Nu är den här igen. Ångesten över att jag inte är som alla andra. En jul ensam. Nu är det 4:e året utan mina barn. Jag VET att dom sa att julen med mig och alla kusinerna var den bästa julen någonsin. Jag vet att jag är en bra pappa som aldrig någonsin gjort något mot någon. Nu bor dom hos en man som trakasserar mig för mitt självmordsförsök och jag ska genomlida den första julen efter att jag har gett upp kampen. Efter att polisen körde mig till sjukhuset i mars så förstod jag att jag måste bort från allt som gör ont. Jag är så rädd. Jag har inte julpyntat och går som en zombie på stan och stirrar för att inte se alla ljus. Jag är så rädd. Jag har gjort två självmordsförsök och får både medicin och vård men tankarna kommer ändå tillbaka. Jag är inte tacksam för att jag lever. Jag vet att det är sjuka tankar och jag är en sjuk jävel som ska sluta men jag har ingen kontroll. Det börjar med att jag får svårt att få luft. Sen ökar det tills det känns som att jag drunknar. Då i paniken kommer tankarna och jag är fast i mörkret. Det kan komma när som helst utom på morgonen. Just när jag vaknar. Oftast är det när det skymmer. Jag känner det inom mig nu. Andningen blir jobbigare och jag börjar bli orolig. Det blir ingen bra kväll. Jag är så rädd. Jag vill inte må så här längre. Jag ser bra ut och vill ha någon att längta till men hur ska jag orka när livet gör så ont? Jag vill inte. Verkligen inte.
Det du beskriver är väldigt kraftig ångest – panikångest. Det tillstånd är väldigt allvarligt och det försvinner inte av sig självt tyvärr. Men snälla du även om jag inte känner dig gör mig väldigt orolig för en medmänniska och att jag själv har generaliserat ångest syndrom. Jag vet att läkemedel inte är ett bot. Men jag står på lyrica ,Xanor och elvanse låga doser. Samtidigt prata jag med mitt boendestöd och psykiatrin om hur jag mår. Men jag visar inte alltid hur pass dålig jag är. Faktum är att medicinen håller mig uppe på vattenytan om man kan förklara det så. Ibland behövs medicin och rätt oxå. Men boten är att prata med människor och våga tala om hur man verkligen mår. Men snälla du gör inget dumt. Ta kontakt med psykiatrin för den ångest är svår att hantera själv. Jag finns om du vill prata och jag är en god lyssnare snarare än problemlösare. Varm kram från en medmänniska.
