Skapade svar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0
  • som svar på: Orkar inte ta hand om
    Trådstartaren

    Hej!

    Ännu en gång tar det väldigt lång tid innan jag svarar! Men jag minns att jag blev så lättad av att läsa det förra svaret så jag läste det igen. Är i en djup svacka igen och känner inte att jag kan prata med någon riktigt men här kändes det väldigt tryggt att skriva.

    Ja, det är helt otroligt vad krävande det är! Det känns faktiskt som en väldigt fin bra sak att påminna sig om att hon inte kommer vara två år för alltid. Men att det skulle vara så här svårt hade jag faktiskt inte förväntat mig.

    Jag är sjukskriven nu sen ett par veckor tillbaka för depression. Samtidigt pågår en utredning på hälsocentralen gällande vår dotter eftersom hon har problem med magen och äter dåligt. Det är så mycket som är jobbigt kring det här. Har fått skammande brev från läkaren eftersom vi avbokat tider för provtagning (för att dottern likt förbannat var kraftigt förkyld båda gångerna). Hon blir dessutom vild som en livrädd katt när vi går till den där läkaren, så sambon har fått ta ledigt och vara med varje gång eftersom jag är så otroligt stresskänslig just nu. Idag var vi på vägning på BVC och nu var hon tillbaka på sin kurva igen. Vilket förmodligen beror på att jag inte orkar ta striderna på natten och ger henne välling så att jag åtminstone får sova nån timme. Välling är i övrigt i princip är det enda hon äter. Proverna visar inget fel på henne men som förälder får man höra hur fel man är. På BVC sa hon att jag behöver vara mer bestämd eftersom jag har en bestämd tjej. Hon vet ingenting om hur vi har det hemma! Jag kämpar för att bara klara dagen här. Och det vore jättefint att få träffa en dietist eller liknande som kunde sätta sig ner och prata med oss och försöka hjälpa oss utifrån våra förutsättningar. Jag har dessutom två autistiska syskon så det finns i bakhuvudet att vår dotter kanske också har nån skörhet.

    Jag kraschade hur som helst efter besöket idag och fick ringa hem sambon för jag kunde inte samla ihop mig. Han var väldigt tillknäppt och tyst när han kom hem, vilket han brukar bli i såna här situationer. Vi har pratat men han förstår inte. Och det här är självklart jättejobbigt för honom med.

    Jag har kontakt med en jättebra psykolog på Barn- och familjehälsan som jag ska träffa imorgon. Min egen läkare på vårdcentralen är också toppen. Hon har sagt att jag är i så dåligt skick att jag inte ska vara ensam med min dotter några längre stunder, vilket jag också känner. Men jag har inte den förståelsen från omgivningen. Inte från sambon heller, riktigt. Och det är nog det värsta av allt. För jag är så otroligt beroende av honom just nu för vår dotters räkning. Det känns som att jag inte får må så här som jag gör.

    Men det är skönt att höra att det finns fler. Och som själv jobbar inom ett människovårdande yrke och som tagit sig ut på andra sidan. Kanske finns det en andra sida för mig med även fast det inte känns så just nu.

    som svar på: Orkar inte ta hand om
    Trådstartaren

    Hej du fina människa som tog dig tid att svara. Jag läste det inte ens utan skrev mest för att rensa ut det. Men att det fanns någon någonstans som dessutom faktiskt läste betyder mycket.

    Dagen efter att jag skrev inlägget bestämde jag mig förmodligen för att bita ihop och fortsätta i ekorrhjulet. Eftersom jag har märkt att det oftast är i pauserna jag kraschar.

    Jag lever med en trygg man sen många år tillbaka. Han är också en jättefin pappa till vår dotter. Han är dock väldigt bestämd och jag känner väl att jag inte alltid är riktigt deltagande i beslut som tas hemma. Från små beslut som vad vi ska äta till frukost, till stora beslut som stora renoveringsprojekt.

    Det senaste mastodontprojektet är avslutat men konstigt nog känner jag mig lika uppäten fortfarande. Vi har haft semester i tre veckor nu och jag känner mig mer slutkörd än nånsin.

    Tack för att du skriver så fint om hur viktig en mamma är för sina barn. Innerst inne vet jag det. Men på senare tid har jag haft väldigt svårt att vara en bra mamma. En trotsig tvååring är en utmaning för vilken förälder som helst men min tvååring får såna utbrott att jag tvekar på att ta med henne till vänner och så vidare. Och det är framför allt med mig det händer.

