Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,869 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Vilken bra idé att exprimentera! Känslan är definitivt att det ska handla om de själva, annars får det gärna vara. Tror de agerar också ibland genom någon form av lojalitet, att de hör av sig pga. att det tagit för lång tid sedan sist. Men jag vill inte att folk ska ringa pga. det utan man vill ju att det ska vara av genuinitet.

    Flyktighet är verkligen ordet! Tack snälla för din respons. Gud, det gav mycket! Ska försöka se dessa som en egen kategori. Detta förklarar också varför jag ser de som ping-ping-kulor som kommer och går, och varför det känns så otryggt att leva med dessa konstellationer som kan försvinna bokstavligen när som helst. Ingen är att lita på. På riktigt, ingen.

    Intressant tolkning också att de vill ha mer av mig, typ. Alltså det de vill ha är ju min bekräftelse, uppmärksamhet och att jag ställer upp. En tjänst kan man nog kalla det för. De vill absolut inte ha mer av min personlighet så att säga, om man hårdrar det lite.

    Den där killen vet jag inte vad han sysslar med alls. Alltså vad som är poängen med att påtala hur lite vi känner varandra och hur konstigt allting är, menar han på.

    Förstår ni varför folk måste berätta för en, påminna om, att relationen är så betydelselös? Det ska förminskas. Allt ska ses på med kritisk blick. Kanske borde jag ta dem på orden att relationerna är meningslösa, precis som de kommunicerar?

    Kritiken bottnar alltså i att jag typ är för lite närvarande och att jag när jag är närvarande inte är good enough. Haha, det är så absurt! De tycker givetvis att de själva också är förträffliga. Ingen av dem ställer ju upp för en enda människa ska gudarna veta, också. Det måste vara en projicering det här. De kan bara bete sig så ifall de bortförklarar relationerna med att det inte spelar någon roll – att vi inte står varandra nära. Annars hade de skärpt sig.

    Tycker det låter helt, helt underbart! Heja dig <3 Det går inte att hyra en stuga bara under några veckor ute på landet och kolla av hur du reagerar på att bo där själv? Tänker att det kan visa sig vara fantastiskt och en nystart, något som inte är skrämmande utan ger energi till en början, innan partnern gör entre? Förstår jag det rätt att du behöver lite hjälp praktiskt också för att klara av att leva där? Eller går det att få ihop någon hjälp utifrån som inte initialt är en partner?

    Kram

    Trådstartaren

    <3 Tack för era kloka tankar!

    Tror att det är så att jag får öva upp en ännu starkare acceptans att släppa de här personerna. Synd bara att de envisas med att dyka upp precis när jag vant mig vid att vi inte har någon relation kvar. Familjen är ett kapitel för sig, men när det är så många som beter sig liksom med dubbla signaler börjar man ju undra över sitt befintliga människovärde. Kan bara dra slutsatsen att de innerst inne skiter i vilket men ibland får typ feeling eller behöver något (bekräftelse?) och då dyker de upp som gubben i lådan en tid. Sedan försvinner de iväg igen. Såhär håller det på, år ut och år in.

    Jag får öva på acceptans och sluta vara så tillgänglig själv. Inte nöja mig med brödsmulorna, antar jag. Det är tråkigt att vara en ”nobody” i deras ögon. Inte för att jag har så mycket att komma med, men känslan är inte direkt rolig att bära. Vissa får en väl att känna att man är typ bättre? Att man i deras sällskap tycker om sig själv? Inte att man går in i självhat.

    som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Ah, då förstår jag. Tack för förtydligandet! <3

    som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Jag ser det mer som ett säkerhetstänkande de har,som att det är bra att undvika kontakt med någon som varit aggressiv ungefär.

    Absolut, så kan det vara, förstår din poäng! Nu lät det inte alls som att det föreföll sig finnas en välmening i dessa ord från polisens sida, vilket är fruktansvärt. Jag väljer att tro på det som Yellow Mahagu faktiskt förmedlar här. När man är i svår utsatthet tror jag inte man kanske orkar heller ”försvara” sina upplevelser där man söker stöd och hjälp, alltså här hos oss på forumet bland annat. Jag förstår dock att du menar väl! <3 Du är en bra person.

    Heja dig Yellow Mahagu <3

    som svar på: Har JAG asperger??

    Det kanske är tecken på just social fobi att inte tycka det är lika jobbigt att uttrycka sig såhär på ”distans”? Men att det inte behöver handla om autism? Man slipper precis som du säger bli bedömd efter sitt utseende eller röst. Jag har också mycket lättare för att skriva såhär än att röra mig ute i samhället avslappnat. Spänd som en fiolsträng oftast. Det är till och med så att jag stammar ibland, famlar efter orden. Det är konstigt hur orden kan flöda såhär i text men när man ska vara verbal i verkligheten går man bakåt fem steg i utvecklingen, känns det som. Vet inte heller vad det beror på, ärligt talat.

     

    Det är en intressant frågeställning. Funderar på om det är skillnad mellan de här mer aktiva mobbarna som exempelvis ägnar sig åt glåpord och öppen aggressivitet, och sedan personer som är passiva mobbare genom att osynliggöra eller kanske himla med ögonen, absolut inte ens tänker tanken att kliva in för att stoppa mobbingen, de är heller inte hjälpsamma.

