Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,723 totalt)
0
  • som svar på: Problem med dotter

    <3 Fina du, förstår verkligen att det är extremt tufft att leva med det dåliga samvetet och skammen, skulden. Behövs nog mycket självempati, arbeta på att förlåta sig själv. Kanske se er båda som offer i en situation som varit bortom er kontroll? Ha empati å hennes vägnar, å åt din? Dottern kanske pratar med sin partner, vänner, andra än proffessionella om detta? Tycker också det vore fint om hon sökte hjälp för att läka.

    Värme

    <3 Fina du, det låter helt sjukt. Är så ledsen och blir bestört att de gjorde så! Förstår till hundra procent att det väckte starka känslor till liv och är smärtsamt att bli bemött på detta högst udda vis när man är i sitt livs mest kritiska tillstånd. Gör inget dumt.

    Tusen kramar till dig

    som svar på: Problem med dotter

    <3 Tänker på detta om acceptans att det kanske beror på vilka djupare känslor man bär på för att kunna nå dit? Om det är så att du tycker dottern agerar helt irrationellt och anser att det här faktiskt inte är okej att bete sig på det här sättet. Eftersom du ju var sjuk och därmed kan anses ha legitima skäl att inte varit i dina sinnesfulla bruk, då tror jag man behöver nysta och bearbeta mer i det? Exempelvis genom att prata med en privat terapeut och sörja det. Få ur dig smärtan och bearbeta orättvisan. Då kan man sedan också ”läka ihop” (även om det förstås är bra mycket mer komplext att inte ha en relation till sin dotter) och försöka fokusera på annat också i livet.

    Jag är en stark förespråkare för att man i regel går till botten med sina känslor och även gärna att man går till kärnan i relationer. Tror ju på att om du har sagt saker som sårat – ta reda på det? <3

    Om det istället handlar om att du på vissa sätt kan förstå dotterns agerande och sörjer att det blivit som det blivit då tror jag på det är betydligt lättare att nå acceptans. Ditt liv är också viktigt.

    Man kanske även ska ha i åtanke att livet är föränderligt, saker och ting händer, och dottern kanske ser på detta med nya ögon redan om ett par år.

    Vill också säga att jag tycker det låter förskräckligt att du lidit av agiterad depression <3

    <3 Kan det förutom medicinerna handla om någon comfort zone att inte våga ta risken att konfrontera någon? Känner igen att ha sådana tendenser kopplat till ens mående att inte klara av att stå upp på sig själv, ja precis som under yngre åldrar när man mötte kaxiga killar, och hur detta än idag kan få en att stryka längst husväggarna. Jag vet inte om det här är hjälpsamt eller ett tips du övh vill ha eller behöver man jag har iaf utvecklat ett lite så ”inre rum” att jag kopplat bort folk helt när jag är utomhus. Jag tittar inte på någon i regel utan ”förankrar mig” med himlen, ser jag träd, blomrabatter och fåglar så anstränger jag mig för att ”anknyta” till det (hav, natur, himmel). Ser nu att det här låter ganska märkligt. Till mitt försvar led jag under många år av social fobi och det här har varit min väg ut ur det, därav delar jag det med dig.

    som svar på: Vågar inte ta hjälp

    <3 Tror att man kanske ibland kan behandla sig själv som man hade agerat som orolig anhörig? Alltså att söka hjälp som om du vore orolig för en familjemedlem och ta dennes mående på lika stort allvar som hur du själv mår just nu? Prata med läkare eller vårdcentral med samma pondus som om det vore ditt lillasyskon du pratar för och sökte hjälp till. Jag brukar göra så när jag märker att jag har tendenser att förskjuta mig själv eller inte klarar av att hjälpa mig själv. Kan du testa det, tror du?

    Skickar kramar

    som svar på: Inget funkar

    <3 åh, blir ledsen att höra att du har kompisar som uppmanar dig att ”försöka mera” när det uppenbarligen är fel strategi, fina du. Min erfarenhet är att sådana kompisar ger ingen kraft och styrka utan man blir bara ledsen av ”peppen”, det har jag blivit i alla fall.

    Värme

    <3 Jag läser. Läste i förmiddags också. Tänker att det låter som att han kanske når en viss botten nu när han blivit sjukskriven och att det väcker mycket känslor av hopplöshet till liv? Tror det kan vara vanligt att känna så när man precis blivit sjukskriven och kämpat på så himla länge <3 Att det blir så verkligt för honom på något sätt att han befinner sig där han är? Tror på att ge det tid. Få låta det landa i ett par dagar. Få distans till arbetet och tankar kring ”vad de kan tänkas tycka” och frågor kring ens identitet mm. Jag vet ju inte helhetsbilden men ett förslag är att gärna uppmuntra honom till att han är påväg till något bättre, att det livet han levt varit ohållbart, att ni tagit rätt beslut.

    Förstår att det här tar mer eller mindre all din kraft, fina du. Ledsen att det är så!