    Tidigare i veckan hälsade jag på en kompis och sov över i två dagar för första gången sen min dotter föddes. Att få äta middag i lugn och ro och dröja sig kvar i sängen på morgonen var helt overkligt. Samtidigt var det lite smärtsamt att vara en del av min kompis kreativa barn- och sambolösa liv för en stund. Ursh, vad hemsk jag är som säger så men det var faktiskt så jag kände. Det väckte både känslor av sorg och krav. Att jag borde kunna göra en massa saker som jag inte gör längre…

    När jag kom hem så slog vardagskaoset mig i magen hårdare än nånsin tidigare. Jag kände hur den där ständiga stressnivån var där igen och efter ett tag var den så hög att jag var tvungen att lämna middagsbordet. Alla tankar om hur oduglig jag är och hur omöjlig min livssituation är att lösa kom med full kraft. Jag såg ingen annan lösning än döden. Tvingade mig tillbaka till dem och lekte lite med en boll. Men snabbt började tårarna välla fram eftersom jag inte kände nån glädje (det hade jag för övrigt inte känt hos min kompis heller, bara en stunds lättnad). Det var min tur att lägga dottern den kvällen. Jag höll på att psyka ur över all trots och krångel. Till slut lade jag mig på sidan och släppte allt. Slutade svara upp. Jag inser hur hemskt det måste ha varit för min dotter men det var så det var. Hon lade sig till slut fogligt i sängen med nappflaskan.

    Dagen efter kändes det okej igen. Jag var tillbaka i lirkandet och orkade leka igen.

    I går sov min dotter över hos sin farmor. Än en gång denna vecka fick jag prova att äta en lång middag med min sambo innan han åkte ut med grabbarna på krogen. Jag satt länge uppe och ritade på kvällen. Vid fyra på natten kom han hem och ville ha sex men jag avvisade honom eftersom jag var rädd att vara trött dagen efter. Jag är förresten hemskt sällan sugen på sex.

    Jag påtade lite i trädgården på morgonen och åkte sen och hämtade min dotter. Hon blev väldigt glad och kastade sig i mina armar. På vägen hem skulle det självklart krånglas med att inte sitta i bilstolen och hon fick ett utbrott men jag höll mig lugn. Vi åkte och handlade och det var kaos med glass och ska inte ha haklapp och allt som självständiga tvååringar gör. Ringde min sambo och bad honom att hjälpa till när vi kom hem. Väl hemma fortsatte det och jag bara orkade inte utan till slut bar jag in henne skrikande för mitt tålamod fanns inte. När sambon (som inte kommit ut och hjälpt till) sade åt mig att lugna ner mig tog det bara slut. Jag skrek något till honom (som säkerligen skrämde min dotter) och rände upp för trappen som en dramatisk tonåring. Kom ner efter några timmar för att äta något och då undvek både sambon och dottern mig. Alltså, inte på något elakt sätt utan mer ”var har vi henne nu egentligen?”. Att min dotter undviker mig är otroligt ovanligt och visar verkligen hur osäker hon blev på mig. Det smärtar verkligen. Samtidigt som jag verkligen inte orkar vara i samma rum som dem. Jag har inget mer. Och hur löser man det när man faktiskt bara måste? Jag är förälder, det kan man inte avsäga sig. Jag kan inte lägga allt på min sambo. Och samtidigt bara kan jag inte just nu.

    Har meddelat min tidigare psykolog på Barn- och Familjehälsan via deras E-tjänst att ta kontakt med mig. Förmodligen blir jag vidareremitterad till vuxenpsyk men hellre den vägen än att jag ska kontakta jouren själv och riskera att bli mottagen av någon tidigare kollega. Men just nu känns det jättesvart. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag bara önskar att min sambo kunde träffa en trygg och stabil kvinna som kan hjälpa till att ta hand om min dotter så att dom inte ska behöva bli så påverkade av vad som händer med mig. Fast det är oundvikligt att de påverkas. Och det är nästan det värsta.

    Med all den kunskap jag har så förstår jag att jag har djupa problem. Jag vet att jag påverkats av min svåra uppväxt. Förmodligen behöver jag psykoterapi och kanske medicinering. Jag kan bara inte få in den ekvationen i mitt liv, hur jag ska kunna gå i terapi. Varken ekonomiskt eller tidsmässigt. Utan att sjukskriva mig. Och det känns ungefär lika omöjligt som att gå tillbaka till jobbet om två veckor. Eller ännu värre, fixa mornarna med min dotter innan förskolan. Alltså, alla lösningar känns omöjliga.

    Jag känner också igen mig i mycket. Jag är orolig nästan jämt. För nästan allt. Jag har också en tendens att funka ett tag, rasa ihop och sen börja om. Rasen just nu är nog faktiskt nästan varje eller åtminstone varannan dag. Jag tror att jag haft lite längre bra perioder också. Gud, när jag skriver det här så låter det ju väldigt bipolärt.

    Jag lever dock Svenssonlivet. Har ett stabilt förhållande, hus, barn och egen bil. Klivit vidare på karriärstegen i snabb takt. Jag är ängslig och orolig ändå för nu finns det ju dessutom mycket att förlora…

    Undrar hur många av oss som skriver här det är som har en svår uppväxt i bagaget. Förmodligen flera…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0