gick att vara spydig mot mig som vuxen. Så jag har ingen kontakt med dem. När mina föräldrar levde för många år sedan sågs vi eftersom vi strålade samman på middagar hos föräldrarna på tex högtider, helger osv så då var man ju tvungen att träffa dom när jag bodde över hos föräldrarna och dom kom dit. Men nu har vi ingen kontakt. Jag sitter här ensam. Åt lite julmat och tände ljus..tagit en promenad.

    Jag tycker synd om dig, jag hör att du har det jobbigt. Vara ensam på julen låter inte kul alls. Mina föräldrar bjöd in nästan hela släkten, jag litar bara på mina kusiner. Min yngsta kusin och min lillebror brukar kalla mig saker och det känns inte heller bra. Annars så måste jag låssas vara någon jag inte är för ingen accepterar mig. Jag är ickebinär och inte ens min egna pappa accepterar mig. Jag är här för dig så du är inte ensam, kom ihåg det. Jag har tankar på att ta mitt liv igen, jag ska försöka skjuta bort de tankarna men det är svårt.

    Ta hand om dig

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    Jag lyssnar med på dig, på självaste julafton 😉 Jag och andra här finns här för dig! Vila i något du tycker om. Jag har gjort en mysig liten julfika med hemgjorda mintkakor, stora pepparkakshjärtan och Lindor choklad. Och gott kaffe till det. Tog en fin kopp och ett fint fat och har en julduk på köksbordet. Tänk på att du kan göra något bara för dig. Det är du värd! Kram

     

    Ja kanske det, just nu är det folk över hos mig. Nästan alla i min släkt, det är stressigt och jag har redan fått 1 panik attack. Jag vet inte om jag nånsin kommer bli glad igen men jag försöker vara glad, det är ändå jul.

    God jul, hoppas att du får en bra julafton😊

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    lättare sagt än gjort, men försök vända på det- hur jävla mycket sämre kan det bli?. det beror mycket på hur du kommer in (frivilligt eller LPT (tvångsvård), vilken typ av avdelning du hamnar på, och vad det är för personal), men ofta kan de faktiskt hjälpa. det kanske inte känns som det innan, eller ens när du är där, men när du väl kommer ut lyckas man ofta skjuta upp saker iallafall ett litet tag till, eller upptäcker att du redan har det. om inte annat är det värt att testa. Sen är det alltid någon som bryr sig, även om det är svårt att tro. jag tänker inte säga något om att någon främling på bussen skulle sakna dig- det är troligt att de inte skulle märka något. men det finns alltid andra- andra som du inte tänker på själv längre. din gamla lärare minns dig, din barndomsbästis minns dig, den tidigare chef minns dig. och tro inte att du gör deras liv bättre genom att ta ditt. blir du inlagd kan du dessutom bli förvånad över hur mycket en del personal kommer genuint bry sig (tro mig, testade förra veckan- var flera i personalen (inklusive läkaren, som jag träffat typ 4 gånger) som grät efteråt). (ang. att hitta på något på avdelning, så är det inte så jäkla smart- det slutar bara i extravak med personal som stirrar på dig konstant och förbud mot att låsa toaletten) Försök sätta upp mindre mål, eller mindre saker du måste leva för- ett jobb du lovat att gå till, ett nytt avsnitt av en serie du följer, en konsert eller ett nytt album från din favoritartist. det känns irrelevant, men det är ändå någonting, medan du jobbar för något bättre, viktigare, större. (förlåt för monstertext lol)

     

    Tack så mycket och tro mig jag har försökt. Hamnade på BUP som ett akutfall efter att jag försökte ta mitt liv sen efter det så pratade jag där några gånger men sen släppte de mig utan någonting, det kändes inte bra alls….jag tappade hoppet då. Kändes aldrig som de brydde sig eller lyssnade. Bara om de visste vilken misstag de gjorde, efter det har jag försökt om och om igen. Jag vet inte vad som har fått mig att fortsätta leva men jag kanske borde ta chansen….eller så kanske jag inte orkar. Jag kan knappt ta hand om mig själv. Men tack för att du i alla fall lyssnar och försöker hjälpa mig, det värmer i alla fall lite.

     

     

    som svar på: Så nu är man här igen
    Trådstartaren

    Berätta gärna mer specifikt om vad du mår dåligt av?

    Min pappa accepterar inte mig, kommer hem till ett kaos. De retar mig i skolan, min ångest blir bara värre. Jag börjar isolera mig mer och mer. Mina panik attacker blir värre och värre, allt känns hopplöst. Det känns som ingen skulle bry sig om jag försvann…..min familj är helt koas. Vill helst rymma.

Visar 12 inlägg - 649 till 660 (av 660 totalt)
0