Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,737 totalt)
0
  • <3 Är det inte lite så att de personer som menar på att man är så himla stark som inte duckar under av alla dessa livmotgångar år efter år, är sådana som själva inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att råka ut för något liknande? Det är som att de häpnar över att man övh står på benen när motgångarna kommer? Jag har jättesvårt att relatera och förstå människor som inte råkat ut för trauman. För mig är det häpnadsväckande och rakt igenom obegripligt hur man lyckats komma undan.

    Jag läste dock om en studie en gång som visade att personer med svåra kriser kan bli starkare på sikt av dessa – att det finns sådant som tyder på att man stärker och bygger upp sig själv. Det var dock viktigt att man hann återhämta sig mellan kriserna. Jag tänker på den studien ibland när jag tycker livet är orättvist; jag tänker på de som inte blir prövade och som inte lär känna sig själva och sin motståndskraft i livet.

    Orkar tyvärr inte leta rätt på den studien just nu men hittade däremot en journalist som sammanfattar detta i en artikel (ifall någon är intresserad och kanske tycker det känns lite hoppingivande att höra):

    Lite trauma är stärkande
    Svåra upplevelser kan göra oss starkare, än om vi går igenom livet helt utan bakslag. Men det ska vara lagom många kriser. Och det tar en viss tid efter traumat innan vår motståndskraft har stärkts.

    Vi kanske tror att vi mår bäst av att gå igenom livet utan kriser och katastrofer, i lugn och stilla harmoni. Men det verkar faktiskt inte så.

    Svåra upplevelser kan göra att vi senare i livet mår bättre psykiskt än om vi inte hade gått igenom några kriser alls. Vi klarar både dagliga små förtretligheter och nya trauman bättre. Men det får inte vara för många och täta påfrestningar, då försvinner den goda effekten.

    Det visar psykologiprofessorn Mark D Seery och hans kollegor vid University at Buffalo i USA i flera studier. De har bland annat låtit 2000 personer svara på om de har varit med om svåra händelser som dödsfall i familjen, sexuella övergrepp, svår sjukdom, skilsmässa och naturkatastrofer, och när krisen inträffade.

    Dessa personer följdes upp under flera år, de fick rapportera hur de mådde psykiskt och om de hade varit med om nya kriser. Det visade sig att de som mådde bäst och upplevde sig starkast, var de som tidigare i livet hade varit med om två till fem svåra upplevelser.

    Men som Mark D Seery påpekar: det går inte att säga generellt att just det antalet kriser är lagom. Det finns många andra omständigheter som påverkar livet för en människa, som inte går att mäta i en forskningsstudie.

    Det här innebär förstås inte att vi ska negligera kriser. Det ÄR svårt och vi mår inte bra efter en kris, tvärtom, trauman påverkar hälsan negativt lång tid efteråt. Men efter ett och ett halvt år eller mer – det är förstås också individuellt – börjar vi känna oss starkare och står bättre rustade inför kommande kriser.

    — Dåliga saker är fortfarande dåliga saker. Men ett trauma kan visa sig ha en god sida, en guldkant, säger Mark d Seery.

    Forskarna intervjuade också människor med kronisk ryggvärk för att se hur de upplevde sin vardag. Det visade sig att de som hade varit med om några kriser tidigare i livet kände sig minst handikappade av värk, de var mindre beroende av omgivningen, använde mindre smärtstillande och var mer sällan deprimerade.

    En annan försöksgrupp av frivilliga friska personer fick stoppa händerna i iskallt vatten och rapportera hur de upplevde smärtan. De fick också berätta om ifall de upplevde katastrofkänslor och om de överväldigades av smärta och negativa tankar.

    Samma resultat här som i de andra studierna: personer som hade varit med om några kriser tidigare i livet kände mindre smärta och upplevde inte lika starka negativa känslor, jämfört med dem som inte hade varit med om några kriser alls eller dem som varit med om många kriser.

    Forskarna vet inte säkert varför vi blir starkare av ett lagom antal kriser. Mark D Seery tror att vi med tiden lär oss att förstå och hantera svåra situationer istället för att bli överväldigade av dem – om påfrestningarna inte är alltför för stora vill säga. Han jämför med fysisk träning.

    — På samma vis som kroppen behöver träning för att förbättra konditionen, kan psykisk styrka inte utvecklas om en person aldrig utsätts för stress. Och på samma sätt som för mycket fysisk träning kan vara skadlig, kan alltför för mycket stress hindra oss från att bli starkare.

    Det är samma sak som med vårt immunsystem menar Mark D Seery: det måste utsättas för bakterier och andra utmaningar för att kunna jobba på och bli effektivt. Därför kan en människa som haft alla tänkbara barnsjukdomar vara jättefrisk som vuxen.

    Men det finns också andra faktorer som spelar roll för hur vi hanterar stress och kriser, som vårt genetiska arv, om vi lever ensamma eller inte, ålder och om vi varit deprimerade tidigare. Man vet inte heller om olika sorters kriser påverkar oss på olika sätt. Forskargruppen i Buffalo har nya studier på gång för att försöka ta reda på mer om vad som gör oss psykiskt starka.