    Värme

    <3 Känner med dig! Jag tänker att det handlar om att ha ett värde typ när man säger ifrån och markerar att folk inte kan behandla en dåligt. Det är otrevligt när folk går in i en sådär på stan och ibland behövs det för sin egen skull att man står upp för sig själv, håller verkligen så himla mycket med dig i det. Du kanske kan se det som en sport att när du är ute på nästa promenad att du ska ta tillfället i akt att säga något tillbaka till den personen? För att liksom ta tillbaka kontrollen av ditt eget liv i det här hänseendet, och börja återfå känslan av att du är värd att bli behandlad med omtanke och respekt? <3

    Tänker också att det där lät inte som att vara diplomatisk och snäll utan det låter mer som att vara typ försvarslös?

    som svar på: Problem med dotter

    <3 Så smärtsamt!

    Har ni kunnat prata igenom det som hände under tiden som du varit under berusning? Tror allra oftast att för att någon ska kunna förlåta en behöver man övertyga motparten att man tar på sig ansvaret för det som inträffat? Kanske du redan gjort?

    Tänker att den som skadade behöver visa prov på att man är att lita på igen och ber tusen gånger om ursäkt att man missbrukat förtroendet mellan varandra – att man skäms ihjäl över det och ångrar sig bittert?

    Alkohol är ju också en drog, alltså en sjukdom i viss mån, så det är lättare sagt än gjort att inte falla dit också <3

    Hur du ska överleva detta tänker jag alltså handlar om att ta ansvar hundra procent och lyssna på din dotters upplevelse av det här, ifall hon är mottaglig, eller kan tänka sig bli det. Att du gärna vill höra mer om hennes smärta, känslor och tankar kring detta?

    Värme

    som svar på: Dysfunktion.2
    Trådstartaren

    <3 Tack! Problemet är just att när man tar ett kliv åt sidan så blir det just tusen resor värre – de klarar sig på riktigt inte själva. Ingen av de gör det. Det var precis likadant i min uppväxtmiljö att det gick inte att lösa konflikterna för det fanns ingen vuxen i rummet på den tiden heller. Nu är det jag som är den vuxna. Därför ser jag till att alla håller sig på banan. Jag låter inte de löpa amok. Det är som att det behövs en domare för att det inte ska bli vilda vestern ute på en fotbollsplan, ungefär. Så tar man bort domaren så spårar det ur. Tror med andra ord inte domaren behöver bytas ut =)

    De kan alltså inte kommunicera och nå varandra. Jag vet inte varför det är så. Och jag verkar ha lättare att göra så de lugnar ner sig och känner sig förstådda och sedda.

    som svar på: Dysfunktion.2
    Trådstartaren

    <3 Tack för ditt svar! Det värsta är att min hjälp är det som oftast räddar hela karusellen så det inte spårar ur fullständigt – jag behövs. Det är nog det som jag känner sådan press inför, min delaktighet. Igår t ex lät min syster så nedstämd i telefonen och i bakgrunden var det storbråk. Jag kände direkt att gud jag skulle behöva åka dit. Om jag skulle agera motsatsen skulle det vara att strunta i det hela och leva mitt liv i stället, det är ungefär så majoriteten (eller alla, faktiskt) av personer i min omgivning gör och det är också ett supertecken på dysfunktionen, att man bryr sig bara om sig själv. Så jag klarar inte av det alternativet heller men går som sagt sönder en del. Fick nog syn på att det handlar om att se en familj gå sönder och detta med att jag blir triggad av personer som aktivt försöker splittra och söndra, att jag blir provocerad av det beteendet. Kanske du känner igen det från din pappa – liksom att han kanske också gjorde sig omöjlig? <3

    som svar på: Pallar ej mer asså

    <3 Det låter som att du för ett år sedan fick ett stort uppvaknande eftersom priset varit så himla högt att förlora massor med vänner. Kan känna igen att ha haft beteenden som varit destruktiva och sedan känt självhat att det kostat på att ha levt på det sättet, huu. Jag förstår att du mår dåligt och får panik över att bli påmind av din kompis att hon ser tendenser av någon form av ”återfall”. Hade reagerat likadant. Ärligt talat tror jag det är en supersund reaktion att du reagerar just så! Det betyder att du tar starkt, starkt avstånd från det beteendet och den som du varit förr. Att du absolut inte vill tillbaka dit. Alla kan vi också trilla tillbaka i gamla beteendemönster, det är så himla naturligt. Alla har också dåliga sidor som vi ständigt behöver förhålla oss till, försöka arbeta vidare med. Mota olle i grind som det heter. Tycker du är modig som orkar lyssna och ta in din kompis ord. Håller med om att det är fin kompis du har som gör dig uppmärksam på detta. Dina kompisar har säkert också ”sina konstiga grejer för sig” som de skulle behöva arbeta på med sig själva. Även denna tjejkompisen, förmodligen. Jag tror inte du hunnit förlora så mycket och jag tror den här kompisen har hunnit säga till i tid <3 Tjejer brukar vara kloka 🙂

    Värme

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,723 totalt)
0