    Min erfarenhet är att de otäckaste mobbarna som är aktiva (de som hånar folk på gatan eller driver hemska förtalskampanjer emot en på typ jobbet) oftast har en psykisk störning, det är faktiskt på riktigt jag säger så. De här andra som är ”smygmobbare” tror jag absolut har en dålig självkänsla (mindervärdeskomplex) för annars skulle man vara stark nog att agera annorlunda. Mobbing kan också lätt normaliseras i en grupp. Att folk på riktigt avskriver en person sitt människovärde. Det är det absolut läskigaste av allt, tycker jag. Tänker på boken ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij där en kille bortförklarar sitt mord att den kvinnan inte sågs på med blida ögon i samhället, och därmed rättfärdigar sitt beteende. Så tror jag det går till också när ”massan” mobbar någon på t ex en arbetsplats, det anses legitimt att göra så. Ur det perspektivet kan man väl konstatera att människor i flock har mycket grymhet i sig.

    När jag läst om mobbing har jag förstått att det oftast sker i situationer där folk kommer undan- behöver inte stå till svars. På gatan t ex finns inga poliser eller andra som kan agera. Män i grupp kan ju vara så sjukt elaka tex och då tror jag det handlar om att imponera på varandra, positionera sig i gänget och annat otroligt omoget. Som jag ser det brukar sådana personers hjärnor utvecklas tack och lov med åldern. Sällan man ser medelålders agera så.

    som svar på: Hatad och vuxenmobbad

    Om jag var noga med att inte provocera honom skulle jag nog inte vara i fara.

    Låter som en förövarlogik att det skulle handla om att framkalla misshandel själv, i stället för att se att det väl exakt är så den här gärningsmannen fungerar? Han triggas av minsta lilla och kan övh inte tygla sina impulser utan att bli våldsam. Förstår att du blir chockad också över de andra oförskämdheterna. Inte maken vad du tvingas uppleva!

    Så bra att Kristina ska hjälpa dig och att du blir tagen på allvar där på förbundet <3 Underbart att det finns folk som är vettiga och klarsynta också!

    Stor kram

     

    som svar på: Har JAG asperger??

    <3 Tycker inte du verkar autistisk. Tänker att det kan vara vanligt förekommande att psykiatrin tolkar en person som har varit med om barndomstrauman som det dock, eftersom man kanske utvecklat vissa beteenden när man blir utsatt för vissa triggers? Exempelvis rädsla kanske för den läkaren som man bemöter när man är i en svår livssituation och därför agerar snarare i sin sociala fobi än hur man skulle bete sig i ett tryggt rum – under normala omständigheter?

    Tänker att det är vanligt när man är autistisk att inte kunna skilja på sig själv och någon annan och att man agerar lite så mekaniskt – svarar kort på frågor, blir stolpigt och lätt krystat, svårt? Också att generellt inte kunna sätta sig in någon annans skor och se världen därifrån – inlevelseförmågan haltar. Av det jag sett av dig här på forumet tycker jag inte alls du är det minsta autistisk. Tror snarare på traumaterapi för dig? <3

    som svar på: Människosläktet
    Trådstartaren

    <3 Det är nog lite det som jag menar att verkliga outsiders möter man sällan? Original kanske är en träffsäkrare beskrivning?

    Jag tror det är så att ifall man går ut i världen med en känsla av att vara omtyckt, men där råka hamna i ett sammanhang där man inte får ett respektfullt bemötande, så har man fortfarande krafterna kvar att slå ifrån sig det (det anses vara ett undantag).

    Om det däremot upprepas och man bryts ner så tror jag även dessa personer riskerar anse sig vara värdelösa efter en tid. Tror alltså detta med utsatthet och mobbing handlar om hur länge man orkar stå emot, hur uthållig man är.

    Jag har den uppfattningen att ingen människa i regel klarar av utsatthet under någon längre tid utan att påverkas i sin självbild. Denna kan dock förändras när man är i en sund miljö igen, och människorna beter sig annorlunda. Eller där man kunnat läka.

    I miljöer där det finns tendenser av mobbing brukar det bästa vara att inte visa sårbarhet, tänker jag. Någon beskrev det som att den man är i sitt privatliv kan man absolut inte vara på exempelvis twittter. Då blir man överkörd och utsatt, direkt.

    <3 Tvärtom tror jag de allra flesta innerst inne tycker de är bättre än genomsnittet? Alltså en hyfsat bra självkänsla. Lyssnade på ett program där en fråga som ställdes till gästerna var ifall de ansåg sig vara goda personer. Samtliga svarade ”ja”. Tror det går att dra paralleller till bilkörning där majoriteten anser sig vara bra bilförare, men där verkligheten visar hur det skiljer sig och där de finns de som kör uruselt.

    Däremot tror jag man i situationer kan fastna i olika känslotillstånd där man känner sig värdelös. Tex om man blir mobbad är det nog svårt, snudd på omöjligt, för de allra flesta att känna självrespekt då krafterna är så starka. Likaså säger man väl att ensamma människor mycket lättare upplever sig vara dåliga. Eftersom ingen är i närheten är det logiskt att man drar slutsatsen att det är något fel på en. Jag tror att människor i regel som blir utsatta går runt med en känsla av att vara värdelösa för det är vad världen säger till dem. Underskattning.

    På samma sätt tror jag människor som får mycket uppskattning tycker de är förträffliga och därmed också kan få svårt att se sina egna fel och brister. De ser att de befinner sig i gemenskap och drar slutsatser av det. Kanske överskattar sig själva.

    Har för mig att jag läst studier som visar att ju mer populär man är desto svårare kan det vara att krypa till korset, det ligger närmare tillhands att skylla ifrån sig. Tror personer som mår dåligt har lättare att känna skam än vad personer som mår bra har.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,869 totalt)
0