    — Vi behöver lära oss mycket mer om hur vår motståndskraft fungerar, säger Mark D Seery.”

    Jag har haft så det strålar ut i armen under flera veckors tid samtidigt som jag hade jätteont i ryggen. Alltså rejält ont i ryggen samtidigt. Gick till en naprapat för kunde inte sova knappt som förklarade att det kunde bli så men att det skulle läka och försvinna så fort ryggontet försvann (och typ knutar masserades ut) – vilket stämde. För att utesluta annat så undrar jag om du också har det? Alltså ont i ryggen? <3

    som svar på: Svartsjuka

    Åh, så smärtsamt, fina du <3 ”Ta en paus” i den här bemärkelsen brukar innebära att personen inte vill höras på ett tag och vill själv ta initiativet framöver?

    som svar på: Svartsjuka

    <3 Jag förstår. Men visst var det så att ni planerar att ses? Ibland kan det behövas typ ny energi i en relation, att man behöver ses för att det ska utvecklas och få fart igen? Tänker att det kanske är klokt och viktigt att inte vara på alls i det här läget utan låta henne ta initiativ till att, ja anordna den här träffen och allmänt?

    som svar på: Svartsjuka

    Hej,

    Jag tror jag tänker att skriva med någon under sex månader kan skapa en otrolig intimitet och närhet? Förtroliga samtal som växer fram utan filter och där man delar allt möjligt som man kanske inte gjort med andra, tror jag även just kan skapa enorma förälskekänslor och att man utvecklar en stark attraktion till personen i fråga? Kan känna igen att när man fått känslor för någon så önskar man inte att den under tiden har sex med någon annan. Oavsett om man träffat personen eller inte, eftersom allt är lika verkligt – om inte verkligare då man kommit den här personen extra nära?

    Har dialogen och kontakten varit på sådant sett mellan dig och henne att hon skulle undanhålla information för dig ifall hon haft sex med andra? Eller vore det mer rimligt att ni är så pass förtroliga att hon skulle meddela – om så vore fallet? Tror du alltså objektivt sätt detta är hjärnspöken att hon kanske träffat andra?

    Tycker det låter som att du vacklar eftersom så mycket står på spel då du fått starka känslor för henne och därför inte vill bli sårad? Tycker inte det låter konstigt alls om man ser till kontexten.

    <3 Åh nej, gud så jobbiga och omständiga de är. Ledsen att höra också att det får såna konsekvenser för er då förstås. Så förskräckligt och skrämmande. Obehagligt också att som anhörig få se och uppleva baksidan av sjukvården med nyktra ögon. Känner du att du är stabil och okej om du vill säga? Vet att man så lätt kan köra över sina egna behov och kanske inte ens vågar riktigt känna efter när man är mitt inne i det, så vill dubbelkolla? <3

    Värme

    som svar på: Alienerad

    <3 Fina du, så smärtsamt. Det låter som att du har kämpat jättemycket och verkligen aktivt jobbat för att hitta likasinnade och en gemenskap. Så sorgligt då när det ändå inte blir som man önskar sig.

    Den där muren du beskriver tycker jag var så pricksäker och känner såväl igen. Tänker litegrann på 12-stegsrörelsen också att huvuduppgiften för den som går där handlar kanske framförallt om ett individuellt projektarbete – en egen resa? Att människor på ett sätt tillåts gå in i sig själva och kanske till och med stannar där, i stället då för att lyfta blicken, värna om gruppen primärt? Tänker att det kan trigga en och påminna om gamla minnen från förr om frånvarande och otillgängliga föräldrar? (om man haft det)

    Jag tycker helt ärligt att lagsporter är det överlägset bästa för att känna gemenskap. Min erfarenhet är att 12- stegsprogram, politik och annat ofta kan skapa positioneringar och interna konflikter allra oftast. När det istället gäller sport så ingår det i sakens natur att man bekräftar och uppmuntrar varandra. Laget går före jaget. Mitt tips är alltså att hitta sammanhang där man tänker i banor av ”lagarbete” och ”teamwork” istället för individuellt? Kanske även dans kan fungera. Vet inte om du vill ha tips <3

    <3 Är det inte lite av en konstform också att ställa rätt sorts frågor som – den andra – gärna vill ha? Man måste hitta någon gemensam nämnare att ställa frågor kring samtidigt som den andra ska tycka om att prata och dela med sig om just detta. Det är jättesvårt att hitta vad det är och där min erfarenhet är att det kan ta tid innan man hittar det här ”gemensamma”. Själv är jag inte särskilt bra på detta utan övar mig fortfarande fast jag närmar mig 40 års åldern =)

    som svar på: Nervösa skratt
    Trådstartaren

    Bra fråga vad man gör åt detta! Funderar också på det. Minns när jag som yngre arbetade i kassan på ett kafé att jag registerade noga den här dynamiken att ifall jag var ubertrevlig så kunde jag ibland få iskalla responser på det. Oftast inte ska tilläggas. Men när jag mot kyliga personer agerade lika kyligt tillbaka så började de ”bjuda till” och kanske till och med överkompenserade mig – log stort och brett och ville få bekräftat att jag tyckte om dem. Kanske är det så att vi människor gärna vill skapa en balans generellt i relationer?

    Med det sagt undrar jag om jag ska vara lika allvarlig tillbaka när exempelvis mina klasskamrater är sådär allvarsamma och tystlåtna? Låta det få vara så, acceptera det trots att jag tycker det är lite obehagligt. Tillåta mig landa och kanske heller inte bidra till den sociala gemenskapen, precis som de inte gör det. Tror de skulle börja agera annorlunda då eftersom någon måste ta den rollen när obehaget i gruppen växer att ingen säger något. Så istället för att skratta och släta över när jag blir rädd  och därmed kompensera genom att ofta överrösa med empati och värme, ska jag alltså öva mig i att spegla exakt samma energi tillbaka, tror jag. Det kanske kan vara givande att testa i alla fall.

    Att skratta såhär är ju också att inte ta sig själv på allvar, och heller inte stanna upp och ifrågasätta när någon är uppenbart otrevlig och ohövlig emot en.

    På jobbet letar jag hela tiden tecken på att de ska mobba mig men det händer inte och det känns helt absurt. I skolan däremot är det såna tendenser att jag ser andra fara illa och snudd på även jag själv om jag inte passar mig. Där måste jag sluta skratta. Som tur är har jag bara tre träffar kvar där (klar på måndag) och sedan behöver jag aldrig mer sätta min fot där.

    En terapeut påpekade faktiskt det här för ett par år sedan. Han sa att varje gång jag beskrev ett trauma eller en plågsam händelse så avslutade jag med ett skratt. Jag tror att jag gör så när jag känner mig förnedrad.

    som svar på: Nervösa skratt
    Trådstartaren

    <3 Tack! Ja jag har märkt att det är lite spridda skurar hur det här tas emot. De på jobbet verkar märkligt nog tycka det är okej, tror jag. Speciellt killarna gillar mig mer än tjejerna känns det som spontant. Misstänker att det handlar om att män kanske ser en som charmig eller nåt i detta med en liksom lite halvsnurrig tjej. Medan kvinnorna där är lite mer allvarliga och ”kräver” att man är seriösare av sig. I skolan tror jag alla utom kanske två tycker att jag är en mycket konstig person. Det är kanske litegrann så att de ju inte får se en mer vardaglig sida av mig, så som folk som känner mig gör. Jag är inte såhär hysterisk annars – tack och lov. Jag är egentligen en person som är född med ett ganska tungt och melankoliskt grundtemperament. Ser ofta ganska ledsen ut, så det här är ju jättekonstigt på flera plan.

    som svar på: Nervösa skratt
    Trådstartaren

    Men gud jag tror redan jag fattar. Det handlar om att jag nog kompenserar. Upplever jag motparten vara stel så vill jag lätta upp stämningen. Är någon otrevlig och svår/aggressiv så reagerar jag med att skratta för att jag känner mig hotad och min PTSD blommar direkt upp – vilket jag inte orkar med. Det här är en motreaktion för stress. Så ju osäkrare jag är på motparten desto mer speglar jag en total motsats till vad den ”sänder ut” för signaler/språk. I skolan exempelvis är folk ganska knepiga ärligt talat. Liksom svåra att ha å göra med. Jag är inte van vid ett sådant inbundet folk. Därav blir jag som en liksom utåtagerande ande, typ. För jag tycker det är obehagligt med den där stela stämningen och när folk liksom inte säger nåt.

    Det handlar nog också om uppväxten där man fick agera motpol till atmosfären. Var min storasyster deprimerad fick jag agera ”ankaret” och ”ljuset”. När det var kaos hemma så slutade jag kommunicera mina behov – jag anpassade mig helt enkelt, även om det också ju är problematiskt på andra sätt att anpassa sig just så.

    För ett tag sedan var jag i en miljö där det fanns mycket glädje och då slutade jag med mina nervösa skratt- kände äntligen att jag kunde landa -på riktigt. Det var en fantastisk upplevelse.

    Jag skrattar alltså av osäkerhet. När jag tycker världen är obehaglig och jag inte kan sätta fingret på varför eller förstå det riktigt, då skrattar jag nervöst. Nu när vi ska med i Nato har jag upptäckt att jag flinar åt det. Att nu ska vi ta en risk som jag egentligen är en motståndare till, vad trevligt det ska bli.

    som svar på: Vad händer med mig??

    <3 Det låter som att du inte får vara ifred i alla fall för att tankarna är så starka och intensiva och avlöser varandra i ett? Kan du sova på nätterna och slipper då du att vara liksom ”uppkopplad” i den här strömningen av idéer/tankeloppar? Hoppas! Tycker det låter jättejobbigt, fina du.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 1,737 totalt)
0